Morgonstund…
… har guld i mund…
Att få sitta ute och äta frukost i strålande solsken klockan sju en vanlig måndagsmorgon kan väl inte vara bättre start på en morgon tänker jag. I alla fall inte på en måndagsmorgon. Sådana tillfällen sätter lite guldkant på vardagen. Det är en väldig tur att vi har lilla H som ofta påminner oss om att njuta av nuet.
Att sedan lite oväntat få äta lunch med äldsta dottern en vanlig måndag sätter också lite guldkant på min tillvaro. Att sitta i gassande solsken på en uteservering och njuta av varsin god sallad och småprata om allt mellan himmel och jord, det är lyx!
Därefter har dagen varit lite tuff tycker jag.
Lite nervös, lite orolig, huvdvärksaktig och full av nackont.
Idag var dagen då LSS-handläggaren skulle komma hem till oss.
Dagen då LSS-handläggaren på 1 1/2 timme skulle göra en bedömning av om Hedvig verkligen har de behov som resten av familjen anser att hon har. Kanske är vi bara hysteriska föräldrar, vad vet jag?
För några månader sedan fick jag höra att vi i kommunen fått en ny LSS-handläggare. En ytterligare rättare sagt. Jag valde att kontakta denna nya handläggare då jag ville ansöka om en insats för Hedvig.
En insats inom LSS. Hedvig omfattas av LSS.
Den nya handläggaren var trevlig. Han lyssnade uppmärksamt på mig, ställde frågor, visade empati etc. Så långt allting bra. Men sedan föreslår han att vi ska prova kortis till Hedvig. Tvärtemot de behov jag så utförligt beskrivit. Vi vill inte ha kortis till Hedvig. Hedvig själv vill inte vara på kortis säger hon, trots att flera små kompisar är där. Och då har vi verkligen inte talat negativt om kortis till Hedvig. Vi har inget negativt att säga om kortis, men det fyller inte det behov vi anser att Hedvig har. Inte idag i alla fall…
Sedan säger den i och för sig vänliga LSS-handläggaren att han har svårt att se att vi skulle få en kontaktperson beviljad genom LSS. Han säger att han kanske kan bevilja det genom SoL.
Jag blev först stum, sedan stammade jag fram något om att Hedvig omfattas av LSS och då har rätt till insatser genom just den lagen. Utan att veckla in mig för mycket i lagar och paragrafer kan jag i korthet berätta att LSS är en lag som erbjuder enormt mycket mer trygghet än vad SoL gör. Om den personkretsen som omfattas av LSS knappt kan få insatser beviljade den vägen så kan man ju undra. Jag har förstått att insatser genom LSS kostar kommunen pengar, medan insatser genom SoL istället kan ge bidrag.
Där har vi förmodligen förklaringen…?
Telefonsamtalet för några månader sedan slutade sådär.
Jag var ledsen och inom mig växte en känsla av att vara överkörd å Hedvigs vägnar – igen.
LSS-handläggaren såg inte problemet med att försöka få insatsen via SoL. Han menade att jag då får den insats jag anser att lilla H är i behov av och då kunde jag kanske strunta i vilken lag hon fick sin insats igenom?
Det kunde jag inte.
Av det enkla skälet att insatsen då skulle vara så mycket mer sårbar för Hedvig.
Insatser via SoL kan det bollas mycket mer med. Insatser via SoL kan dras in utan vidare.
Etc etc, listan kan göras lång.
Hur som helst så bestämde vi dag och tid. Det var idag.
Jag har frågat vänner och bekanta om råd. De som kan så mycket mer i den här frågan.
Jag har läst LSS och jag har läst SoL. Jag har försökt jämföra. Tack och lov finns det förenklade varianter att läsa. Det är inte helt enkelt att förstå lagtexter om någon nu trodde det.
Den faktiskt mycket vänliga LSS-handläggaren kom.
Han frågade, analyserade, var positivt överraskad av Hedvig som person; hennes sätt att tala, av hur försigkommen hon är med mera. Han sade sig förstå Hedvigs behov. För ett ögonblick trodde jag att han faktiskt gjorde det. Ända tills han igen föreslog kortis. Än en gång fick jag förklara att vi inte ser det behovet varken för vår eller för Hedvigs skull. Jo, men han tyckte nog att just jag kunde behöva lite avlastning. Så att jag skulle orka.
