…som är tänkta att se ut som hjärtan…

Till alla hjärtans dag.

 

Det är väl ändå tanken som räknas?

För i ärlighetens namn ser de mer ut som grodor med enorma ögon och en enorm glad mun. Men ändå.

De blev himmelskt goda i alla fall. Fyllda med massor av smör och kärlek.

 

Det är en dag då lilla H velat sälja sin mamma för hundratusen kronor och för pengarna har hon tänkt leva loppan och definitivt inte alls köpa sig en ny mamma i alla fall. Det är också en dag där mamman emellanåt funderat på varför i all sin da´r hon och den lilla ska vara lediga tillsammans när irritationen ligger så nära inpå hela dagen. Som tur är, och som alltid med Hedvig, ligger alla de andra känslorna också nära inpå. De fina känslorna.

 

Som när vi börjar dagen med en mugg kaffe och en mugg mjölk tillsammans i sängen. Snälla och rara båda två. Och som när korken till apelsinjuicen plötsligt är spårlöst borta och Hedvig inte har en blekaste aning om var hon lagt den då hon hällde upp ett glas juice.  Och som när vi tittar på Anki & Pytte 4, Anki & Pytte 2 och Anki & Pytte 1 – i nämnd ordning – samtidigt som vi äter frukost och strax därefter bakar bullar. Då är de fina, glada, kärleksfulla och snälla känslorna nära och vi är båda glada, trivsamma och lite måndagslyckliga tillsammans. 

 

In emellan alla trevligheter smyger sig otrevligheterna.

Dem som mamman för det mesta klarar av att hantera. Antingen genom att ignorera eller genom att pedagogiskt resonera. Men inte alla dagar hanterar hon dem. Otrevligheterna. Idag hanterade hon dem inte minsann.

En otrevlighet, två otrevligheter, tre otrevligheter… så håller det på.

Till slut exploderar mamman.

 

Och det efter en härlig fika på altanen utanför sjöboden, med nybakta bullar och en sol som värmde kinden.

Mamman får nog. Blir arg. Kanske lite för arg egentligen. Rasande arg. Så blir det när det byggs på och byggs på.

När man vet att lilla H förstår och också vet att hon högaktningsfullt struntar helt och totalt i mammans tillsägelser.  Mamman blir för arg. Den lilla blir utom sig. 

 

Tårar trillar på oss båda och vi undrar varför det går så långt innan otrevligheterna tar slut.

Mamman känner sig som världens sämsta, och säkert och dessvärre gör den lilla det också.

Då får vi kramas, torka tårar och snor, säga förlåt och bedyra vår kärlek till varandra.

Vi får ta en bulle till och sedan åka lite hoverboard för att hitta skrattet och fnisset igen.

Det är hon världsbäst på, lilla H. Att hitta skrattet igen.

 

 

 

 

♥

 

 

 

 

…efter att portionera ut kärlek…

Till dem som behöver.

 

Vårt äventyr närmar sig och om tre veckor är vi på plats. Då är vi framme hos Ebba och alla ”hennes” barn, hos hela hennes andra familj. Vi längtar efter dem alla, efter att få lära känna dem och efter att få dela den del av Ebbas liv som kommit att bli central för henne.

 

Idag fick jag mail ifrån barnhemmet.

Ett mail med bra-att-ha-info om allt möjligt som rör vår vistelse på barnhemmet och i skolan. Där stod, förutom praktisk information, vad dagarna kan innehålla och vad som förväntas av oss som volontärer.

Bland annat stod:

 

 

 

 

 

 

 

 

… och hjärtat svämmar över…

Igen.

 

Bland kontaktbok, iPad, termobyxor, clementinskal och simhallsblöta badkläder hittar jag det.

Ett grönt kuvert. Som säger så mycket fast jag inte vet vad det innehåller. Som får hjärtat att svämma över.

 

 

 

 

 

 

 

 

… den flygande draken…

Fin.

 

Den flygande draken lilla H kämpat med i träslöjden.

Ni vet den som hon ska slå in i ett paket och ge till sig själv på sin konfirmationsdag.

 

Hon har sågat och borrat, målat och knutit snören. Snören att hänga upp den i, och ett snöre att dra i.

