… kärlek…

 

 

 

 

 

 

 

 

… en rosa ryggsäck med Nasse på är nu borta…

 

Imorse hade vi en trött liten Hedvig här hemma som sade att ryggsäcken var tung efter så många timmar.

Så klart den var lilla hjärtat, tänkte jag. Den har ju suttit där på hennes lilla rygg sedan klockan ett igår.

Men nu är den är väck!

 

Det gjorde ont att ta bort elektroderna, jätteont faktiskt, och det var en mycket ledsen liten H som satt i mitt knä.

 

Efter att igår ha varit på Toys R Us efter modigt sjukhusbesök undrade Hedvig vad vi skulle göra idag, eftersom hon varit så modig en gång till. Lilla kluriga Hedvig, så klart hon ville hitta på något extra idag också!

 

Det blev ett besök på Mc Donalds som Hedvig uppskattar så mycket!

Vi hade så trevligt och mysigt, pratade om skolan, tjuv och polis, elektroder, bandspelare och om en rosa ryggsäck med Nasse på…

 

 

 

 

 

 

 

… och en rosa ryggsäck med Nasse på…

 

Idag är dagen då ett 24-timmars EKG skall göras på lilla H.

Hedvig ”älskal inte elektlodel…”

 

Elektroder gör inte ont, det vet Hedvig, men man behöver ju inte älska dem ändå.

Lite rädd och lite skärrad var hon allt, men mest av allt var hon modig.

Modig för att hon utan problem stegade in i en annan byggnad på sjukhuset än vad hon brukar.

Modig för att hon inte blev blyg för personalen som också den var annan än vad hon brukar träffa.

Modig för att hon lade sig ner på britsen och fick fem elektroder fastklistrade på sig fast hon verkligen inte ville.

 

Hedvig fick själv trycka på alla knappar på den bandspelare som kopplades till de fem elektroderna. Hon fick också själv välja en ryggsäck att ha bandspelaren i, hon valde en rosa med Nasse på.

 

Med lilla H är det så att rädslan blir till skräck om hon måste se elektroder, sladdar, plåster och vad det nu kan vara. Vi hade därför med en ren, mjuk tröja som vi tog på för att dölja allt det hemska och vi vet att den tröjan kommer att sitta på tills imorgon eftermiddag då alla hemskheter skall plockas bort. Då sköterskan lade bandspelaren i den rosa ryggsäcken och satte den på Hedvigs rygg visste vi att den också kommer att sitta där tills imorgon eftermiddag.

 

Jo, lilla H sover just nu gott i sin säng, på sidan, med den rosa lilla ryggsäcken med Nasse på sig.

 

 

 

 

♥

 

 

Efter sjukhusbesöket blev det en tur till Toys R Us, eller ”Toystoly ass” som Hedvig säger.

Vi letade febrilt efter ett trollspö, ett sådant vackert plaströr fyllt med någon vätska och med massor av glitter i. Glitter som far fram och tillbaka när man viftar och förtrollar med spöt.

Hedvig har haft ett sådant som gått sönder och nu tycks det vara helt omöjligt att få tag i ett?! Jag har tittat i flera leksaksaffärer men utan att finna något. För ett ögonblick trodde jag att katastrofen skulle vara ett faktum (Hedvig vill verkligen ha ett sådant trollspö med glitter i) men nej, det gick bra med någon annan vacker variant med lite glitter och ”fluff-fluff”, bara hon fick en trollerihatt också.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… vid mellis idag…

 

Tramsar, rimmar, ramsar och skrattar så hon nästan trillar av stolen.

När vi skrattat massor åt alla hennes tokigheter ber jag henne äta upp jordgubbskrämen och hon svarar:

 

 

 

Med ens kokar det i mig men jag lyckas behålla lugnet när jag säger:

 

 

 

 

♥

 

 

Liksom…?!

