Idag hade jag bestämt för många, många, jättejättemånga minuters löpning på löpbandet.

Jag springer och springer, fokuserad på att lösa alla jättejättemånga minuter. Då plötsligt kommer messet.

Ett av de där messen som gör mig lycklig på flera vis. Lycklig för att hon tänkt på mig, lycklig för att hon har något hon vill meddela, men kanske allra lyckligast för att hon faktiskt gör det. Att hon kan.

 

 

 

 

Så står det.

Och två emojis på det.

 

 

 

 

♥

 

 

… i flygande fläng…

Som en virvelvind.

 

Hon kommer hem med taxi efter skolan och är så lycklig över det.

Stormar in med öppen famn, gastandes ”Ja´ är hemma nu mamma!!!”.

Mamman visste att hon var på väg eftersom hon skickat en snap då hon satt i taxin.

 

Hon önskar tända ljus och mellanmål dessa dagar.

Fast hon annars sällan, mycket sällan, äter just mellanmål.

 

Två potatisbullar och lingonsylt. Check på den.

Mamman som intensivt försöker dra ner på mängden kaffe, har gjort sig en kopp te.

Te dricker mamman ofta i och för sig, men kanske mer under kvällstid än vid mellistid.

 

 

 

 

Så säger lilla H. Så fnyser lilla H.

När mamman frågar varför gapskrattar hon, rycker på axlarna och fnissar ”Inte vet ja´”.

Så där sitter hon, mamman, med sitt himla löjliga te…

 

 

 

 

 

 

… gick visst inte av för hackor…
Minsann.

 

Inte om man ska tro lilla H i alla fall.

 

 

 

Så lydde lovorden vid morgonens frukost. 

Grytan, som tillagades i söndags, har hon ätit till frukost, lunch och middag sedan i söndags.

Igår till och med till kvällsmat efter fotbollsträningen. Tur att gryta alltid tenderar att bli massor, hur man än gör.

 

Imorse fick jag leta efter köttbitar bland alla kantareller som blivit kvar.

Kantareller tycker hon är sladdriga minsann. Kött och morot är däremot finfint.

 

 

 

♥

 

 

… och pirrig morgon…

Skolstart.

 

Och sömnbrist på det.

Ett jullov med sena kvällar och sovmorgnar sätter sin prägel.

Nu är det payback-time. Med råge.

 

Inte kunde hon somna igår.

Inte alls. Trots tre timmar på lekland och fotbollsträning på det.

Kvällen igår blev senare än någon annan under jullovet, undantaget nyårsafton.

 

Lite ledsen igår kväll när sömntåget inte dök upp.

Hon ville minsan inte gå till skolan idag. Inte. Fast hon faktiskt älskar att gå i skolan.

Vi kom fram till att hon nog ville det egentligen, men att pirrigheten, nervositeten och till viss del oroligheten skapade vill-inte-känslan. Tänk ändå, så roligt att träffa alla kompisar och alla omtyckta pedagoger igen. Vilken lyx att ha alla dessa minsann. Som också har längtat och som också säkert är pirriga i magen.

 

Hedvig själv tänkte att det skulle kännas bättre om hon idag hade skjorta, slips och hatt på sig.

Och så kan det ju vara. Att man är mer bekväm i viss ”utstyrsel” än i annan.

Så så fick det bli.

 

En mugg mjölk vid sjusnåret, trött, så trött.

En portion rådjursgryta med potatismos och lingonsylt på det så var hon redo för första skoldagen.

Hepp!

 

 

 

 

♥

 

 

… en kväll med älskade systrar…

Värdefullt.

 

Den lilla tycker det känns konstigt att mamman är lillasyster.

 

 

 

Och det är det ju.

Mamman har aldrig tänkt så men när hon försöker tänka som den lilla förstår hon ändå hur konstigt det kan te sig. Lillasyster OCH mamma. Mamma OCH lillasyster. På samma gång. Konstigt.

 

Mamman, som nästan alltid är hemma, förbereder lilla H på att hon inte ska vara hemma denna lördagkväll.

Inte för att det brukar vara problem då mamman är borta, mer för att lilla H av naturen och av gener vill ha koll.

 

 

 

 

 

 

 

 

… så lite som gör mig lycklig…

Härligt.

 

Som när grannflickan rödrosig och lite snorig som alla vi andra ringer på dörren för att fråga om Hedvig vill följa med ut och åka pulka – OCH hon svarar ja!!! Fast hon precis svalt gulaschsoppan hon åt till frukost och snorig ännu strosar omkring i pyjamas, så svarade hon ja.

 

Den fina grannflickan kom in, krängde av sig alla kalla vinterkläder och gick med Hedvig upp i badrummet så att hon skulle göra sig i ordning. Jag log när dem båda i mun på varandra frågade om jag kunde göra en likadan fläta på dem, helst också med likadant hårspänne. Jag minns hur det var när man var liten, den där känslan av samhörighet man upplevde tillsammans med sin ”bästis”. Hedvig är inte särskilt bortskämd med den känslan, tyvärr, men är det någon hon upplever den tillsammans med förutom syskon och sin stora fina kompis så är det med denna fantastiska, förstående och pedagogiska grannflicka.