Drar man i snöret blir det magiskt säger hon, då flyger faktiskt draken. Jo, sant. Hedvig lovar det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… sjungit födelsedagssånger…

Ätit tårta.

 

Vi har firat helt enkelt.

Med tårta fast jubilaren inte ens är särskilt förtjust i tårta.

Det gjorde ingenting tyckte lilla H, för hon kunde ju ändå inte äta tårta.

 

 

 

 

Så det gjorde vi.

 

Vi pratar om ett litet födelsemärke alldeles under plåstret på vänsterarmen.

Plåstret som täcker det lilla, lilla märket efter sticket från vaccinationssprutan vi tog igår.

Hedvig tror att sprutan orsakat den lilla pricken, och blir först aningen förfärad över att det kanske är blod.

 

 

 

 

Jag säger att inte är det blod heller.

 

 

 

 

 

Vi har ätit ost- och broccolisoppa för att fira.

Inte heller det är jubilarens favorit men med samma logik som med den gröna tårtan, fick den lilla igenom sin önskan. Fast det inte är hennes födelsedag. Men om Ebba varit hemma, försäkrade hon, DÅ kunde vi ätit något annat, något som Ebba hade bestämt. DÅ hade det varit en helt annan sak, reflekterade lilla H samtdigit som hon förmanade oss att inte äta upp exakt all soppa som fanns i kastrullen.

 

 

 

 

Det blev en portion kvar, hör och häpna. 

 

Så har vi dansat Afro.

25 minuters Afrodans med bästa dansläraren.

Det kan vara bra att förbereda sig menar Hedvig, så att hon kan dansa med barnen i Tanzania när hon kommer dit. Jag säger att jag inte är helt säker på att de dansar likadant i Tanzania som vi gjorde i danslokal på gymmet här i krokarna, men att vi säkert får lära oss helt andra danser, till helt annan musik.

Där. I Tanzania. Hos Ebba och alla andra.

 

En dusch och en bastu senare landar vi vid köksbordet med lite kvällsmat.

Hedvig funderar över danslärare B som hon tycker är så fin, så snäll, så glad och så trevlig. Och så har hon ju så fint hår också, danslärare B. Jag håller med och tänker att lyckliga Hedvig som har så många som tycker om henne, och lyckliga alla som Hedvig tycker om. För dem hon tycker om dem funderar hon på och slösar komplimanger på. Det är sådan hon är, lilla H med den vackra lilla själen.

 

 

 

 

♥

 

 

 

… och firar fina Ebba…

22 år.

 

22 år i detta nu. 11:43.

Som alla andra mammor minns jag dagen som om den vore igår.

Liten, svarthårig och med pliriga små ögon och långa smala fingrar låg hon där på mitt bröst.

Det där med att försjunka i sitt nyfödda barns ögon för allra, allra första gången… Inte mycket slår det.

 

Tänk om jag då, den dagen, vetat att hon skulle fira sin 22-årsdag i Tanzania. Tillsammans med hennes andra stora, fina och alldeles underbara familj bestående av 21 barn, ett antal mammor och några hängivna volontärer. Jag hade nog inte kunnat föreställa mig det.

 

Som alla andra föräldrar är jag också omättligt stolt över mina barn.

Inte en gång har jag känt att falsk blygsamhet varit aktuell när det kommer till just mina tre små hjärtan.

Det är en förälders rätt att vara så där galet stolt och mallig över sina barn. Tycker jag.

 

Jag är så glad och stolt över att hon följer sitt hjärta som sedan ett knappt år tillbaka har Afrika i sig.

Afrika i allmänhet och Tanzania i synnerhet. Jag är så glad och stolt över att hennes hjärta har plats för så många. Och en alldeles särskild plats för dem som behöver det mest.

 

Lilla fina, lojala, älskvärda Ebba som alltid vill andra väl.

Som alltid stått upp för dem som allra mest behöver det.

Som alltid sätter sig själv åt sidan till förmån för någon annan.

Vi är många som älskar dig!

 

Idag ordnar du födelsedagsfest för alla dina barn.

Säkert en fest med sång, musik, dans, läsk, frukt och pussar och kramar.

Säkert en fest när den är som bäst.

 

Du öppnar ett paket vi skickat med. Eller två.

