Liten H...
Julen 2020 …
(null)

… blev annorlunda …
Men fin.
Vi åkte till fjällen.
För att fira födelsedag och jul.
Hos en son ochsvärdotter letade sig Covid in i huset och de blev kvar hemma. Ledsamt. Så glad för alla möjligheter att ändå ses digitalt.
För Hedvig var väntan på tomten lång. Som alla andra år. Till slut kom han ändå. Långt bort på den snötäckta marken stannade tomten, blickade upp mot vårt fönster och vinkade. Åh, som hon hoppade jämfota av glädje. Som hon rusade mot ytterdörren. 
På coronasäkert avstånd ställde tomten ner sin säck, småpratade lite och for sedan vidare.  Hedvig delade ut innehållet i säcken och var lycklig över varje klapp. 
Lyckligast ändå över dockan hon fick. Hon, som knappt aldrig lekt med dockor, visste inte riktigt var hon skulle göra av sin glädje över denna underbara lilla docka. En docka som likt Hedvig har bruna ögon och brunt hår. Och som likt Hedvig har
Downs syndrom.
Ömt vårdar hon ”lilla Hedvig”.
Bär, vyssjar, pussar, kramar, stoppar om och håller om.  Fint.

Så viktigt för alla att kunna spegla sig …

♥️



… måtte olika alltid få finnas, för allas skull …




(null)

Mellis på stranden …

(null)

… stod det i dagens lucka …
Vindstilla.
En smörgås.
Med ost och julskinka.
Och mjölk.
Kaffe.
Vi pratar.
Älskar dessa lugna stunder av samtal.
Idag pratar vi om julen.
Om önskelistan.
Den är lång. As usual.
Högst upp står en docka.
Inte vilken som helst. Men en docka som har Downs syndrom. Hon har googlat. Hon som aldrig lekt särskilt mycket med dockor.
– Ja’ önskar mig gärna en docka som har Downs syndrom som jag’.

– Jaha? En docka?

– Ja.
Med Downs syndrom.

– Så klart.
Har du sett någon?

– Japp!
Ja’ har googlat. Och skickat den till dig.
Det finns flera, ja’ önskar den med bruna ögon som ja’.

– Fint.
Tycker du att den ser ut som du?

– Mmm …
Den är så söt mamma!

– Precis som du.

– Verkligen.

– OM nu tomten kommer med den, du vet …

– Ja’ veeeeet!
Man kan inte få allt man önskar sig.
Men man kan få något allafall.

– Precis.
Men OM nu tomten kommer med en docka till dig, vad ska hon få heta då?

– Va’?!

– Dockan.
Vad ska hon få heta om du får en?

– Hedvig.
Så klart.

– Hedvig?
Som du?

– Ja.
Vi har ju Downs syndrom båda två vet du väl.
Lilla gumman.
Det här handlar inte om dockan i sig.
Det här handlar om samhörighet och behovet av att ha någon att spegla sig i. Så klart. Plötsligt svävade mina tankar bort från önskelistan och till hur samhället ser ut. Hur blir det om fler och fler väljs bort? Då finns snart inte många att spegla
sig i. Får vi ens göra så mot varandra? Jag tycker inte det.
 Så glad att "hela gänget" i hennes klass har just Downs syndrom.

Så klart vi snackar med tomten…

♥️



… se’n kan man ju inte få allt som sagt …
Fredag …
(null)

… och vi kör online-disco …
Med Passalen.
Fantastiskt.
En "drink", salta pinnar, musik och härligt sällskap på Zoom. Vad mer behövs för att förgylla en fredag? Nada.
Nu övergår vi till pyjamas, räkor, popcorn och kanske lite glass.

Ha en fin fredag …

♥️


… det tänker vi ha …
Det fina med …

(null)

… att vara både stor och liten …
Förväntan.
Ni vet den där man hade som barn.
Ja, till viss del har jag den ännu. Om än aningen mer sansad.
Förväntan.
Men hon.
Hon har den som en liten. Ännu.
Studsar upp ur sängen på morgonen, innan klockan hunnit ringa, för att öppna en lucka. Eller två. För hon har två kalendrar plötsligt. En med paket och en med aktiviteter.
Lika glad för båda.
Vad det kostar är inte värdet för henne.
Prylar är inte det viktiga. 
Tillsammans är vad som är viktigt.
Alltid.
Igår kväll tog vi på pannlampor och gick en lååååång promenad i mörkret. Tittade på hur reflexer betedde sig då vi lyste på dem, lyste vägen för att se var vi skulle gå när vi traskade genom en skogsdunge, lyste på marken så att yttepyttiga
lånehunden kunde hitta finfina ställen att göra vad han skulle på. Allt medan vi ventilerade stora som små funderingar om livet. Och så.
Fint.
Ikväll ska vi måla julbilder.
Prata om Lars Lerin, dricka julmust och äta varsin pepparkaka. På en onsdag.  Minsann.