 

Lycklig känner jag mig också då jag släpper iväg Hedvig till pulkabacken utanför vårt hus, själv. Eller, pulkabacke och pulkabacke förresten, det är bara nerfarten till vårt hus, men ändå. För oss är varje litet steg där Hedvig kan själv och då vi törs släppa henne själv stort. Förra året kände vi ännu att vi behövde vara med henne vid pulkaåkning. Men idag kändes det helt okej att hon gick själv med finfina kompis T.

Stort.

 

Kanske inte alla förstår lyckan och storheten i detta för många självklara.

Men för oss är det stort. Riktigt stort.

 

 

 

 

♥

 

 

… jättebra möte med habiliteringen…

Jo, sant.

 

Det är många år sedan vi hade det.

Det är många år sedan vi hade möte med dem överhuvudtaget faktiskt. Detta efter att vår extraordinärt fantastiska specialpedagog efter en omorganisation bytte team. Hedvig (vi) fick då ett nytt team med bland annat en  ny specialpedagog. En som inte tog den utlovade kontakten och inte heller besvarade alla mina meddelanden på hennes svarare med önskan om att hon skulle ringa tillbaka. Det tog henne två år att ringa upp mig, och då undrade hon vad jag egentligen ville att hon skulle göra. Jag som var van vid den extraordinärt fantastiska specialpedagogen som höll hela familjen på banan när livet var upp och ner sade att jag önskar att hon träffar Hedvig, i hemmiljö och i skolan. Jag sade att jag vill att hon i någon mån lär känna Hedvig för att se hennes behov och tillsammans med oss kunna ligga steget före alla behov som komma skall. Hon bad mig hälsa skolan att hon skulle kontakta dem för besök. Det är drygt tre år sedan och än har hon inte ringt skolan…

 

Men så fyllde Hedvig 12 och tillhör nu ett annat team. Ett team som skickade kallelse inte bara till mamman och pappan, utan även till lilla H. En egen lättläst kallelse med bildstöd. En känsla av hopp infann sig och lilla H var både glad och förväntansfull inför mötet. Mötet som var så bra! Mötet där Hedvig själv fick berätta om vad hon tycker är lätt respektive svårt här i livet. Mötet där hon fick spela spel för att kunna sätta ord på flera tankar och känslor. Mötet där hon fick berätta att hennes pappa är ”helknasig och gör så många roliga saker”. Mötet hon fixade själv medan mamman var i ett annat rum, på ett helt eget fantastiskt möte. Ett möte där kost, sömn och motion diskuterades tillsammans med ämnen som pubertet, hormoner, känslor och tankar – och hur vi på ett bra sätt ska kunna prata med Hedvig om detta, och vägleda henne genom den känslomässiga berg- och dalbana som tonåren ofta innebär.

 

En glad och trygg Hedvig mötte en glad och trygg mamma efteråt. Hedvig ännu lika mallig och jag tänker att det minsann är bra att kunna vara mallig över sig själv. 

Glada över att nu tillhöra team tre åkte vi hem.

 

Till lunch valde vi olika.

Hedvig önskade korv & potatismos, mamman önskade ugnsrostade rotfrukter. Olika är bra. Oftast. Men när vi tycker olika och hamnar i ”diskussion” vinner hon av  någon outgrundlig anledning för det mesta. Som efter att ha toppat potatismoset med lingonsylt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… om kroppen…

Mycket.

 

Mest pratar och läser vi om skelettet.

Om alla hundratals ben vi har i kroppen och om dess funktioner. Vi läser om att lårbenet är det längsta och kraftigaste benet i vår kropp, och om höftkulan som sitter högst upp på lårbenet och som vi alla har.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

❤

 

… och förbannar raketer…

Förbannar.

 

Raketer och fyrverkerier som skrämmer.

Som oroat  lilla H i nästan hela hennes liv. Som stressat henne ordentligt sedan i augusti. Same, same år efter år.

Blir galen.

 

Till vilken nytta är de ens?

Fyrverkerierna. Smällarna.

De kostar pengar. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar som läggs på dem. Pengar som kunde gjort så otroligt mycket mer nytta någon annanstans i världen. Pengar som kunde räddat liv. De kostar pengar och de skrämmer. Skrämmer hundar, och säkert andra djur, så till den grad att vissa inte överlever.

 

De skrämmer människor, till exempel lilla H, så till den grad att varken hon eller mamman eller pappan vet hur vi ska ta oss igenom dagarna till tja, den andra eller tredje januari när smällarna eventuellt har avtagit.

 

Varför, varför, varför måste vi fira med raketer och smällare? Varför, varför, varför räcker det inte med samvaro med nära och kära, god mat och lyckönskningar? 

Varför?

 

 

 

 

❤