– Mamma…
… ja’ älskar dig väldi’t mycke’!
Men ja’ älskar Ebba mest, de’ vet du väl?
❤
När man gärna…
… vill ha matlåda…
Till frukost.
Storasystern och pappan brukar ha matlåda med sig till jobbet.
Hedvig gillar den grejen och är ganska avis på deras matlådor. Hon ber ofta om en egen. Inte alltid kommer jag ihåg att göra just en matlåda. Det gills liksom inte att jag sparar mat till henne i olika burkar, eller på en tallrik. Hedvig vill ha just en matlåda, en riktig, en sådan som de andra har. Jag ser egentligen inte vad det spelar för roll. Om maten ligger i olika burkar, är sparad på en tallrik eller lagts just i en ”riktig” matlåda. Men så känner jag ju lilla H, och vet därmed att det så klart har en enorm betydelse. Jag vet att en petitess för oss andra kan vara viktig för henne. Och alla ska ju ha det bra tänker jag.
Så igår kom jag ihåg.
Fint och bredvid varandra så att maten inte blandas – hujedamej – lade jag potatismos, köttbullar och sås i en matlåda av glas. Med lock på. Den ställde jag sedan i kylen bredvid pappans. Hepp!
Imorse undrade jag om vi ändå inte skulle lägga upp maten på en tallrik, men nej.
– Ja´ vill ju äta min mat i min matlåda…
Så klart.
Så till frukost serverades en matlåda med potatismos, köttbullar, gräddsås och lingon. Till det ett glas juice och medicinen lagd på det bästa fatet av alla. Nästan högtidligt åt hon sin frukost ur sin matlåda, soligt leende.
– Mamma, nu är ja´ som en jobbare…
Tänk att en matlåda kan göra hela morgonen…
♥
Och förmodligen resten av dagen också…
En läxa som…
… kanske inte var en läxa…
Vi vet inte.
I alla fall hette den duga. Läxan eller ickeläxan.
Det låg ett papper i ryggan när hon kom hem, en argumentationsövning. Jo, sant.
Eftersom den inte låg i den blå läxmappen blev jag tveksam till om det var en läxa eller inte. Fast varför skulle pappret ligga där om det inte var en läxa kan man undra. Men så kan det vara här i huset, att den lilla stoppar ner papper och grejer i ryggan för att hon vill ha just det i läxa. Idog är hon.
Argumentation. Som sagt.
Hur förklarar man det för en liten vetgirig som behöver förstå på sitt alldeles egna vis? Bara det blev som en läxa för mamman. Mamman försökte med flera exempel förklara att man till exempel kan argumenta för eller mot antal timmar med iPad, för eller mot tiden för läggning, för eller mot att äta lagom mycket av allt man tycker är gott…
I sin iver över att försöka få läxbarnet att förstå vad argumentation innebär gick mamman lite bananas och hade plötsligt rabblat så många exempel att hon insåg att hon kanske krånglat till ännu mer för läxbarnet. Men icke. Vikten av en frågeställning slash rubrik hanns också förklaras.
– Mäh, kan vi bara börja nu mamma?!
Ja´ vill prata om Minecraft.
– Okej, vad vill du säga om Minecraft?
– Att ja´ vill spela det. Alltid.
– Vad ska du ha som rubrik då?
– Ja´ vill spela Minecraft ska ja´ ha.
Och det hade hon, det idoga lilla läxbarnet.
Med Jag vill spla Mincraft som rubrik hade hon sedan följande argument:
På Mincraft lär jag mej att tenka
Jag lär mig också: att skapa
och: att planera
Och på frågan vilka konsekvenserna skulle bli om hon spelar (mer) Minecraft skrev hon:
Om jag spilar miecraft får jag många ideér och lär meg mer engelcka.
1 – 0 till lilla H…
♥
Hon kan hon, som sagt…
När lilla H föddes…
… tänkte jag mycket…
Väldigt mycket.
Mycket även för att vara jag.
Som alltid, jämt och överallt tänker lite för mycket.
Visst tänker man mycket när man blir mamma. Det hör liksom till. Man tänker och funderar, gläds och oroas, skrattar och gråter. Det är som om hela känslolivet ligger utanpå kroppen och man känner sig så sårbar och naken. Vilket ansvar att bära. Vilken lycka att äga. Många tankar.
