… en sådan besvikelse…
Nej, jag har inte gått i däck, jag har heller inte drabbats av ds-deppen!
Inget av det hände efter torsdagens debatt, trots att jag var beredd på att jag skulle bli knäckt, sårad, ledsen, arg och framför allt var jag beredd på att den skoningslösa ds-deppen skulle grabba sitt tag i mig!
Konstigt det där med ds-deppen!
Eller, namnet är konstigt för egentligen är det varken ds, kromosom eller mina tankar kring det som gör att det blir en depp emellanåt…
Det är andra som skapar min med jämna mellanrum återkommande ds-depp!
Det är andra människors fördomar och tankar kring ds, extra kromosomer och kring mitt liv som ds-mamma som slänger deppen på mig då och då! Det är helt absurt när man tänker på det! Att jag ens tillåter mig att bli så påverkad menar jag. Men det känns lite tröstlöst och mycket orättvist när folk tänker och tycker så mycket om saker de inte har en aning om! Framför allt då de tänker och tycker så mycket negativt om saker som jag tycker är posítivt…
Nåväl, i torsdags susade vi till SVT, min äldsta dotter Ebba och jag. Väl där möts vi av den person som ringde upp mig och frågade om jag ville delta. Han säger då att han planerat att placera oss på s k tyst läktare och undrade om det var ok. Nja, alltså sådär, hasplade jag ur mig fast jag inte alls tyckte det var ok och Ebba tyckte verkligen jag var så mesig som inte protesterade högljutt på en gång. Det ligger inte riktigt för mig, det där att protestera. Jo, i det tysta så klart, men det är ganska sällan jag ställer till en högljudd scen för att få som jag vill, oftast fogar jag mig istället…
Vi slog oss ner i foajén tillsammans med de andra, vi hamnade bredvid de två enda kvinnor som deltog i debatten som har Downs syndrom. Vilken känsla! Vilken glädje! Dessa två kvinnor blev mina förebilder på en gång! Så kloka, så insiktsfulla och vilka glädjespridare. Ebba och jag njöt av deras sällskap.
Ungefär här fick Ebba nog av min mesighet, traskade fram till vår kontaktperson och frågade om han verkligen ringt sin producent och ordnat in oss på s k talande läktare. Nja, alltså han hade inte hunnit ringa än. ”Men gör det nu då!” sade Ebba. För er som inte känner Ebba vill jag understryka att detta inte är Ebba! Detta är en sida jag många gånger önskat få se av Ebba, för sin egen skull, för att hon sällan, sällan tar plats. Även hon har rätt att ta plats och det är något jag försökt pränta in i hennes lockiga lilla huvud sedan ett års ålder. Även Ebba har rätt att uttrycka sin åsikt och stå upp för den. Trägen vinner och plötsligt ser jag en sida av Ebba jag aldrig tidigare sett! En sida som gör att hon växer i både mina och i sina egna ögon! Hon tog plats!
Lite skärrad förklarade hon för mig att hon faktiskt var trevlig mot honom då hon sade allt detta men att hon kände att nej, nu får det f-n vara nog! Så här gör de inte mot min mamma och inte mot mig!
Jag är helt imponerad!!!
Strax innan sändning gick jag mot toaletterna.
Det var kö.
Bakom mig stod en kvinna i sanslöst orangea kläder, förmodligen i 65-70-årsåldern men också förmodligen i tron om att hon ännu var 20. Inställsam, till en början trevlig, och med mycket tillgjorde accent på sitt uttal frågade hon mig av vilken anledning jag var där. Jag sade att jag var där med anledning av debatten kring fosterdiagnostik och hon undrade vart jag stod i den debatten.
– Jaaa… eftersom jag har tre fantastiska barn varav en med Downs syndrom så är jag ju naturligtvis emot selektiv abort.
– Jaha… du tänker så?!
svarade kvinnan och jag får erkänna att jag började känna mig obekväm.