Men va`?!
Kände jag ett enormt behov av avlastning hade jag varit den första att söka kortis. Men det behovet vi ser som akut för lilla H, det är faktist en kompis. En kontaktperson som kan vara Hedvigs kompis. En kompis som kan hämta henne och göra roliga saker tillsammans med henne, utan mig eller någon annan i familjen. Någon av oss är alltid med Hedvig och hon vill inte längre det. Hon vill göra egna saker så som andra nioåringar gör. Hon vill komma hem och berätta för oss om egna upptåg, så som andra nioåringar gör. Dessutom har vi lärt känna jordens mest underbara Johanna som så gärna vill vara Hedvigs kompis.
Hedvig och Johanna.
Johanna och Hedvig.
Hur svårt kan det vara?
När jag för femtioelfte gången berättade detta för LSS-handläggaren och för femtioelfte gången berättade om hur det känns för Hedvig och oss andra när området vi bor i kryllar av barn, men att Hedvig inte har tillträde till deras gemenskap. att de slutat hälsa på henne och att hon varje dag upplever ett utanförskap som till viss del kunde avhjälpas genom att få en egen kompis, då grät jag – igen. Vad är det som är så svårt att förstå undrar jag? Jag är säker på att Hedvig skulle växa en decimeter i ökad självkänsla bara genom att få lov att ha en egen kompis som hon kan få göra egna saker tillsammans med…
När jag sedan skulle fylla i ansökan så visade det sig att den ändå vänliga LSS-handläggaren inte tagit med en sådan ansökningsblankett. Han hade tagit med en ansökan om insats enligt SoL.
Då grät jag en gång till…
Han lovade dock att registrera en ansökan om LSS-insats då han kom tillbaka till kontoret. Denna skulle han sedan skicka till mig. Han upplyste mig också om att det förmodligen blir avslag och att jag då kan välja att överklaga men att kommunen förmodligen då i sin tur kommer att överklaga. Men, då är jag naturligtvis i min fulla rätt att överklaga igen…
♥
”LSS ska vara ett verktyg för att utjämna skillnader mellan dem som har en funktionsnedsättning och de utan. Insatserna ska ge den enskilde goda levnadsvillkor. Målet är full delaktighet i samhällslivet.”
Klart att det är horribelt, att se våra barn som utgiftsposter enbart vilka därutöver ska riskera att lida för att få tillgång till stöd och service som alla andra små och stora medborgare. Horribelt börjar inte ens täcka företeelsen.
Stå på er, bli inte arga eller ledsna – bli beslutsamma. Empati är ingen förutsättning för handläggarjobb.
Sanna ord…Jag har själv arbetat som handläggare på Försäkringskassan under flera år. Jag arbetade med arbetslösa långtidssjukskrivna och fick mycket kritik av min chef för att jag var alldeles för "blödig" 🙁
Tack för dina ord!
Behovet utvärderas löpande, inget konstigt i det. Utan erfarenhet av myndighetsutövning är det lätt att känna sig sårbar. Jag vill presentera en enklare metafor: du får inte körkort för bil innan du fyller 18, oavsett behovet.
LSS är inte ämnat att fylla behov andra lagar kan tillgodose. Den är stiftad för att tillgodose goda levnadsvillkor där den har företräde. Detta i relation till skäliga levnadsvillkor som är formuleringen i SoL.
Hej lilla H:s mamma. Försök att se det ur ett annat perspektiv är mitt ödmjuka förslag. Myndigheterna drar alla över en kam; det är rimligt att vid tolv års kronologisk ålder få göra saker själv och på egen hand. Det avgörande här är inte det hjärtskärande behovet utan vad LSS är till för. Säga vad man vill om att jämföra SoL och LSS så är långt mer saker möjliga att bevilja enligt SoL med reservation för att viss merkostnad städslas av individen själv.