 

Lite ledsen så där utan anledning, när man vet att man har så mycket att vara glad över.

När söndagen känns otroligt lång och tråkig och man vet att om man hittar på något känns allt roligare, men man har inte riktigt lust, ork och kraft att hitta på något – så då blir söndagen ännu tråkigare…

 

När man känner att man verkligen inte vill leka en hel dag fast man också vet att yngsta, leklystna lilla hjärtat inte har så många andra att leka med, då slår det dåliga samvetet till och man känner sig som sämsta mamman i världen. Då tänker man att älskat litet gullhjärta skulle ha en annan mamma, en mamma som orkar och vill leka jämt och alltid. Då känner man sig ännu mer ledsen…

 

När man känner att man skulle vilja ha en lång och givande pratstund med älskad son som bakom stängd dörr sliter med sin inlämning om Gandhi.

När man känner att man längtar ihjäl sig efter äldsta hjärtat som kommer först i morgon.

 

När man känner allt det här koncentrerat och på en gång så blir söndagen väldigt lång och ganska tung.

 

Men så tänker man efter och kommer på att man druckit kaffe och varm mjölk länge i sängen med yngsta hjärtat och maken i morse. Man kommer på att man mådde bra av att gå ut i kylan och hämta tidningen och låta maken få ligga kvar och läsa den när man själv gjorde frukost. Man kommer på att man överraskade lilla dottern med en ”Köttbullesmörgås a la Hedvig” (tunnbrödrulle med smör, köttbullar och ketchup) och man kommer på att hon blev glad. Man kommer också på att man överraskade maken med ägg och bacon och man kommer på att han blev väldigt glad. Sedan kommer man på att man istället för att bädda rent nu och på en gång tillät sig att krypa ner en stund till i den varma sängen bara för att gosa med ds-spelande liten dotter. Man kommer på att man hade jordens kuddkrig efter allt gosande. Man kommer också på att man tillåtit detta lilla hjärta att skrota omkring i pyjamas hela dagen, ända fram till basturitualen som hon har med pappan. Man kommer också på att efter den fick hon krypa i sin mjuka, sköna pyjamas igen. Plötsligt kommer man på att man faktskt haft ett otroligt söndagsdisco med lillhjärtat på hennes rum och man kommer på att man därefter sjönk ner i soffan tillsammans, under en filt, för att titta på Emil i Lönneberga. Man kommer också på hur härligt det var att få den lilla knubbiga handen på min kind, möta bruna mandelformade vackra ögon – djupa som brunnar – och höra de bästa orden på jorden:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… ett missförstånd…

 

Häromdagen, i fredags närmare bestämt, när vi otippat fick finaste Ebba med oss hem på lunch och semlefika, spelade vi boll, lilla H, Ebba och jag.

 

Vi spelade fotboll, killerboll, bolljage och jag vet inte allt vad de heter alla bollekar som lilla H tokälskar.

Man får spela boll i vårt hus, mer än gärna, förutsatt att man väljer rätt boll och rätt rum vill säga. Den uppblåsbara lilla bollen med Bamses dunderhonung på går bra, den är lätt och slår inte omkull saker. En annan mjuk röd och vit fotboll går också bra att använda inomhus. Lite tyngre men väldigt mjuk. I vårt hus får man spela alla bollekar man vill, i hallen. Det är en långsmal hall så att stå i varsin ände och passa till varandra går jättebra. Man kan ”sssccchuuuuta långskott” som lilla H säger. Spelar man istället match är hallen så smal att man kan behöva tacklas lite vilket oftast blir roligt.

 

Eller så spelar (leker) man en av alla bollekar där man istället håller bollen i handen och kastar på varandra. Reglerna ändras ganska flitigt av lilla H, och enbart till hennes fördel, under spelets gång. T ex kanske ansiktet är ”fritt”, men då bollen plötsligt träffar hennes rygg får vi andra veta att just nu är det faktiskt ”fritt” även på ryggen. Vi protesterar och i de här fallen ger hon sig hör och häpna, vår annars så envisa lilla Hedvig.

