Idag har vi varit med om…
… något spännande, lilla H och jag…
Vi har haft SVT hos oss.
Jag fick en förfrågan härom dagen, om vi kunde tänka oss att bli intervjuade.
Rapport kommer att göra ett inslag med anledning av den rapport Socialstyrelsen nyligen släppt. Där tas det faktum upp att det idag föds lika många barn med Downs syndrom som det gjorde på 70-talet. Det förväntade antalet var högre. Det beroende på att mammor idag oftast är äldre än vad de var då de fick barn på 70-talet.
Förmodligen är det kubtesterna som ställer till det, eller hur man nu vill uttrycka det.
Jag vill gärna uttrycka det just så. Att de ställer till det lite…
Rapport har intervjuat Socialstyrelsen samt kartlagt vilka landsting som idag erbjuder kubtest. De har också granskat de landsting som erbjuder gravida kvinnor testet oavsett ålder. Vad SVT ville var att också prata med en förälder som inte tycker det är en katastrof att få ett barn med Downs syndrom. Inte så att föräldrar går omkring och tycker att deras liv blivit en katastrof, det var inte så jag uppfattade att de menade. Mer att när fosterdiagnostik idag erbjuds handlar det till största delen om att ta reda på om fostret har just Downs syndrom. Visar det sig att barnet har det, tycks idag inte bilden av allt det positiva som följer med det lilla barnet förmedlas. Istället ges en bild av att livet blir katastrof. För att inte tala om det stackars lilla barnet som inte alls kan få ett värdigt liv om man skall tro en del forskare, doktorer och professorer och några till..
Bullshit säger jag!
Det finns lika många reaktioner på beskedet att ditt barn har Downs som det finns föräldrar. Det fina är att ingen reaktion är rätt och ingen är fel. Varje reaktion är unik, precis som varje litet barn som föds är unikt.
Jag tyckte inte att det var en katastrof att jag fick en dotter med en extra kromosom. Jag jublade inte, jag var ledsen, jag grät mycket – men det var ingen katastrof för mig.
Jag grät många tårar av oro för Hedvigs framtid.
Absurt med tanke på att hon bara var några minuter gammal, några timmar gammal, några dagar gammal och några veckor gammal. Jag grät över saker jag tänkte att hon skulle komma att behöva utstå. Jag grät också över saker hon kanske inte kommer att få uppleva. Men jag grät aldrig över henne och inte heller över att jag fått just henne till min. Hon, den vackraste av vackra, fyllde mig med kärlek och stolthet från första stund. Så mycket att det bara svämmar över.
När nu SVT ville träffa Hedvig och träffa mig tänkte jag att här får smidas så att det är solen som visar sig, och inte det lilla monstret. Jag pre-peppade hennes humör genom att baka chokladbollar. Med chokladbollar på fatet är det inte mycket som kan gå fel. Jag toppade dessutom det hela med att servera en Festis till. Hedvig står gärna i centrum och tyckte nog att det kändes bra malligt att tv skulle komma och filma just henne.
Bilen svängde in på uppfarten och Hedvig rusade till dörren.
– Välkomma! Kommel ni?! Tlevligt! Kom in…
Det började bra minsann. Hon gillade Frida och tokgillade Stefan. Hedvig tokgillar de flesta män. Hon var glad som en lärka, pratglad och samarbetsvillig. Hon bjöd på chokladbollar, berättade om julfesten igår, luciatåget och vikingateatern. Hon berättade att kompis Emil ska följa med hem imorgon och då ska vi minsann baka pepparkakor. Inte nog med det, hon läste sin läsläxa när Stefan filmade. Därefter gjorde hon raskt sin matteläxa med hjälp av numicon. Inte en gång bad hon om hjälp och inte ett fel gjorde hon. Jag har i ärlighetens namn aldrig sett henne göra matteläxan så lättvindigt. Allt detta medan hon småfnissade åt kameran.
Hon hängde i sina romerska ringar, visade sitt rum och sjöng Zlatansången – medan filmkameran rullade.
Själv har jag kommit på miljoner saker jag glömde att säga.
Där är ju så där med klok-ord: när man bäst behöver dem gömmer de sig frenetiskt.
Jag undrar lite hur de kommer att klippa ihop nära nog en timmes filmande till några minuters inslag?
Inslaget kommer att sändas på Rapport tidigast måndag. Det kan dock lika gärna bli en annan dag eftersom innehållet inte är dagsaktuellt. Frida lovade att ringa och berätta när hon vet.
♥
Olika berikar, eller hur…?
Snälla snälla, om det är möjligt, lägg gärna upp en länk här till inslaget när det är sänt. Jag ser tyvärr inte så ofta på just Rapport men hade tyckt att det varit så skoj att se er live. Hoppas att ni får en fantastisk andra advents-helg.
Kram från Malmö
Hej!Det skall jag absolut göra. Jag hoppas själv på att få en avisering via mail INNAN det sänds för jag ser ytterst sällan på just Rapport. Hur som haver lägger jag upp en länk när det är sänt.
Kram till dig också <3
Hon tyckte min reaktion var konstig, men eftersom jag jobbat och träffat många juveler med just Ds så var inte det något jag oroade mig för. Och jag är helt övertygad om att jag inte gjort något aktivt val att välja bort. Det handlar om alla människors lika värde. Men detta är min egen värdering och jag accepterar att alla inte tycker så. Men jag lär mig och berikas varje dag av barn och ungdomar i behov av särskilt stöd.
Är någon reaktion konstig?! Jag tycker hon verkar konstig 😉
Åter och åter igen och nu igen många år år senare besannas och bekräftas våra samtal vi hade da H var pytteliten. Hon är en gåva i sig och våga aldrig tro att vissa saker har givna sammanhang. Jag ser fram emot att få se din tjej på duken eller skärmen i alla fall.
Jag kommer ihåg min barnmorskas reaktion när jag berättade hur jag tänkte angående fosterdiagnostiken jag blev erbjuden under min sista graviditet. Provet skulle visa på om det fanns risk för ryggmärgsbråck och Downs syndrom. Då sa jag helt enkelt att jag inte var bekymrad för Downs men ett högt sittande ryggmärgsbråck var mitt rädsla.
Barnmorskan blev då lite arg och upprörd. Nu visade det sig att det inte fanns någon risk för bebisen i magen, men hennes storebror som jag fick innan jag var 35 har ett funktionshinder.
Arg och upprörd?! Vågar jag fråga vad hon sade? Eller, vill jag ens veta..?
<3