… men ändå göra det…
Omedvetet.
För att skydda.
Skydda mot elakheter, hån och skratt.
Som kanske inte alls kommer. Men kan komma.
Skydda mot känslan av inte kunna som flera andra.
Känslan som kanske inte alls kommer. Men kan komma.
Den känslan kan komma genom andras beteenden.
Men den kan också komma genom hennes egen medvetenhet.
Den medvetenheten jag önskar att hon förskonats ifrån, men som hon blivit plågsamt varse.
Det handlar, i just det här fallet, om dansen.
Dansen på gymmet där hon tycker att hon vuxit ifrån barnen.
Det har hon. Barnen i den grupp som passat henne bra har nu blivit lite små.
Tycker hon. Jag håller med. Hon är ju stor nu. Hela 12 år.
Men i nästa grupp är barnen stora.
Inte så vansinnigt stora i ålder. Men i färdighet och attityd.
Det är inte lilla H.
Jag är rädd att ”sätta” henne i den gruppen.
Jag är rädd att hon, igen, ska känna utanförskap.
Känna att hon inte kan som de. För sådant märker hon.
Aldrig hur fina andra människor må vara, så märker hon när hon inte kan.
Och hon blir ledsen.
Hon är lite ledsen och fundersam ändå för tillfället.
Vi tror att små hormoner håller på att stöka och böka i hennes lilla kropp.
Och inte minst stökar och bökar de i hennes vackra lilla själ.
Klurar på vad vi kan hitta på istället.
Så säger hon en dag, att hon gärna vill träna med mig.
Mamman är inte den dansanta typen men kan tänka mig att tumma på den grejen för hennes skull.
Jag kanske kan göra något kul av min egen känsla av att vara en elefant i ett kylskåp.
För henne provar jag gärna.
Vi bestämmer att vi provar Zumba och Sh´bam.
Hon kan ha hörselkåpor på bestämmer vi.
Ifall det låter högt.
– Så vill ja´ gärna träna med appen med dig också mamma…
Appen, det är den jag tar till då jag inte hinner vare sig till gymmet eller ut på en löprunda.
Appen, hög musik och ett låst garage – det kan göra vem som helst hög på endorfiner.
Så vi bestämmer det också. Att hon kan träna där med mig. Också.
Rörelseglädje är bra att ha. Tänker jag.
Så, genom att inte anmäla till dansen i år har jag kanske begränsat henne?
Om än av kärlek och omsorg.
Vad är jag för en mamma?
En termins uppehåll bestämmer vi oss för hur som helst.
Dansen med de lite stora barnen finns ju kvar.
Kanske träningen tillsammans blir så kul att det blir vår nya ”grej”.
Jag hoppas på det. Lilla H hoppas på det.
Men, bromsade jag henne precis…?
♥
Om än av kärlek och omsorg…