När Hedvig föddes tänkte jag mycket på allt hon kanske inte skulle kunna göra. En del skulle kalla det negativa tankar, men det är inte så jag menar. Men jag grubblade mycket och oroade mig för att det skulle bli mycket hon aldrig skulle klara av, och därmed gå miste om. Jag grät en del tårar över allt mitt lilla hjärta kanske skulle gå miste om. Så himla dumt gjort av mig. Varför gråta och oroa sig för kanske-saker? Istället för att se alla möjligheter. Men, när Hedvig föddes visste jag inte mycket om Downs syndrom. Jag visste att jag vid mina tidigare graviditeter tänkt att om något inte skulle vara som förväntat då de kom, då vore det bra om de hade just Downs syndrom. Varför jag tänkte så vet jag inte. Men på något sätt hade jag i bakhuvudet att livet funkar bra även med Downs syndrom. Kanske hade jag sett och snappat upp livsglädjen och visdomen som tycks ligga i den extra kromosomen? Omedvetet. Jag vet inte. Jag vet att när vi väntade lilla H hade jag på känn att något skulle vara annorlunda och inte som förväntat. Varför jag kände så vet jag inte det heller. En kollega till mig tyckte jag skulle sluta säga så, och istället njuta av graviditeten. Men jag njöt. Samtidigt som jag kände att något nog är annorlunda med just denna lilla grodan i magen. Men jag kände också att det var helt okej.
Så kom hon, lilla H.
Med buller och bång och en extra kromosom och jag kastades in i grubbleriernas värld på ett mer brutalt sätt än någon gång tidigare i livet. Hur ska det gå? Vad ska hon få för liv? Kommer andra att vara snälla? Vad kommer hon att behöva utstå och, framför allt, vad kommer hon att klara av och inte och hur ska jag och alla andra som älskar henne kunna hjälpa, stötta och vägleda? Jag var inte beredd.
Det visade sig inte bli så svårt.
Inte just den biten i alla fall. Den klarar hon så bra själv.
Hon är som Lotta på Bråkmakargatan brukar vi säga, hon kan nästan allting själv.
Med stöttning, information, övning och vägledning funkar det mesta. Kanske inte på en gång, men till slut.
Det är en flitig tjej vi har.
En fotbollstjej som läser, skriver, pratar engelska, funderar, forskar, expriementerar och numera slänger sig med en och annan fras på swahili. En tjej som älskar sin familj över allt annat och som alltid, alltid väljer att se det fina hos människor hon stöter på. Hon är alldeles särdeles utmärkt, precis som hon är.
Hon sorterar sin smutstvätt och fixar sin kvällsdusch på egen hand. Ni vet, hela proceduren med schampo, balsam och duschkräm. Hon sveper in sitt långa år i badlakanet och slänger ihop en turban som ingenting. Som storasyster gör. Hon smörjer sina torra kinder med en kräm och använder flera olika body butters på kroppen så att armarna doftar mango, benen vanilj och resten av kroppen jordgubb.
Med deon i högsta hugg traskade hon efter duschen genom huset igår kväll.
Hon traskade tills hon hittade mig några rum bort.
– Hur gör man egentligen med den här deoet mamma?
– Men det vet du ju Hedvig. Du använder den under armarna.
– Mäh, det vet jag. Men hur gör man med ordet egentligen?
– Med ordet?
– Ja. Med deoet.
Eller säger man deoen eller deosen?
Eller hur gör man med ordet mamma?
– Jaha, du menar hur man säger?
Man säger deon.
– Deon. Jaha. De´ var bra att veta mamma.
Här går hon minsann och undrar hur man böjer ordet deo…
♥
Och jag som oroade mig så…
Att få pris…
… av sin egen klubb…
Stort.
Att belönas för sitt idoga tränande.
Att få cred för tid, svett, ”värmöppning” (uppvärmning), glädje, smällar, svordomar, ilska, glädje, tårar och allt som hör fotbollsträningen till – det värmer. Det blir som ett kvitto på att det är mödan värt.
Plaketten ställer hon stolt på hedersplats.
På den mycket gröna hyllan hon älskar så, bredvid alla Messi- och Barcelonprylar hon äger.
– Ja´ tycker den är bra fin mamma! Hur tycker du?
Och visst är den fin! Visst har hon rätt att vara mallig!
♥
Tänk att trean blev en liten ”fotbollsunge”…
Fotbollscup…
… och kamratskapen är stor…
Viktig.
Inte bara inom laget, utan också mellan lagen.
På de här cuperna hjälps man åt, hejar på varandra och berömmer varandra flitigt mellan lagen.
Jo, det funkar fast det under själva matchen är blodigt allvar och alla lag vill vinna. Så klart.
Att mitt i detta blodiga allvar, eller åtminstone strax efter, kunna glädjas med motståndarlagets eventuella framgångar – det är stort. Mer sådant till barn- och ungdomsidrott tänker jag.
Visst blev lilla H sur då hon missade en målchans.
