.

.. hon är bara för söt…

Till och med när hon gör sin allra farligaste min, som ovan, är hon så söt att man vill äta upp henne.

 

 

Frågan är på största allvar och väl inövad. Vi undrar lite vad hon tänker hitta på för bus om någon väljer just bus?

 

 

Så säger lilla H och är fast förvissad om att ingen kommer våga välja bus. Jag hoppas hon har rätt för inga bus finns på lager. Kanske finaste fina grannflickan, förlåt granndraculan, Anna har något bus på lager? Det är nämligen skelettet och Dracula som är ute och ”halloweenar” tillsammans här ikväll. Godiset som eventuellt är med hem om en stund kommer förmodligen inte ätas upp. Jo, det kommer det ju, fast kanske inte av lilla H. Hon är inte så mycket för just godis, det skulle vara om det ligger lite mjölkchoklad i den nyinköpta pumpahinken då…

 

♥

 

… måste vara att få träffa sin idol…

I lilla H:s fall Isabelle från barnprogrammet Fixa rummet. Det är Hedvigs absoluta favoritprogram och hon leker Fixa rummet i ett kör, hon ritar Fixa rummet i lika många kör. Numer är Anna programledare för favvoprogrammet. Hon är också kanonbra, absolut. Dock slår hon inte Isabelle i Hedvigs ögon. Isabelle is the one and only och Hedvig är fullt och fast övertygad om att hon en dag kommer att kliva över vår tröskel och fixa ett Spidermanrum till henne. Vi försöker tona ner denna övertygelse eftersom sannolikheten att just Isabelle kliver in här och fixar just ett Spidermanrum till Hedvig är relativt liten.

 

Så idag gjorde vi ett besök på Villa & Hem mässan. En vild chansning med liten H får jag säga. Kan gå bra, kan bli katastrof. Det är inget man vet i förväg. Aldrig någonsin vet man i förväg. Det gick… tja, relativt bra i alla fall. Förutom några rymningsförsök och förutom att hon satte sig bakom ratten i en låg, grön och faktiskt skitcool sportbil – som var på!!! – gick det helt okej. Hon fortsatte gårdagens pratande med kreti och pleti, klappade på alla bebisar hon såg och upplyste oss om att en så´n, just en så´n bebis, önskar hon sig minsann. Där fanns åtminstone tre företag som demonstrerade sina massagefåtöljer – Hedvig satt i varenda en. Jag nöjde mig med en och funderar nu extremt, otroligt, väldigt mycket om inte det vore något för familjens onda nackar. Hedvig träffade också en livs levande dammråtta! Jo, det är sant! En stor, läskig dammråtta!

 

Strax efter att vi kommit in på mässan står hon där! Liksom, bara rakt framför oss! Fantastiska Isabelle! Sig så otroligt lik från tv. Åh! Hedvig visste inte riktigt vad hon skulle göra av sig, så glad blev hon. Herre Gud, himmel och pannkaka och där var hon bara. Snabbt tog Hedvig kontakt och snabbt var hon och Isabelle igång att fixa ett eget rum. Klippa till golv och klippa till väggar. Lägga tak och limma med limpistol. Pappan, som sällan är just pysselsugen om än att han är en fena på det mesta, gick en sväng medan vi gick loss på fantasihuset.

 

Fantasihuset som visade sig bli ett riktigt spökhus och som Hedvig har gjort färdigt här hemma under eftermiddagen. Spökhuset rymmer mumintroll, lilla My, pumpor, spindlar, spöken, katter, skelett och en hängande spindel. Kika på fotot och notera allt hemskt låtsasblod som rinner från skelettet. Undrar någon så kan skelett visst blöda, i alla fall i ett läskigt spökhus. Ta gärna en extra titt på väggen där lilla H målat Jesus på korset. Till höger om honom kan man se att han ropar ”Ooooooo” för det gör ju så himla ont att bli uppspikad på korset. 

 

Lilla H har lagt ner hela sin själ i detta fruktansvärt hemska och skrämmande spökhus, och hon kommer att ge bort det! Jag kan ännu inte avslöja till vem, men en gåva det är det. Hedvig hoppas att mottagaren blir så rädd så att denne får hicka…

 

♥

 

… är lilla H ett särdeles trevligt sällskap…

På fredagar hämtar jag Hedvig tidigt, redan klockan ett. Idag hade jag lovat henne ett besök i leksaksaffären. Det är fint att gå med Hedvig i leksaksaffären. Inget bönande eller bedjande om att få köpa det ena eller det andra. Hedvig är så nöjd med att bara få gå där och blippa och trycka på alla leksaker, förlusta sig och berätta vad hon faktiskt önskar sig i julklapp.