Så fortsatte hon:
– Men jag tänker att om vi tillåter läkare att vägra hjälpa blivande mödrar som väntar sjuka barn så kan vi lika gärna vägra hjälp om någon får en hjärtinfarkt, om någon behöver opereras eller så… tycker du inte?!
Ungefär här kände jag att jag fick svårt att andas!
Vilken hemsk människa!
Jag försökte blinka bort tårarna och hasplade ur mig något om att min lilla flicka minsann inte alls var sjuk, hon råkar ha en extra liten kromosom och den kromosomen gör minsann hela världen lite snällare och att kanske det är så att de som inte förtjänar att knalla omkring på denna jord och såra folk omkring sig hej vilt med sina känslokalla uttalanden är just människor som du…?!
Då blev toaletten ledig och jag smet in där, snöt mig, torkade tårarna och tänkte att må hin håle själv komma och hämta denna hemska solariebruna kvinna med sina läska grönmålade ögonlock och göra henne till intet!!!
Kanske har ni sett henne?
Jag har själv inte sett programmet efteråt men hon borde synts i rutan i början av programmet, precis bakom programledaren…
Vad som sedan händer är att jag går tillbaka till min dotter och de båda fina kvinnorna med ds, sätter mig, väser något till Ebba om att den där himla kvinnan i orange, henne pratar vi inte med! Hon är definitivt inte på vår sida!
Då kommer hon! Kvinnan i orange! Hon stegar ut från toaletten och rakt fram till oss, med avsikt att fortsätta vår dialog – mitt framför dessa två kvinnor med ds.
Big no no!
Jag anlägger då en kylig sida som jag inte visste att jag besitter!
Jag pratade med Ebba, med de två fina kvinnorna, vi skrattar, vi pratar allvar – allt medan den orangea kvinnan står bredvid mig och inte släpper mig med blicken.
Hon vill ha ögonkontakt, jag vill inte!
Jag fryser ut henne!
Jag fryser ut henne med flit och på ett sätt man inte får göra, men jag gör det och jag hade gjort det igen!
Det är precis människor med åsikter som hennes som gör att man kan kastas in i ds-deppen, som gör att det emellanåt känns hopplöst för svaga kategorier av människor att få finnas på lika villkor, som påminner mig om vilken hård, kall och cynisk värld min älskade lilla dotter skall möta en vacker dag, det ger mig ångest…
Väl inne i den pyttepyttepyttelilla studion noterar jag att debatten är extremt tillrättalagd.
Där finns inte utrymme för debatt mellan oss alla, där finns bara utrymme för debatt mellan de som SVT redan innan bestämt skall få prata. Det är helt ok att jag inte fick prata, jag var ändå helt galet nervös inför det. Rädd att säga fel, rädd att låta fel och framförallt rädd att missuppfattas.
Men, det känns inte ok att alla inte fick komma till tals.
Det känns inte ok att debatten pågick utan röd tråd.
Det känns inte ok att den ena kvinnan med ds som var lovad att få prata inte fick säga ett ord.
Hon hade mycket klokt att säga – Ebba och jag har läst hennes manus.
Debatten rörde i allra högsta grad henne och hon fick inte sagt det hon vill säga…
Hon ville säga att alla människor är lika mycket värda…
Hon ville säga att hennes mamma och pappa älskar henne lika mycket som de älskar hennes syskon…
Hon ville säga att hon var gift sedan många, många, många år…
Hon ville berätta att hon är lycklig och att hon är glad att hon finns till…
Kunde inte svenska folket hemma i tv-sofforna fått lyssna till henne?
Jag satt på läktaren mitt emot henne och såg hennes försök till kontakt.
Jag såg också hennes besvikelse och hennes ledsenhet över att inte få berätta för oss det hon ville ha sagt och det som hon blivit lovad att få säga…
Jag känner mig oerhört besviken på torsdagens Debatt…
♥
