… jobba lite mer på det hårda skal jag ibland önskar att jag hade…

Ett skal med en yta där saker, små som stora, inte tränger igenom och skapar den där klumpen i halsen. Inte så att jag vill bli en hård människa, inte alls. Hårda, kyliga människor tilltalar mig inte. Mer så att jag vill ha ett skal som liksom sållar vad som sårar mig. Eller åtminstone gör så att jag kan ge svar på tal först och bli ledsen sedan, om jag nu ska bli ledsen.

Häromdagen skrev jag om de slentrianmässiga uttryck människor slänger sig med utan att tänka sig för. Och förmodligen oftast utan att mena något illa, även om det kan göra illa beroende på vem som hör orden. Jag har en fin människa i min närhet. Fin och varm anser jag och jag tycker mycket om denna människan. Häromdagen pratade vi, det var länge sedan och vi ställde många frågor till varandra om hur livet ser ut nu, semestrar, barn med mera. Av en eller annan anledning nämner denna människan något om ett läger och jag frågar vad det är för läger.

 

 

PANG!

Som ett knytnävsslag i magen. Som en projektil som direkt och skoningslöst tränger igenom det skal jag i min enfald trodde var åtminstone lite hårt. Det är inte hårt. Om jag bara kunde skaffa mig lite hårdare yta på mig själv så att jag snabbt kunde finna mig och tala om att sådana ordval inte är okej i vårt hus. Men igen kände jag att om jag öppnar munnen nu kommer rösten brytas, tårar att rinna och ja, det är lite jobbigt tycker jag…

Istället sade jag att Nej, jag vet inte vad du menar…

 

 

Det skrämmer mig att kloka, varma, fina människor uttrycker sig så utan minsta eftertanke. För mig handlar det om att inte tänka längre än näsan räcker och det tycker jag är märkligt av vuxna människor. Säkert finns det många som tycker att jag överreagerar, som tycker att jag är överkänslig. Jag tycker inte det. Det kan aldrig någonsin vara okej i mitt sinne att människor trampar på andra människor, medvetet eller omedvetet. Så här i efterhand har jag flera rappa kommentarer på lager som jag önskar att jag kommit på där och då. Kanske jag skall öva in dem så det inte blir så svårt nästa gång…?

 

♥

 

 

           

 

… fast med en extra kromosom…

En enda liten extra kromosom gör inte att du vill annorlunda med ditt liv. Den gör inte att du inte har samma tankar och känslor som någon annan. Den gör heller inte att du inte att du inte skulle ha samma rättigheter som någon annan på jorden. Den gör dig unik och speciell, precis som alla andra. Den gör att människor i din närhet som lägger sig vinn om att lära känna dig, kommer att se allt det vackra i din själ och älska dig livet ut. De som lägger sig vinn om att komma dig nära inser att du kommer att berika deras liv, varje dag framöver.

 

Du har samma behov, önskningar, drömmar och mål som någon annan. Kanske behöver du lite extra hjälp för att förverkliga dem emellanåt, men vem behöver inte en puff i livet då och då? Kanhända att vi måste handskas lite extra varsamt med dig i vissa situationer, men vi är alla sköra emellanåt. Ofta behöver vi ge dig lite mer tid, och jag känner mig tacksam över att du fått oss att sänka vårt vardagstempo. Man ser, hör och uppfattar så mycket mer då. Precis det är du duktigast i världen på. Jag avundas dig ofta dina fantastiska förmågor, som att verkligen se det stora i det lilla. Jag avundas dig ofta din glädje i minsta lilla händelse. Jag väljer att se dig som min läromästare i livet. Som en slags mentor som visar mig vad som verkligen är viktigt, så att jag inte missar det.

Få saker kan mäta sig med den kärlek och omsorg du visar dem du tycker om. Vi smälter som is hela familjen.

 

♥

 

Så sade en mamma till mig. En mamma som idag är förälder till ett barn med Downs syndrom. Hon sade till mig att hon kunde varit ett av de barn som stöter ut, som inte tycker att alla får vara med. Hon kunde varit en av dem av den anledningen att de hemma hos henne då hon var liten aldrig pratade om olikheter, om alla människors lika värde. För henne var olika okänt, och det okända skrämmer många gånger. Det kan skrämma både när man är liten och när man är stor.

Hennes mycket öppna och ärliga kommentar har fått mig att fundera – igen – över vikten av att man pratar med sina barn om att olika berikar. Vi är ju alla olika, funktionsnedsättning eller inte. Olikheterna blir naturligtvis mer tydliga och synliga om där finns en funktionsnedsättning, visst är det så. Kanske ”krävs” det att du har någon i din närhet som anses olik för att du ska förstå? Verkligen förstå menar jag. De flesta människor säger sig förstå, säger sig ha en värdegrund där alla är lika mycket värda. När det kommer till kritan blir jag dock ibland osäker…

Jag vill ändå tro att de flesta föräldrar inte behöver sätta sig ner och ha ett stort snack med sina barn kring detta. Jag vill gärna tro att det räcker med en känsla som genomsyrar hemmet. En värdegrund som slår rot i det lilla barnet. Alla barn, vuxna också för den delen, gör och säger elaka saker. Ingen är snäll jämt och ingen är felfri. Men det finns olika sätt att vara dum på, dessa går kanske inte att rangordna? Det handlar mycket, kanske mest, om hur den som blir utsatt uppfattar elakheterna. Men att på något sätt slå på den som redan ligger känns lite extra elakt för mig. Det kanske inte ett barn kan förstå, inte av sig själv i alla fall. Det krävs en vuxens förklaring. En vägledning om vad som är rätt och vad som är fel.

Mammans kommentar om att det faktiskt kunde ha varit hon, vittnar om vikten av att vi lär våra barn empati, godhet och respekt för varandra. Inte bara våra egna barn, men alla barn. Jag är inte aktivt troende. Visst tillhör jag Svenska Kyrkan och visst tycker jag att de står för mycket gott, men aktiv… nej, det är jag inte. Då och då tänker jag dock att om människor levde efter tio Guds budord skulle vår vardag kanske inte vara så fylld av dumheter av olika slag?

 

♥