Tillsammans är grejen …

♥️


… och jag håller med …
Ingen ger mig …
(null)

… komplimanger som hon …
Ingen. 
Som när hon virvlar förbi mig här i huset, stannar upp vid min sida och ger mig en puss på ryggen.

– Åh! Tack. 
En puss, så mysigt …

– Du är underbar mamma …

– Åh! (Igen)
Tack gumman. Det är du också.

– Det är jag.

Under dialogen har hon virvlat vidare.
Kvar står jag. Lycklig. Ögonblicket sparar jag varsamt för att ta fram en annan dag när dialogen är av annan sort.
Den som spar hon har…

❤️


… tänk att jag får vara hennes mamma … 
Ärlighet …
(null)

… är hennes signum …
På riktigt.
Oftast bra.
Eller, egentligen är väl ärlighet alltid bra. Sätter inte ens frågetecken på det. Ibland är ärligheten bara så brutal, så oväntad och ibland nästan lite onödig. Ändå.
– Hedvig…

– Ja. Vad e’ de’?

– Kan inte du, snälla, bara pilla lite i mitt hår?

– Nej.

– Nej?

– The end.

– Men …?

– Punkt på den.
Brutalt ändå.
Håll med om det.

Älskar dig för din ärlighet Hedvig …

❤️


… låt ingen ta den ifrån dig …
Att tycka att ens mamma …
(null)

… är pinsam …
Är en tonårings rättighet.
Eventuellt.
För det mesta höjer hon mig till skyarna. Tycker att jag är snäll, fin och bra på en himla massa saker. Som att baka, laga mat, fixa mysiga och roliga grejer, för att inte tala om hur bra jag är på att ta hand om henne.
Så säger hon.
Men så kan det bli för mycket av det goda. Tydligen. Jag fattar det. Det är hennes rätt och allt sådant. Men snopet är det.
Som när vi är i badrummet.
Fixar oss. Borstar tänder. Borstar hår.
Då trallar vi tillsammans. Eller, trallar och trallar, vi sjunger, dansar och får skrattanfall. 
Hur ska en tonåringsmamma veta när reglerna har ändrats? Undrar jag. Inte ens en mamma är tankeläsare. Hör och häpna.
Därför gick jag loss häromkvällen. Som vanligt. Inledde med några sköna dansmoves, egenpåhittade ni vet, öppnade munnen för att ta ton – och då. BAM!
– Börjar du sjunga nu skrattar jag ihjäl mig.
Du är SÅÅÅ pinsam …
Jag stelnade. Frös fast.
Krånglade mig generad ur min konstiga kroppshållning, ställde mig rakt upp och ner och borstade tänderna. Tyst var jag också.
Hepp.
Dagen efter ändrades reglerna igen.
Tillbaka liksom. Ordningen är återställd.
Glad ändå för hennes "attityd". Väljer att se den som utvecklande för oss båda.

Fortfarande är jag dock bakgrundsbild på hennes telefon. 

❤️


Älskar henne för det. Också. 
Hon klev upp …
(null)

… imorse…
Med ett leende på läpparna.
Glad att det är söndag.
Att det äntligen är måndag imorogn.
Som hon har längtat. Ända sedan förra söndagen.
– Imorgon mamma, imorgon är det äntligen skola igen. Jag är så lycklig! 
Fina, lyckliga Hedvig …

❤️


… som jag beundrar och avundas din oförställda, ärliga, härliga glädje …
Jag har något att berätta …
(null)

 
… något stort …
Tycker jag.
 
En bok.
Jag har skrivit en bok. 
Det tog mig sexton år och en triljon tårar. 
Men nu så. Nu kommer den.
 
Hela sex förlag nappade på utgivning av boken. Min magkänsla – fast i hela kroppen – landade hos Parus förlag. Ett litet, personligt förlag med gott renommé. De förstod mig precis vilket var, är, viktigt för mig.
 
Den 21 mars kommer den ut.
På Internationelöa Downs syndrom-dagen.
Så klart. Som en fin gest gentemot Hedvig och alla andra vackra själar med Downsl.
 
Vad den handlar om?
Bjuder på baksidestexten så förstår du:
 
 
 
 
 
Lite så här…
(null)

… känner jag mig nu…
Som en fårskalle.
Bloggen är full av annonser.
Det är inte så jag vill ha det.
Inte.
Blogg.se har tagit bort möjligheten att blogga utan annonser. Domännamnet är mitt, men jag måste flytta det till någon annan "registrator".
Det är nu fårskallen tar över. 
Vart ska jag flytta den och hur ska jag få med mig allt innehåll?
Jag kämpar på för att klura ut och tills jag är på det klara med hur det ska gå till får ni leva med dessa fula, fula, jättefula annonser.
Jag är dessutom sprickfärdig av roligheter jag vill dela med mig av till er.


Jag klurar vidare…

❤️


… och tar tacksamt emot tips…