Ibland förfäras man…
… av människor man förväntar sig annat av…
Förfäras på riktigt menar jag.
Som när en god vän till mig berättar om ett vänpar till henne.
Ett vänpar som vill flytta från stan och som hittat ett hus de vill köpa.
Vänparet har ett barn som skall börja förskoleklass till hösten.
Alla föräldrar vet att val av skola är viktigt. Man vill försäkra sig om skolan på orten är bra. Kanske är det än mer viktigt om man inte innan skolstart redan bor på orten. Då har man inte kanske inte haft chans att höra av grannar, goda vänner etc hur skolan där man bor faktiskt fungerar.
Så mamman i vänparet ringer till skolans rektor.
Hon presenterar sig, säger att de är på gång att flytta till orten och att de har ett barn som skall börja i förskoleklass. Rektorn tycker det ska bli trevligt och hälsar dem välkomna.
Då berättar mamman att hennes barn har en funktionsnedsättning.
(Vilken funktionsnedsättning vet jag inte, och det är heller inte intressant)
Mamman undrar vad för slags hjälp de kan få i form av resurs, assistent etc.
Det blir först tyst i luren, sedan säger rektorn:
– Tja… vi har ju lyckligtvis varit förskonade från sådana barn här…
♥
Vänparet avstyrde husaffären och valde istället att flytta till en annan kommun…
Vilken tur att min arbetsplats har "rätt" inställning! Alla barn är välkomna, mångfald oavsett handikapp, etnisk bakgrund eller personlighet. Åter igen allas lika värde! Respekt för i individen. ..alltid lika aktuellt!
Att höra hur någon (som dessutom skall vara professionell!!) säger något sådant om ett barn.. Man har inte liksom riktigt ord. Vet inte om jag skall bli arg eller ledsen. Eller både och. Och jag ser vad den som kommenterat före mig skriver, och jag säger samma som henne, till er båda, till er alla; Ge inte upp!!! Fortsätt att kämpa så som ni gör! Och som du säger; världen skulle nog vara mycket snällare och mjukare med fler xtra kromosom här och var 🙂
Jag har kämpat under 29 år sedan min son föddes,
skrivit böcker, varit ute och hållit föredrag under nästan 15 år.
Gjort massor av radioprogram.
Målade och tecknade ihop en stor utställning "Från mörker till ljus."
Har hållit föredrag för blivande barnmorskor (bland annat)
Hela tiden har jag tänkt att det kommer att bli bättre.
Varför?
Jo min uppfattning var och är att om man pratar om detta så blir det en förändring.
Så läser jag vad denna rektorn säger och då känns det som man är tillbaka på ruta 1.
Men vi får inte ge oss!
Vi skall nog få folk att begripa att ALLA människor har rätt till livet!
En varm kram till alla er som fortsätter att kämpa! <3
Förfärlig Ann-Christin, att det fortgår ännu.Mammor och pappor ger dock inte upp, en dag så 😉