 

Vad som är roligt med de lekar där man kastar bollen på varandra är naturligtvis om den andra missar.

 

skriker Hedvig så det ekar i hela huset.

 

Även i fredags inträffade en hel del missar till Hedvigs förtjusning och fast jag vet att jag träffade henne tjoade hon:

 

 

 

 

 

♥

 

 

 

          

 

… disco…

 

I alla fall i Hedvigs rum.

Idag blev vi inbjudna, pappan och jag – det är ett sant lördagsnöje.

 

Vi satt i soffan och småpratade pappan och jag, då lilla H kom och sade:

 

 

Så klart det är svårt att hitta Youtube alldeles ”hälv” (nu ligger Youtube som en av startflikarna på Hedvigs dator), vi gick med Hedvig in på hennes rum för att hjälpa henne. Med discolampan och lavalampan tänd var sedan discot i full gång. Pappan och jag slog oss ner och bara tittade på detta lilla underbara flickebarn som bara ger och ger och ger av sig själv. Bästa discolåten nu, ifall du missat det, är ”Jag är en gummibjörn”.

 

 

Pappapuckot och mammapuckot blev alldeles varma inombords av åsynen av lilla Tjalle Tvärvigg på disco…

 

 

♥

 

 

 

                                

 

 

… på fel sida…

 

Lilla H har alltid varit solstrålen själv då hon slagit upp sina stora, vackra, mörkbruna ögon.

Hon är nog det ännu, vill jag tro. Jag tror mer det handlar om ett tillfälligt irriterat morgonhumör igår och idag.

 

Jag är själv född med ett dåligt morgonhumör – det kan min mamma och mina båda systrar vittna om!

Det är de som fått tagit smällarna – Tjalle Tvärvigg kallade de mig…

 

Mitt dåliga morgonhumör ”växte” dock bort, det försvann när lilla Ebba kom!

Inte kan man vakna och vara sur när man fått jordens allra ljuvligaste bebis. En liten mörkhårig bebis som knorrande tittade storögt på mig och log sitt allra sötaste mest skeva leende så fort hon slog upp ögonen. Alla som är föräldrar vet vad jag pratar om. Ett dåligt morgonhumör är inte ens i närheten då och jag har behållt mitt numera goda morgonhumör. Sedan kom lilla Ludde och strålade lika mycket han, galet förälskad i sin mamma var han från dag ett. Så kom lilla H, även hon alldeles ljuvligt strålande på morgonkvisten – inte så konstigt då att mitt dåliga morgonhumör är som bortblåst?!

 

Numer är Ebba inte jätteglad på morgonen, inte heller Ludvig. De är inte så glada på sin kvittrande mamma som påpekar att de måste gå upp, duscha, bädda sängen, äta frukost och sedan ta sig till skolan i tid.

 

Lilla H däremot, är ännu så extremt positiv då hon vaknar.

Förutom igår och förutom idag…

Jag hoppas innerligt att det dåliga morgonhumöret inte kommit för att stanna. I så fall är det Tjalle Tvärvigg som går igen och nja, det är jag inte så sugen på…

 

Igår blev det plötsligt ett elände då jag bad Hedvig klä på sig då jag gjorde frukost.

Det är ytterst sällan vi har diskussion om det och hon är så duktig på att klä på sig alla plagg, till och med strumporna!

 

Men inte igår…

 

Med resultat att jag stängde av Bollibompa, jag tog bort hennes iPad och ändå var jag tvungen att ”hjälpa” henne att klä på sig. Allt medan jag blev kallad Pucko i parti och minut.

 

I morse då jag väckte lilla H satte hon sig upp i sängen och istället för att säga ”Go´mollon” som hon brukar så muttrade hon:

 

 

Jag svarade att det behövde hon ju inte göra riktigt ännu, men om en stund, varvid hon kontrade:

 

 

Så fortsatte vår morgon och även idag stängde jag av TV:n och jag tog bort hennes iPad.