Ett paket fyllt med smågodis. Ett annat med mormors kakor.

Här hemma hissar vi flaggan, äter tårta och hurrar för dig.

Dig som vi längtar så efter, dig som vi gläds så med.

 

Vi hurrar för dig Ebba, för att du fyller år och för att du är den du är.

 

 

 

 

♥

 

 

 

 

 

… och läxglad…

Vetgirig. 

 

Den kommer ta henne långt. Den där vetgirigheten. Och nyfikenheten. Jag tror det. Och jag tror att hon kommer ha nytta av sin vilja att kunna själv. Även om just samma vilja kan driva oss till vansinne.

 

Som läxläsebok har hon valt Fotbollsmysteriet. I många år har hon läst, lilla H, och ibland har jag undrat om hon också förstår det hon läser. Eller om orden blir just bara till ord och utan sammanhang. Frågorna till läsläxan blir en sorts koll, men jag tycker ändå ibland att det är svårt att avgöra om sammanhanget finns där eller inte. Tills vi kom till just den här boken.

 

Den är så gruvligt spännande tycker Hedvig. Så spännande att hon blir alldeles pirrig då hon läser. Jag föreslog att hon skulle läsa en extra sida för att se vem som egentligen rör sig bakom Ivy Roos trädgårdshäck. Men det tyckte inte Hedvig. Man gör som fröken säger menade hon och tittade strängt på mig. För lilla H är en liten människa som i alla sammanhang vill gör rätt och riktigt. Ja ja, förståelsen för sammanhanget finns där i alla fall och det gör mig glad.

 

 

 

Hon kan hon, lilla H… 

 

 

❤

 

 

 

Men fortsatt nyfiken på nästa sida är jag…

 

Härligt.

 

Hon reser tillbaka till dem hon älskar. Tillbaka till dem hon saknar. Tillbaka till de 21 barn och ett antal vuxna som klivit in i hennes hjärta. Ebba reser tillbaka till barnhemmet i Bumilayinga i Tanzania.

 

Vi saknar henne redan, men gläds så ofantligt med henne. Hon behöver dem för att känna sig hel. Och nu så. Nu är hon på väg.

 

Efter att ha betalat 946:- i överviktsavgift för alla kläder och leksaker hon packat till barnen sade vi hej då, pussades och kramades, grät en skvätt men tröstade oss med att vi ses om fyra och en halv vecka då lilla H och jag reser dit.  Det ska bli fantastiskt att träffa alla dem som Ebba älskar. Lika fantastiskt ska det bli att få dela Ebbas ”andra liv” tillsammans med henne.

Vi längtar, lilla H och jag.

 

 

 

 

 

 

❤

 

 

 

Hon rör, berör och öppnar dörrar var hon går…

 

 

… meddelande…

Punkt.

 

Måndag är en rolig skoldag.

Den rymmer såväl hemkunskap som idrott.

Förutom att man ses igen så klart. Kompisar och ”fröknar”. Värdefullt.

 

Ofta undrar Hedvig väldigt mycket på måndagmorgnar vad hon ska laga på hemkunskapen. Eller ska hon kanske rentav baka? Av någon anledning tycks det vara svårt att få besked en måndag vad som är planerat till nästa måndag. På just hemkunskapen menar jag då. Vi har bett om framförhållning flera gånger men utan resultat. För Hedvig är det viktigt att veta. Ganska mycket väldigt viktigt egentligen. 

 

Men imorse visste vi inte igen.

Då får man vända på det, hitta på knasiga och tokiga gissningar som är så galna att hon viker sig av skratt. Så blev vår frukost i morse. Galen, knäpp, tokig, rolig istället för alltför fundersam.

 

Några timmar senare får jag ett meddelande på Messenger.

En rolig, glad och vinkande vad-det-nu-är-för-djur och texten:

 

 

 

 

Och jag blev så glad.

Glad att hon fått besked, glad att hon vill berätta och glad att hon berättar.

Att jag sedan också planerat att göra pizza till middag ikväll, är en annan femma.

Kanske tänker jag om, kanske inte.

 

 

 

 

 

♥

… av Hedvig…

Så står det.

 

Så står det på pappret hon har med hem från skolan.