Vi är tillbaka …

… tror jag …

Det har gått trögt med bloggandet det senaste året. Av många olika anledningar och samtidigt ingen speciell. Kanske är vi tillbaka nu. Om det fortsatt känns bra. Hedvig väljer så klart själv vad hon vill dela och inte.

Året som var var ett händelserikt sådant.
Hedvig blev faster – en roll hon tar på stort allvar. Och familjens nya lilla människa fyller i dagarna ett år. Fantastiskt. Hedvig gick också ur årskurs två på gymnasiet och började också i årskurs tre.
2022 var också året då Hedvig fyllde arton. Om det kan jag prata till dödagar, om min oro inför Hedvigs vuxenliv med arbete, boende och inte minst de människor hon kommer (behöva) ha omkring sig. Min oro fick nyligen en skjuts från oväntat håll och jag försöker verkligen ta mig an det som är. Det som komma skall får jag ta då. Men om vi struntar i min oro är det himla kul att fylla arton ändå. Som hon har längtat, lilla H. Mest efter att få dricka ett glas bubbel då och då och att få gå på krogen.

Krogen.
Dit hängde hennes fantastiska syskon med. Och hennes lika fantastiska svägerska.
Ett nytt ord i familjen då Ludvig och hans fina Mikaela gifte sig i höstas – det har hänt mycket som sagt.
På krogen drack Hedvig en drink, tog över hela dansgolvet och sjöng karaoke så att alla stod upp och sjöng med. Efteråt ville alla göra en high five med henne. Den yngre generationen, tänker jag, alltså Hedvigs och Hedvigs syskons generation – de är så fina. För dem är olika så självklart och mitt hopp står till just den generationens människor. För allas lika värde.

För att komma in på krogen hade Hedvig laddat med sitt alldeles ”nyfådda” leg.
Döm om hennes förvåning då hon inte behövde visa upp det. Hon gjorde dock som hon brukar göra – hon tog saken i egna händer och sade till vakten att hon ville visa sitt leg.
Nöjd klev hon sedan in.

Nu skriver vi 2023 och mest av allt längtar Hedvig efter att gå ut trean, för att i augusti äntligen börja sitt fjärde och sista år på gymnasiet. För att sedan få ta studenten. Här har vi en tjej som planerar, det hör du. Mycket väntan och längtan blir det.

– Fast vi är här och nu mamma. Det vet jag.
Men längta kan man. Det gör jag.

Helst vill jag konservera dig mitt hjärta, för att slippa all oro …

❤️

… ändå vill jag se dig växa som den underbaring du är …