Skitsur, som hon själv skulle sagt. Och besviken. Mest på sig själv. Till och med så pass att hon stampade med de små fötterna, skrek ord jag inte vill återge och vid ett tillfälle gick av planen med tårarna sprutande. Efter att ha blivit tröstad och försäkrad om att det ändå är de bra skotten som är viktiga och att de bra skotten inte nödvändigtvis och alltid är lika med mål etc, så klev hon på planen igen. Torkade tårar och snor med armen som värsta jag vet inte vad, gjorde ett tecken likt ”I´m watchin you” till målvakten – fast man absolut inte får – och spelade sedan vidare. Gjorde ett mål, gjorde två mål och lyckan var åter och total.
När ett av motståndarlaget senare saknade en målvakt trädde hon in, lilla H. Och hon gjorde det med bravur. Räddade boll efter boll och hennes eget lag hejade plötsligt på motståndarlaget. Egenskapen att ställa upp för varandra, motståndare eller inte, präglar också våra cuper. En avundsvärd egenskap tycker jag.
Också där finns mycket att lära för de flesta av oss.
En för alla, alla för en…
♥
Man ställer upp, är polare och tar en fika tillsammans efteråt…
#Always…
… NO 1…
Så klart.
Ny tröja.
Ny tröja med budskapet #Always NO 1.
Hon har fått den i present av min speciella vän Torunn.
Innan Hedvig öppnade paketet mumlade Torunn till mig att Hedvig kanske inte gillar färgen men att hon inte kunde motstå den med budskapet som passar lilla H så bra. Budskapet alla små barn skulle bära inombords. Tröjan är rosa. Fast liksom dimrosa. Någon skulle säga att det inte är en färg men jo, jag tycker det är en färg. En egen färg. Den är inte cerise, inte rosa-rosa, inte ljungrosa, inte heller gammalrosa. Den är bara dimrosa.
Hedvig öppnade paketet och sprack upp i ett leende.
Alldeles efter att leendet dök upp vände hon ansiktet mot mig och frågade vad det är för färg egentligen.
– Det är dimfärg!
säger jag lite för snabbt.
– Vilken färg är dimfärg? Är det rosa?
– Njae, inte rosa precis… Men kanske dimrosa ändå?
– Jaha. Med glitter i. Den är fin mamma.
Puh.
Hade jag sagt att den var rosa rätt och slätt hade hon aldrig tagit på den.
Märkligt, jag själv älskar rosa. Jag tycker rosa är en av de finaste färgerna som finns.
Det tycker inte lilla H. Eller jo, hon tycker det är fint men vill absolut inte själv ha något rosa.
Igår tog hon på sin ”dimmiga” tröja med glitter på.
Oj, så fin hon kände sig! Och oj, så ovant det var för oss andra att se henne i en variant av rosa.
På kvällen sade hon att hon hade känt sig ”snygg hela da´n” och jag tänker att det måste vara en härlig känsla.
Skruttan, rosa eller inte…
♥
Så kan hon i alla fall alltid signera med #Always NO 1
Vänner…
… är oslagbara…
Värdefulla.
Man behöver inte ha många, man behöver ha speciella.
Jag har flera speciella och värdefulla vänner. Och för det känner jag mig tacksam.
I helgen var lilla H och jag hos en av dem.
Hos henne och hennes son som är en kär vän till Hedvig.
Sonen som med åren kommit att bli en ung, vacker gentleman.
Sonen som med åren kommit att bli en ung, vacker gentleman.
Som vi såg fram emot dessa dagar, Hedvig och jag. Omständigheter har gjort att det var länge sedan vi sågs. Men så med vissa, särskilda och i hjärtat speciella vänner så känns det ändå som om det var igår man sågs. Man behöver inte börja om. Och man inser så snart man ses att vi kommer inte hinna prata klart. Inte den här gången heller. Det är väl inte meningen tänker jag, att man ska prata klart. Det går nog inte att prata klart med dessa vissa, särskilda och speciella vänner, och tur är väl det.
I dagarna två har vi blivit ompysslade och bortskämda som få.
Att gå på Fredrikstads förmodligen mysigaste café med två förkylda och lite trötta barn som efter lite mat och lite sött vänder om och blir till två supertrevliga, busiga och fnissiga ungdomar. Som lägger armen om varandra och är glada över att ses. Som hoppar och skuttar över gatstenar, kanter och broar. Ni vet så där som två polare kan göra i samförstånd, utan att egentligen har bestämt någon ”lek” så blev det bara till en.
När den ena (lilla H så klart) tydligt deklarerar att hon vill vara själv i myshörnan en stund innan middagen och fina V accepterar fast han nog helst hade suttit bredvid. Han respekterar och tycker det är helt i sin ordning ändå, och ser fram emot samvaro under middagen och resten av kvällen. Kvällen som blev till natt och sedan till jättesen natt. Halv två kröp vi till sängs och då var Hedvig pigg som en mört och glad som en lärka. I en timme (!!!) pratade och bubblade hon om hur himla roligt och mysigt det var att hälsa på och sova över hos T & V. Jag höll med.