Oftast pratar inte Hedvig med kreti och pleti när vi är någonstans. Oftast är Hedvig blyg. Inte idag. Inte ett dugg faktiskt. Hon pratade hej vilt med folk vi mötte och med ”tjejen i kassan” i alla butiker. Hon utsåg en man av den lite rundare varianten iklädd sina arbetskläder, till Superman. Jo, för det kunde väl vem som helst se, att han såg ut som Superman?! Jag kunde inte det, och när jag nu några timmar senare, frammanar bilden av den runda mannen som hastade över torget i sina arbetskläder så kan jag fortfarande inte se att han såg ut som Superman. Hedvig frågade ”tjejen i kassan” i leksaksaffären varför de hade så många läskiga skelett och spöken hängande överallt. 

Hedvig frågade också ”tjejen i kassan” i den fiiiiiina märkesbutiken där vi letade present till kusin Moa, om ”sssscccchhhhhyltdockolna” kunde prata. ”Tjejen i kassan” svarade att prata, det kan ju inte skyltdockorna.

Jag känner att vi nog ändå inte kommer be Hedvigs pappa att åka till fina butiken för att sätta i batterier i skyltdockorna. Vi skippar det helt enkelt.

Så gick vi och fikade. Det lovade jag i tisdags då Hedvig kände sig fikasugen och jag inte tyckte att vi riktigt hade tid. Så vi gick till det caféet Hedvig utsett redan i tisdags. Det är varken Hedvigs eller mitt favvofik, men det var det fik som Hedvig bestämt sig för i tisdags och då fick det bli just det stället. Så funkar nämligen lilla H. Det som är sagt är sagt och därmed basta. Väl på caféet fick Hedvig lite beslutsångest. Chokladboll eller prinsessbakelse? That´s the question…

I säkert fyra minuter stod lilla H framför den lockande glasmontern med alla läckra bakverk. För sig själv mumlade hon om huruvida hon skulle välja en chokladboll eller en prinsessbakelse. Båda är ju himmelskt goda! Jag väntade och väntade. Sedan väntade jag lite till. Fast besluten om att låta henne i lugn och ro komma fram till vilket av bakverken hon allra mest var sugen på just idag. Efter ungefär fyra minuter så säger hon plötsligt:

Så så fick det bli!

Medan glassen mumsades frågade hon en man varför han satt i en permobil. Jo, för det ordet kan hon minsann. Han svarade att han har lite svårt att gå.

Mannen log och jag tror liksom att han plötsligt själv tyckte att hans permobil var just cool.

På Gina Tricot hängde Hedvig framför spegeln och övade snygga moves. Om och om igen. En gammal dag frågade oss vart Expert tagit vägen, hon behövde hjälp med sin telefon. Jag förklarade att Expert ju faktiskt gått i konkurs men hänvisade henne till en annan mobiltelefonbutik. 

sade Hedvig till den gamla damen. Jag hade svårt att hålla mig för skratt men jag tror inte att damen riktigt uppfattade vad Hedvig sade. 

Så gick vi och köpte en pumpa på Coop. Jag brukar handla på Ica men det var på Coop Hedvig sett pumpor tidigare i veckan och då ville hon handla sin pumpa just på Coop – så klart. Pumpan valde hon själv och den var både stor och tung. Väldigt stor och tung om man bara är 120 cm Hedvig. Nu är det ju så med Hedvig att hon är superstark, om man frågar henne själv, så en liten, liten, yttepytteliten stund orkade hon faktiskt hålla den gigantiska pumpan i famnen. Sedan tog mamman över…

 

Väl hemma gick mamman och sonen loss på årets första glögg – we just love it! Sonen fick alkoholfri alltså…

 

♥

 

… på skola för alla igen…

Efter en dag då vi gått i pyjamas hela dagen, läst sagor, lagat önskelunch, läst lite mer sagor, bakat scones, gjort fruktsallad och mumsat popcorn en helt vanlig onsdag. tittat på film och känt oss malliga i det fantastiska ”slott” som halvsjuk storebror byggt till lilla H i soffan, tror vi att vi kan hosta och snora vidare i respektive skola idag.

