Liten H...
Lilla H verkar ganska nöjd med…
 
 
… att vara hemma också…
 
 
Hedvig älskar båtlivet, så länge det inte gungar för mycket, men lilla H älskar att vara hemma också.
Det är skönt och jag känner igen mig själv mycket i det. Det är skönt att gå hemma och skrota lite, göra lite  vad som faller en in utan att ha så mycket bestämt.
 
Det är så vi har det denna veckan, lilla H och jag.
Vi skrotar runt lite, dricker kaffe och varm mjölk i sängen på morgonen samtidigt som vi tittar på Bolibompa eller läser en bok, vi spelar fotboll på gatan (i vackraste prinsessklänningen), vi har bakat bullar som vi sedan cyklade till mormor och morfar med för att fika i deras trädgård, vi har köpt nya blommor till krukorna på utsidan och Hedvig har själv valt en väldigt rosa blomma till sin lekstuga.
 
Imorgon är en tripp till Ikea planerad med lilla H och Ebba. På Ikea ska vi ”äta go´ lunschhh o så, schöttbullal med patismos, lingon o sås o så…”. Vem vet, kanske blir det även en ”glass med kaka” som Hedvig kallar mjukglass för då hon inte alltid kommer ihåg att det heter mjukglass.
 
 
Vi har mysiga, lugna, sköna dagar helt enkelt…
 
 
 
 
 
 
 
 
    
Det är inte alltid så lätt…
 
 
… att komma ihåg alla nya ord man skall lära sig…
 
 
VI har haft några fantastiska dagar med båten i en underbar naturhamn på Kärsön.
Solen har strålat från morgon till kväll, den lilla vind som varit har varit ljum och vi har solat, badat och fiskat krabbor dagarna i ända. Det är dagar som dessa som gör att man har lite energi inför den mörka hösten.
 
Skall man leta efter något enda smolk i bägaren skulle det kunna vara att det på Kärsön även fanns lite blinningar, eller bromsar om man så vill. Inget märkvärdigt i sig men de är ganska ovanligt att man besväras av dem på västkusten, och ännu märkligare långt ute till havs! Befinner man sig tillsammans med hästar får man stå ut med dessa ilskna flygfän, det minns jag från mina ”hästtokiga” år, men på en ö…
 
Nåväl, de var inte i överflöd och de var inte överdrivet ”på” men ett och annat bett fick jag allt.
 
Lilla H drabbades av ett!
Betten gör ont och det blir ett märke efter…
 
Först utbrast Hedvig ett högt ”AJ!!!” men inga tårar kom.
Jag tror inte att hon riktigt förstod vad det var eftersom vi inte hann se blinningen/bromsen. Hon fortsatte dock att säga att det gjorde ont och undrade vad det var och mot alla odds fick jag titta på den onda lilla armen. Att det var ett bett eller stick (eller vad de nu gör) syntes tydligt; en litet rött ”hål” omgärdat av en vit svullnad och runt den ilsket röd hud. Jag berättade för Hedvig att jag trodde det var en blinning/broms som stuckit henne och fick sedan försöka förklara vad en sådan är, att de sticker lite hur de vill och vi båda sammanfattade det hela genom att konstatera att de är ganska stygga, de där (o-)djuren…
 
Lite senare ville Hedvig visa sin pappa sitt märke på armen och naturligtvis undrade han vad som hänt.
 
 
– De val en… en… en… liten figul som stack mej pappa…
 
 
 
 
 
 
 
Härom kvällen…

 

… satte jag hårt mot hårt…

 

Jo, det är sant!

 

 

Det är inte min starkaste sida men ibland så. Vad jag gjorde var att jag helt enkelt vägrade läsa saga! Jag hade precis krupit ned hos mysig liten H för att läsa god-natt-saga då elaka svordomar plötsligt haglade ur hennes söta smultronröda lilla mun – igen liksom… Rött kort hjälper föga och senaste veckorna har svordomarna dessutom accelererat – jag vet inte vad jag ska göra år det och jag håller på att bli galen!!!!

 

Lugnt och sansat lade jag därför bort Bamsetidningen, förklarade att det är nog nu, att jag inte tänker läsa för en liten flicka som svär mest hela dagarna etc… Hedvig svor lite till för att sedan böna och be samtidigt som hon bedyrade att hon nu minsann slutat att svära. Jag höll med om det ju är bra men jag lät mig inte fjäskas för och talade därför om för lilla H jag istället kunde läsa dagen efter då hon ”bevisat” att hon slutat svära. Det blev en lååååång nattningsprocedur med många tårar…

 

Tidigt (med betoning på tidigt) nästa morgon kom en liten H och bad mig läsa Bamse för henne. Mmmm… Jag drog på det lite, hade svårt att vakna och hade faktiskt ingen lust alls att börja morgonen med att läsa. Kampen mellan oss två var med andra ord igång redan innan jag slagit upp ögonen… Vinnaren av kampen blev – naturligtvis – lilla H, igen!

