… att nu måste det utvidgas…

Stentet.

 

I aortabågen.

Det är för litet nu.

Kanske egentligen redan förra året.

Men nu definitivt. Det handlar bara om att bestämma sig.

Allt detta säger kardiologen till mig, medan jag fokuserar och lyssnar.

Jo, idag gjorde jag det. Fokuserade. På riktigt.

Annars brukar jag på något märkligt sätt överlåta den biten till pappan när vi är just där. 

Hos kardiologen på Drottning Silvias barnsjukhus – där har jag svårt att fokusera.

Det är som att jag tänker att om jag inte hör, då är allt som vanligt. Då rullar livet på utan oro.

En löjlig och högst naiv självbevarelsedrift, jag vet. Men så har det varit i 11 1/2 år.

Mamman som vill ha koll, järnkoll, slutar nästan att fungera hos kardiologen. Jag kikar på de fula gardinerna i rummet, undrar när de ska bytas. Visst borde de ta och måla om lite? Och herre Gud så slitna golven är. Typ.

Men idag, när pappan verkligen och absolut inte kunde vara med oss så hittade jag fokus.

 

Det här har vi vetat om att det kommer. Bara inte när.

Inga tecken på försämring har märkts det här året. Det har det gjort tidigare.

Men i takt med att lilla H växer så måste så klart stentet utvidgas.

Är man sju år och 107 centimeter kort och får ett pyttelitet stent inopererat, och man fyra och ett halvt år senare är 134 centimer lång har så klart allting i den lilla kroppen vuxit. Allt utom stentet.

 

Medan jag fokuserade, nickade, hummade och till och med log anade kardiologen paniken i mig. Jo, det tror jag. För utan att jag sade ett pip om min oro, utan att rösten sprack vid mina små kommenterar och helt utan att jag vred händerna som jag gör när jag blir orolig – så inflikade han gång på gång att det inte är särskilt bråttom, hon mår bra, blodtrycket är högt men inte alarmerande högt, men det är dags nu. Det sker inte imorgon, kanske inte ens i vår. Det blir kanske till hösten. Så lugn.

 

Så.

Igen får vi lita på dem bästa.

På dem som räddat livet på vårt yngsta lilla hjärta tidigare.

På dem som vi inte finner några ord inför. På dem som vi för alltid kommer att vara evigt tacksamma.

Paniken i mig har lagt sig. Kvar finns endast oron.

Den lever jag med, den lever jag i, den har blivit min vardag.

 

Obekymrade lilla H undrar mest om det är sant.

 

 

 

 

En önskan om ett besök på Mc Donald´s efter skola och fritids kändes som en bra sak att infria.