Som om alla ta-hand-om-varandra-aktiviteterna igår inte var nog toppade vi det hela med en magisk korv stroganoff till middag. En korv stroganoff där korven, enligt lilla H, var magisk…

 

♥

 

Att få hjälp när man skall laga middag är fint. Att dessutom få hjälp med den mycket tråkiga potatiskskalningen är verkligen fint. Till en början kände jag mig extremt nöjd över att lilla H minsann lärt sig skala potatis i hemkunskapen och nu ville skala alla potatisar. VI är fem som skall äta potatismos idag. Det är ganska lätt att räkna ut att det går åt många potatisar till fem personer som alla älskar potatismos.

Det gick några minuter och lilla H kämpade på med sin potatis. Det var så himla roligt att hon måste skratta högt flera gånger då hennes blick mötte min.

Så klart hon är duktg! Hon är lite som Lotta på Bråkmakargatan tycker jag, hon kan nästan allting. Men det kan ta sin tid och när det gått ungefär sjutton minuter och hon ännu kämpade med sin första potatis började jag känna mig lite stressad. Jag liksom insåg hur sen middag vi kommer att äta här i huset idag. Samtidigt undrade jag plötlsigt varför i all sin da´r vi inte äger två potatisskalare?! Jag har aldrig tänkt så tidigare, men så klart att man behöver två potatisskalare i ett hushåll. Då kan man ju skala potatis tillsammans, liten och stor.

När det så gått ungefär 22 minuter slet jag i desperation upp den farliga lådan med alla vassa saker som knivar, saxar, pizzaskärare och eventuella potatisskalare. Jag rotade runt en stund och plötsligt hörde jag mig själv ge upp ett glädjetjut. Av det mindre formatet förvisso, men ändå ett glädjetjut! Herre Gud, vi äger ju faktiskt två potatisskalare!!! Det måste vara en rest från då vi slog ihop varsitt hem till ett, min man och jag.

Raskt skalade vi färdigt potatisarna tillsammans, lilla H och jag. Middagen kommer serveras i tid och jag känner mig lugn inombords…

 

♥

 

… hör inte till vanligheterna här i huset…

Jag tycker liksom om att ha hela familjen samlad åtminstone en gång per dygn. Med tre tonårsbarn i familjen blir det sällan mer än just då. Men jag verkligen älskar när vi är alla, tillsammans liksom. Tillsammans är så mysigt!

Idag har vi haft en annorlunda fredag dock. En ledsam fredag. Vi har varit på begravning…

Lilla H har varit hos mormor, men vi andra har varit på en oerhört vacker och stämningsfull begravning. Men hur vacker och stämningsfull en begravnlng än är så blir den allra, allra mest så otroligt ledsam…

När vi kom hem behövde vi alla landa på lite olika sätt tror jag. Stora dottern bytte om och vill tillbringa kvällen med tvä bästa vänner – som dessutom lovat att baka något gott tills Ebba kom – så hon pep iväg. Ludde och Gustav landade på sina rum framför spel, Skype, Facebook – vad vet jag?! Ludde tänker sig att ta moppen och hämta pizza för de som vill under kvällen. Mannen försvann in i bastun och njuter där just nu.

Lilila H kom hem med ett solskensleende, berättade att hon minsann kokat Bondsoppa på hemkunskapen och undrade om vi haft kul på begravningen. Pappan försökte förklara att man inte har kul på begravning men att det ändå kan vara trevligt och ganska mysigt efter allt det otroligt tunga och ledsamma i kyrkan. 

Hedvig fick äta middag framför TV:n ikväll, och det var där jag landade, så här en ledsam fredag…

 

… rädd som helst för en spruta…

Tro mig, jag vet. Jag är oerhört spruträdd och jag har inte vant mig ett enda dugg trots alla mina år på jorden. Så kan man vara alldeles orädd som Ludde är. Orädd och blinkar inte ens när sticket sker och inte heller när ”det” sprutas in i armen. Lilla H är som jag, spruträdd. Mycket spruträdd till och med.

Lilla H är dessutom alldeles infernaliskt rädd för blod, och dessutom nästan lika rädd för plåster. Det är en ekvation som inte går ihop, det förstår vem som helst.

Imorse var det dags. Dags för influensavaccin. 07.00 sattes Emlaplåstret på. Ett Emlaplåster är också ett plåster och skapade oro i den lilla kroppen. Inga tårar, men oro. Vi gömde Emlaplåstret under favvotröjan med Super Mario på. Är det någon gång man behöver sin coola Super-Mario-favvotröja så är det en dag som denna.