 

Den här gången vann hon genom att till slut bestämt sätta händerna i sidan, stirra ilsket på mig samtidigt som hon utbrast:

 

– Kom nu mamma!!! Annars blil ja sulpuppa på dej!!!

 

 

Det ligger mysfaktor i…

… att efter 15 år ha ”fått tillbaka” min storebror och barnen sina två kusiner…

 

Igår kom de!

Min bror och hans två mycket fina ”små” pojkar! Sist jag såg dem var de 3 och 1 år gamla, nu är fr 18 respektive 16 år… Hur gick det till liksom?! Vänner med dem alla på Facebook sedan ett par år men ändå…

Först igår sågs vi ”IRL” så att säga.

Lilla H var tokglad innan de kom och bedyrade för mig att hon nu skulle vara ”tätteduktig” och låna ut allt hon äger och har – till och med sin iPad och sin Woody-docka!!! Jag anade lite oråd och försökte förklara att hennes två ”nya” kusiner är stora, lika stora som Ebba och Ludde… Men nja, jag tror att hon ändå såg framför sig två små kusiner som nya lekkamrater.

Lite tonårsblyga grabbar klev ur bilen och hade, helt förståeligt, inte riktigt lust att gå lös på studsmattan det första de gjorde och besvikelsen hos lilla H var ett faktum. Ebba räddade situationen – som så många gånger förr (vi andra får knappt närma oss när monstret tagit över) – genom att hoppa och hoppa.

Hedvig satt med oss vid middagen, that’s it! Resten av kvällen satt hon i sitt soffhörn med sin iPad och ville absolut inte delta i vårt sociala umgänge.

Då jag lite senare nattade Lilla H pratade vi lite om detta och jag förklarade igen att Andreas och Alexander ju faktiskt är stora killar, att se kanske kände sig lite blyga då de kom och att de kanske faktiskt inte har lust att just leka. Hedvig lyssnade på vad jag sade, var tyst en stund och sade sedan:

 

– Näl ja blil stol, då ska ja leka alla fall!

 

Idag kom dock solen tillbaka i lilla H och hon har helt och fullt lagt beslag på sin ”nya” morbror. Till oss andra har hon mest fräst saker som ”Stick”, ”Gå häliflån” och ”In i Snickelboa me dej”…

 

Idag är lilla H lycklig igen…

 

 

”Små” kusiner…

Åh vilken kväll…

… så sågs de då äntligen, lilla H och hennes älskadeViktor…

 

Hedvig stod på bryggan med kikare då Viktor och Co anlände och hon HOPPADE av glädje då båten närmade sig! Viktor å sin sida, satt på däck och ropade och viftade. Viktor kom iland och de kramades länge och innerligt, lilla H och Viktor!

 

Ett par minuter senare satt de båda i vår båt, sida vid sida, och spelade ds, iPad och pussades. JO! De pussades ofta, innerligt och skrattandes! Jag fick känslan av att det var låååång längtan i de pussarna och det glädjer mig! Det glädjer mig för jag tänker att det är äkta! Ses man inte var och varannan dag men ändå vet vart man har varandra då man ses, ja då är det äkta – det är det bästa…

 

Hedvig och Viktor har spelat spel, badat, grillat, ätit mat, lekt, tittat på film och ja, hunnit vara lite osams – och blivit sams igen…

Vi har alla haft en toppenkväll och ser fram emot en dag tillsammans imorgon…

 

 

Vilken toppendag…
 
 
… för lilla H…
 
… och därmed för mig…
 
 
Ett par dagar hemma från båtlivet lyckades vi pricka in en lekdag med bästis-Emil!
Hedvig påtalade ivrigt för mig igår att hon minsann vill leka ”hälv” hemma hos Emil, ”utan dej mamma….”.
 
Jag kan förstå känslan, svårare är det för mig att liksom ”bjuda in” Hedvig till sin kompis bara ”sådär”. Men så tänkte jag om, jag tänkte att visst får Emils mamma samma fråga från Emil ibland så hon förstår säkert?! Jag tog mod till mig och berättade för Emils mamma precis vad Hedvig önskade, frågade om det var ok och poängterade att hon självklart fick säga nej…
 
Hon sade JA!!!
 
Redan då lilla H vaknade i morse bad hon mig ringa och ”flåga vicken tid ja´ kan komma…”.
Jag fick Hedvig att hejda sig tills efter klockan tio i alla fall!
 
Hela vägen till Emil var hon noga med att kolla att jag inte skulle stanna kvar, inte prata länge och definitivt inte dricka kaffe!
 
 
– Bala lämna mej, se´n åkel du mamma?!
 
 
Så på det viset gjorde vi!
Jag lämnade lilla H, pratade en kort stund, och åkte sedan.
 
Många timmar senare hämtade jag en lycklig och iskall poolbadande liten H!
 
Kompisar är en enorm lycka…
 
 
 
 
Frusen liten H efter poolbad
 
 
Basket med Emil