En trött söndag.
En söndag med strålande sol, utelek och massor av köttbullar.
En söndag där vi skulle åka hem och bestämde att vi ses snart igen.
Tacksamma och lyckliga över fina vänner rattade vi hemåt.
Att ha vänner innebär rikedom…
♥
För stora och små…
Tid, det måste väl vara något…
… de flesta vill ha mer av…
?
Jag vill ha mer tid. Mer tid till allt.
Jag är en effektiv människa. Oftast. Effektiv och organiserad. Det är bra. Oftast är det bra. I jobb är det väldigt bra. Det betyder att jag alltid håller deadlines. Att jag oftast är steget före. Att jag jobbar bäst under press. Bra.
Men så gör jag allting annat också i ett rasande tempo, vilket inte alls är särskilt bra.
Rör jag i en gryta gör jag det fort. När jag borstar tänderna gör jag det också fort. Inte under för kort stund, men fort, fort far tandborsten fram och tillbaka över tänderna. Samtidigt som jag också gör något annat, typ torkar av handfatet, plockar upp ludd från golvet eller sträcker ut en ond led eller muskel. Jag bäddar fort, jag äter fort, jag springer fort etc. Det är som om jag ständigt har ont om tid. Och det har jag ju inte. Jag bara har fått för mig att allt ska gå fort, fort, fort – och så vill jag inte ha det längre.
Samtidigt blir jag så stressad av människor som har en extremt lugn lunk.
Som aldrig tycks bli klara och som tycks tro att de har all tid i världen.
Det kryper liksom i hela kroppen då. Dumt av mig. Jag vet.
Men så har vi lilla H.
Som tar allt i en särdeles skön lunk.
Lilla H som inte stressar. Som har svårt för att stressa. Bra.
Som tar god tid på sig, utan att för den sakens skull vara extremt långsam.
Hon har bara en lunk som är avundsvärt behaglig.
Hedvig ser liksom till att ta in själva nuet innan hon tar nästa kliv.
Tar hon på en strumpa så bjuder hon sig själv på en extra stund för att titta på strumpans mönster. Borstar hon tänderna så gör hon det, bara det, så länge som det krävs. Noga, noga. När hon lägger upp mat på sin tallrik gör hon det omsorgsfullt och noga, kikar om lingonsylten hamnade på något speciellt sätt så att det kanske blev en figur av den på tallrik. Och om så är, skrattar hon högt och visar glatt. Hon tar sig tiden att lägga märke till saker.
Himmel, vad jag beundrar den sidan hos henne. Hon lär mig och påminner mig om vikten av tid. Men så är det som om jag bara kan när jag är tillsammans med henne. När hon är på annat håll, ja då ångar jag på fast jag inte alls vill ånga på.
Av olika anledningar är jag hemma mer för tillfället.
Det ger per automatik mer tid för allt möjligt, men framför allt mer tid att bara vara.
Hedvig njuter av denna tiden. Hon njuter av att inte ha långa dagar. Hon njuter av att vi äter mellis tillsammans.
Av att vi tänder ljus, pratar om dagen som varit, om viktiga saker som skollunch, kamrater, slöjdarbeten och nya läseböcker. Vi pratar om hur resten av eftermiddagen och kvällen kommer att se ut: är det någon som har träning, finns någon läxa att göra, ska vi kanske gå ut och spela fotboll, vilka är hemma till middagen och hur dags kommer pappan hem. Med andra ord har vi tid att prata om saker som är väsentliga för Hedvig.
Det vore bra om det alltid fanns tid till vardagens små väsentligheter.
Jag ska nog försöka bli lite lugnare.
Och skapa lite mer tid…
♥
Tid för det som gör gott…
Den där lilla…
… spjuvern vi har i huset…
Hon har många hemlisar.
Som när hon glädjestrålande kommer hem ifrån terminens första träslöjdslektion och bubblar och pratar om nya läraren Åsa som kan huuuur mycket som helst om träslöjd, sågar, filar och sån´t.
– Vad roligt att hon verkar bra!
Vad fick du göra i slöjden då?
– Vet du?! Ja´ har börjat på en flygande drake.
– Åh! En flygande drake?! Spännande!
– Ja! En jättegrön drake som kan flyga ska det bli!
Och vet du mamma, VET du vem som ska få den?
– Nej…?
– När den e´ klar, då… då ska ja´ ta hem den så ska du slå in den.
Och se´n… se´n mamma, då ska JAG få den på min konfirmation!!!
– Nä?! Är det sant?!
– Ja! De´ är sant mamma!
Men de´ är en hemlis så säg inget…
– Jag lovar Hedvig, jag lovar…
♥
Lilla älskade hjärtat…