Å’ hur ska jag nu…

…förklara mig…?

 

Till båten kommer fina änder simmande, ett äkta par tror jag. De stannar till vid vår badbrygga, plaskar lite med sina små fötter samtidigt som de tittar lite bedjande på oss. Modersinstinkten säger mig att de är hungriga! Så klart är de hungriga! Och om inte hungriga så åtminstone lite sugna på något gott… Jag kilar in i båten och hämtar lite knäckebröd, ropar sedan på lilla H som skyndar till mig för att mata ”ankorna”.

 

Vi matar dem och de tuggar glatt i sig. Tuggar och tuggar förresten, de mera sväljer allt bröd vi kastar till dem. Glupska är de, och fina är de. Lilla H och jag tycker att det är ganska roligt att titta på dem.

 

Plötsligt kommer det en fiskmås! Nej förresten, det kommer åtta eller tio fiskmåsar! De cirkulerar ovanför de fina änderna och dyker sedan ner och tar varenda brödbit ifrån änderna och änderna blir plötsligt utan bröd…

 

Jag ilsknar till, går ut på badbryggan och försöker förse änderna genom att kasta brödet nära, nära deras näbbar. Detta medan jag häver ur mig diverse okvädesord till fiskmåsarna och viftar styggt mot dem (jag ogillar fiskmåsar). Lilla H tittar lite chockat på mig och utbrister:

 

– Men mamma!!!! ALLA fål vala med!!!

 

Åh, där står jag och känner mig elak och dum! Vad har jag gjort? Jag som ständigt predikar att just ALLA får vara med!

 

Hur skall jag förklara mig…?