Mysigt dock att åka bil med mamman plötsligt, istället för att åka taxi. Bara så där, helt plötsligt en vanlig torsdag i oktober. Lilla H blev dock tystare och tystare under den sju minuter långa bilfärden till barnmottagningen. Jag frågade Hedvig om hon kände sig orolig. 

Det värker lite i mammahjärtat då. När ens lilla hjärta inte bara är orolig utan mycket orolig. Väl framme spelade vi Fia. Herre Gud, det är superviktigt att vara där i så god tid att vi hinner spela det gigantiska Fiaspelet som finns i väntrummet. Finns sådana gigantiska Fiaspel i trä att köpa måntro? Det vore något för tomten att komma med tänker jag. Vi spelade, Hedvig vann och det var dags för spruta med en enormt tålmodig sjuksköterska Jessica (inte jag då) som känt lilla H sedan hon var bebis. Först var det spruta på dockan, sedan var det dags att prova att sitta själv i stolen för att eventuellt tänka sig att få sin spruta på det viset. Det gick inte alls och lilla H fick sitta i mitt knä. Helst ville hon sitta där utan att få en spruta ändå, om hon fick bestämma själv. Det fick hon inte.

Sprutan stacks in i den lilla armen, och precis när det var dags för tårarna att trilla ur ögonen var det klart. Tårarna trillade aldrig ur ögonen och Hedvig tittade förvånat på både Jessica och mig och utbrast:

 

♥

 

 

 

… och få ett paket till den varma morgonmjölken…

Då vill man väldigt gärna få vara samlingsvärd i skolan. På sin egen namnsdag liksom.

Man vill också ha sin nya blus på sig på sin namnsdag. Det är ingen skjorta, märk väl, det är en blus. Men mest av allt vill man ha just den nya blusen på sig för att bästa kompis Johanna skall hämta på fritids idag. Johanna och Hedvig skall bowla och äta mat – då om någon gång kan man sannerligen behöva ha sin nya blus på sig.

När mamman så får sluta skolan tidigare än vanligt har hon plötsligt hur mycket tid som helst på sig till att göra vad hon måste, eller vad hon vill. Mammans tanke är att hon skall försöka göra det hon vill när lilla H träffar Johanna. Mammans tanke är också att pröva att göra ingenting när lilla H träffar Johanna. Just det är mamman extremt dålig på, men hon jobbar på det…

Först åkte mamman och tränade. Toktränade faktiskt eftersom hon tycker det är lite trist att hon inte längre hinner träna så mycket som hon skulle vilja. Mamman tränade och tränade. Sedan åkte hon hem. Hon tog en dusch, hängde en tvätt, såg alla måsten som borde göras men nej, hon hade ju bestämt sig för att inte dra igång som ett jehu. Hon skulle ju göra ingenting.

Lite frusen kröp mamman upp i en skön fåtölj, svepte en filt om sig och öppnade boken hon varje kväll snudd på somnar ifrån. Det var en märklig känsla. Att bara sitta där rakt upp och ner, på blanka eftermiddagen. Nästan en skamfylld känsla. Som om det vore förbjudet. Nej, hon for upp och satte på en ny tvätt, flyttade lite tvätthögar, gick ett varv i huset, småpratade med sonen och kom fram till att hon är extremt dålig på att göra ingenting. Hon har glömt vad man gör utan lilla H…

En liten stund till provade hon sitta där rakt upp och ner och läsa sin bok. Tack och lov, snudd på, blev det dags att laga middag. Herre Gud, det är ju nytta hon är van att göra. Upp for hon, igen, vevade ihop någon ganska god pasta som hon kunde servera son och man.

När så lilla H kom hem igen, någon timme efter att vi hade ätit middag, strålade ögonen när hon och Johanna klev in i hallen och hon berättade om sin dag. Hon hade minsann varit samlingsvärd just i dag, på självaste namnsdagen och fröknar och små kompisar hade sagt grattis till henne. De hade också sett att hon var alldeles särdeles fin i sin nya blus, just idag då Johanna skulle hämta. Hedvig nästan snubblade på orden då hon berättade att de hade bowlat och att Hedvig nog hade vunnit ändå. För hon är så himla bra på just bowling. Ännu mer bubblade hon om hur mysigt de hade haft det då de åt på Mc Donald´s och Hedvig minsann beställde sin mat själv. Dessutom hade Johanna tålamod att stå och frysa på lekplatsen utanför då de hade ätit klart. När det sedan fanns ett paket från mormor och morfar så här på Hedvig-dagen blev ju allt så galet fantastiskt roligt. En peng och ett supercoolt armband med dödskallar på. Vilken dag!

 

♥