Ni bör söka om insatsen kontaktperson enligt SoL och hänvisa till behovet som finns, det kommer inte kosta er särskilt mycket och "kvalitén" är densamma som en ledsagare eller KP enligt LSS. De här upprörda känslorna upplever jag beror på att vanliga människor inte vet exakt skillnaden på lagarna och vidare att myndighetspersoner inte är de allra bästa på att förklara varför två relativt snarlika lagrum, båda ramlagar, existerar.
Ni ansöker genom att skicka in eller lämna ett brev där ni förklarar vad ni ansöker om för flickan och således får kommunen i uppdrag att utreda om behovet finns. Jag kan varna er för att skriva (det minsta positivt) om dotterns sociala liv på sociala medier, så nu har jag gjort det.
Lycka till!
Hej!Det är inte kostnaderna vi ev skulle få om vi fick insatsen via SoL som jag funderar över. Det är inga summor i sammanhanget och inget vi funderar på. Det jag har svårt att förstå är att om hon tillhör den personkrets som omfattas av LSS ändå inte ska kunna få sina behov tillgodosedda därigenom…? Via LSS kan hon få kortis, men det känner vi inte att varken Hedvig eller vi har behov av.
Det är en svår nöt att knäcka och jag har förstått att det är enklare att få en kontaktperson via SoL, men jag har också förstått att en SoL insats är mer sårbar än en LSS-insats. En SoL insats kan t ex mycket enklare tas ifrån Hedvig, på grunder som inte enbart har med hennes behov att göra.
Jag tycker nog att de flesta jag pratar med råder mig att prova att söka denna insats via LSS i första hand. Jag är kluven; söker jag via SoL kanske Hedvig får det vi önskar men jag kan fortfarande tycka att det är fel. Dessutom ringer handläggarens ord i huvudet på mig om hur lätt de faktiskt kan ta ifrån henne den beviljade instatsen om de anser att hon inte har behovet (oavsett vad vi anser) eller om kommunen plötlsigt inte tycker att de har resurser. Jag tycker också att tiden för att ompröva hennes behov var extremt kort så som han förklarade det för mig.
Jag tar till mig dina ord och klurar vidare på hur jag/vi ska hantera denna frågan. En känsla av orättvishet maler dock inom mig…
Tack för dina ord!
Tack för att du delar med dig! Jag blir så upprörd, såhär borde det inte vara för lilla H och du borde inte behöva kämpa så för de insatser hon behöver och har rätt till.
Blir så ledsen när jag läser det du skriver. Att det ska vara så svårt! Hoppas att Hedvig får den hjälp ni efterfrågar!
Åh vad jag blir tokig när inte folk förstår en. Hoppas det löser sig på bästa sätt för Hedvig. Sen kan jag inte förstå varför hon inte kan få vara med de andra barnen och leka, nä sänder över Styrke kramar till er alla och en extra till Hedvig.
Tokig blir man!Kram
SoL kostar ju det gör inte LSS.Kan heller inte fatta hur man resonerar.Vår tjej nu snart 18 var i samma ålder när hon började ifrågasätta att alltid ha oss med.Vi ansökte om ledsagare och det fick hon.Men det är andra tider nu, men behovet hos alla våra barn och ungdomar har ju inte förändrats. Lite styrka skickar jag till dig.
❤
Jag har förstått att det är just i dessa sammanhang föräldrar, familjer, enskilda personer måste kämpa så in i bängen – vilket verkligen inte borde vara fallet. Att ha ett barn med funktionshinder är på olika sätt betungande i sig( att oroa sig för att lilla H inte har någon kompis t ex) DÅ ska sådana här möten bara vara så smidiga. Det är ju skit också att dessa handläggare inte hör vad du säger! MORR!
Det är snett, vint, skevt och Gud vet vad i vårt samhälle!
Åhhh vad jag får ont i magen av sorg! Jag har inte heller riktigt förstått hur stort behovet för H är men när jag läser det du skriver så förstår jag! Det gör mig så ledsen att läsa att barnen i ert område inte låter H vara med och att de till och med slutat hälsa! Jag undrar vad deras föräldrar gett dem för värderingar?! Hoppas innerligt set löser sig för er! Kramar
<3