Morgonstund…
 
… har guld i mund…
Att få sitta ute och äta frukost i strålande solsken klockan sju en vanlig måndagsmorgon kan väl inte vara bättre start på en morgon tänker jag. I alla fall inte på en måndagsmorgon. Sådana tillfällen sätter lite guldkant på vardagen. Det är en väldig tur att vi har lilla H som ofta påminner oss om att njuta av nuet.
 
Att sedan lite oväntat få äta lunch med äldsta dottern en vanlig måndag sätter också lite guldkant på min tillvaro. Att sitta i gassande solsken på en uteservering och njuta av varsin god sallad och småprata om allt mellan himmel och jord, det är lyx!
 
Därefter har dagen varit lite tuff tycker jag.
Lite nervös, lite orolig, huvdvärksaktig och full av nackont.
Idag var dagen då LSS-handläggaren skulle komma hem till oss.
Dagen då LSS-handläggaren på 1 1/2 timme skulle göra en bedömning av om Hedvig verkligen har de behov som resten av familjen anser att hon har. Kanske är vi bara hysteriska föräldrar, vad vet jag?
 
För några månader sedan fick jag höra att vi i kommunen fått en ny LSS-handläggare. En ytterligare rättare sagt. Jag valde att kontakta denna nya handläggare då jag ville ansöka om en insats för Hedvig.
En insats inom LSS. Hedvig omfattas av LSS.
 
Den nya handläggaren var trevlig. Han lyssnade uppmärksamt på mig, ställde frågor, visade empati etc. Så långt allting bra. Men sedan föreslår han att vi ska prova kortis till Hedvig. Tvärtemot de behov jag så utförligt beskrivit. Vi vill inte ha kortis till Hedvig. Hedvig själv vill inte vara på kortis säger hon, trots att flera små kompisar är där. Och då har vi verkligen inte talat negativt om kortis till Hedvig. Vi har inget negativt att säga om kortis, men det fyller inte det behov vi anser att Hedvig har. Inte idag i alla fall…
 
Sedan säger den i och för sig vänliga LSS-handläggaren att han har svårt att se att vi skulle få en kontaktperson beviljad genom LSS. Han säger att han kanske kan bevilja det genom SoL.
Jag blev först stum, sedan stammade jag fram något om att Hedvig omfattas av LSS och då har rätt till insatser genom just den lagen. Utan att veckla in mig för mycket i lagar och paragrafer kan jag i korthet berätta att LSS är en lag som erbjuder enormt mycket mer trygghet än vad SoL gör. Om den personkretsen som omfattas av LSS knappt kan få insatser beviljade den vägen så kan man ju undra. Jag har förstått att insatser genom LSS kostar kommunen pengar, medan insatser genom SoL istället kan ge bidrag.
Där har vi förmodligen förklaringen…?
 
Telefonsamtalet för några månader sedan slutade sådär.
Jag var ledsen och inom mig växte en känsla av att vara överkörd å Hedvigs vägnar – igen.
LSS-handläggaren såg inte problemet med att försöka få insatsen via SoL. Han menade att jag då får den insats jag anser att lilla H är i behov av och då kunde jag kanske strunta i vilken lag hon fick sin insats igenom?
 
Det kunde jag inte.
Av det enkla skälet att insatsen då skulle vara så mycket mer sårbar för Hedvig.
Insatser via SoL kan det bollas mycket mer med. Insatser via SoL kan dras in utan vidare.
Etc etc, listan kan göras lång.
 
Hur som helst så bestämde vi dag och tid. Det var idag.
Jag har frågat vänner och bekanta om råd. De som kan så mycket mer i den här frågan.
Jag har läst LSS och jag har läst SoL. Jag har försökt jämföra. Tack och lov finns det förenklade varianter att läsa. Det är inte helt enkelt att förstå lagtexter om någon nu trodde det.
 
Den faktiskt mycket vänliga LSS-handläggaren kom.
Han frågade, analyserade, var positivt överraskad av Hedvig som person; hennes sätt att tala, av hur försigkommen hon är med mera. Han sade sig förstå Hedvigs behov. För ett ögonblick trodde jag att han faktiskt gjorde det. Ända tills han igen föreslog kortis. Än en gång fick jag förklara att vi inte ser det behovet varken för vår eller för Hedvigs skull. Jo, men han tyckte nog att just jag kunde behöva lite avlastning. Så att jag skulle orka.
 
Men va`?!
Kände jag ett enormt behov av avlastning hade jag varit den första att söka kortis. Men det behovet vi ser som akut för lilla H, det är faktist en kompis. En kontaktperson som kan vara Hedvigs kompis. En kompis som kan hämta henne och göra roliga saker tillsammans med henne, utan mig eller någon annan i familjen. Någon av oss är alltid med Hedvig och hon vill inte längre det. Hon vill göra egna saker så som andra nioåringar gör. Hon vill komma hem och berätta för oss om egna upptåg, så som andra nioåringar gör. Dessutom har vi lärt känna jordens mest underbara Johanna som så gärna vill vara Hedvigs kompis.
 
Hedvig och Johanna.
Johanna och Hedvig.
Hur svårt kan det vara?
 
När jag för femtioelfte gången berättade detta för LSS-handläggaren och för femtioelfte gången berättade om hur det känns för Hedvig och oss andra när området vi bor i kryllar av barn, men att Hedvig inte har tillträde till deras gemenskap. att de slutat hälsa på henne och att hon varje dag upplever ett utanförskap som till viss del kunde avhjälpas genom att få en egen kompis, då grät jag – igen. Vad är det som är så svårt att förstå undrar jag? Jag är säker på att Hedvig skulle växa en decimeter i ökad självkänsla bara genom att få lov att ha en egen kompis som hon kan få göra egna saker tillsammans med…
 
När jag sedan skulle fylla i ansökan så visade det sig att den ändå vänliga LSS-handläggaren inte tagit med en sådan ansökningsblankett. Han hade tagit med en ansökan om insats enligt SoL.
Då grät jag en gång till…
 
Han lovade dock att registrera en ansökan om LSS-insats då han kom tillbaka till kontoret. Denna skulle han sedan skicka till mig. Han upplyste mig också om att det förmodligen blir avslag och att jag då kan välja att överklaga men att kommunen förmodligen då i sin tur kommer att överklaga. Men, då är jag naturligtvis i min fulla rätt att överklaga igen…
 
 
”LSS ska vara ett verktyg för att utjämna skillnader mellan dem som har en funktionsnedsättning och de utan. Insatserna ska ge den enskilde goda levnadsvillkor. Målet är full delaktighet i samhällslivet.”