Det sliter i mammahjärtat att bli osams så tidigt på morgonen när man vet att taxin snart kommer, vi kommer att skiljas åt och inte ses förrän klockan ett. Man kan inte skiljas som ovänner tänker jag, lilla H tänker annorlunda men jag undrar ändå om hon inte känner sig lite sorgsen efter att vi skilts åt om vi inte blivit sams?

Så jag lägger mig vinn om att bli sams. Jag sväljer en del bara för att bli sams.

 

När taxin stod på vår uppfart och Hedvig klädde på sig sin overall bad jag henne att även ta på sin halsduk.

 

– Ok Pucko!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gav upp!

Taxin väntade, lilla H skulle åka till skolan, jag ville inte vara osams…

 

 

♥

 

 

 

 

 

 

 

… serverades lilla H idag önskemat…

 

 

Med önskemat menas mat hon önskat till frukost. I lördags kunde jag inte riktigt bistå önskan eftersom jag inte hade ett dugg lust att tillaga Chili con carne vid åttasnåret på morgonen. När jag i morse frågade Hedvig vad hon ville ha till frukost förväntade jag mig att hon skulle svara ”Sssccchhhylkmacka med plickig kolv” som hon oftast svarar, även om hon inte är överförtjust i detta heller. Men nej, istället svarar hon:

 

 

Pastafjärilar kokade redan på spisen, till matsäcken Hedvig skulle ha med sig till skolan idag. Tacobröd hade vi av någon anledning hemma så önskan var inte så svår att infria. Men det kändes konstigt, det kändes rentav fel att strax efter sju på morgonen ställa fram en tallrik pastafjärilar med ketchup samt ett vikt tacobröd med smör i. Den vitaminfattiga frukosten fick uppvägas med ett glas juice.

 

Lilla H åt, tyckte det var ”tättegott” och såg inget märkligt alls med sin frukosttallrik.

Kanske det är matfrukostar som är Hedvigs melodi…?

 

 

♥

 

 

 

… namn…

 

Ja, inte bara jag förresten, familjens samtliga medlemmar (Lilla H undantagen) har bytt namn.

Vi kan nu titulera oss Pucko i förnamn.

 

Sådär smickrande…

 

Jag tror inte att jag ens behöver nämna vem det är som döpt om oss?!

 

Det är ”Ja Pucko”, ”Nej Pucko” och ”Ok Pucko” mest hela tiden.

Ibland, om monstret tagit över solen i lilla H:s kropp, kommer endast ett mycket irriterat ”Pucko” ifrån den smultronröda annars så otroligt söta lilla munnen. Det irriterade ”Pucko” liksom spottas och fräses fram.

 

Positivt är att de hemska svordomarna minskat i takt med att tituleringen ”Pucko” ökat.

Svordomarna som gjort mig gråhårig i ett och ett halvt års tid. Svordomarna jag försökt ignorera. Svordomarna jag blivit galet arg på. Svordomarna som fått mig att sakta försöka räkna till tio. Svordomarna som gjort mig ledsen och som ofta har fått mig att skämmas…

 

Nu undrar jag nästan om de ändå inte var bättre? Svordomarna menar jag.

Det blir väldigt genant när någon vänlig själ ler rart mot Hedvig i t ex en affär och hon ilsket fräser:

 

 

Det känns inte heller bra om någon vänlig själ hjälper Hedvig med något, öppnar dörren t ex, och hon ilsket fräser:

 

 

Kanske är det bättre att få en svordom riktad mot sig än att bli kallad Pucko?

Jag vet inte?

 

Jag vet i alla fall att min yngsta dotter bestämt sig för att jag och övriga familjen nu heter Pucko i förnamn…

 

 

♥