Onsdag kväll…

… vi dricker te och ritar …

Pratar.

Hon har tagit fram skolkatalogen för att skissa av sina ”fantastiska lärare”. Jo, hon benämner dem så och det gör mig glad. Och trygg.

Jag får idétorka och säger att jag inte vet vad jag ska rita. Ber Hedvig komma på något som jag kan rita. Hon tittar på mig. Länge.

– Men du…

Tänk på Lars Lerin.

”Dä ä bare å börje vet du…”

Sedan målar hon vidare.

Själv sitter jag en bra stund innan jag ritar av henne. Lerins ord ringer i mitt huvud. Dä ä bare å börje…

Tänk om jag vore så okomplicerad som hon är…

♥️

Kloka lilla H…

Så kom dagen…

… då hon ville ta hål i öronen…

Direkt.

Aldrig tidigare har det varit intressant. Det har varit nej tack de gånger vi har frågat. Men så igår avslöjade hon att hon nog funderade på att ta hål i öronen ändå.

Vi pratade om att det kan göra ont när hålen görs. Att det kan vara lite ömt det första dygnet. Men enades om att det ju är fint. Jag bad henne tänka lite på saken.

Idag hade hon tänkt klart. Och ville gärna göra hål. Direkt. Idag. Så nu är det gjort.

Och min nästan-vuxna ungdom ser plötsligt ännu lite äldre ut. Och hon är oerhört mallig.

Fina Hedvig…

♥️

… med tusen idéer…

Grattis älskade Ludvig…

… på din dag …
24 år.

Hur gick det ens till?
Idag för 24 år sedan stekte jag pannkakor till Ebba och mig.
Vi bakade också kärleksmums.
I väntan på dig.

20:51 onsdagen den 21 april 1997 låg du i min famn och sedan den stunden har jag älskat dig villkorslöst.
Och varje sekund känt en omåttlig stolthet över att få lov att vara just din mamma.

Du har sedan dag ett gått din egen väg, det kräver både styrka och mod.
Jag beundrar dig för det.

Att stå upp för dem som behöver det är inte en självklarhet för alla.
För dig är det det.  Och jag beundrar dig för det. Också.
Ditt hjärta är outsinligt stort.

Med superlativ som fantastisk, härlig, ärlig, rolig, fin, omtänksam, genuin och kärleksfull skulle jag kunna beskriva dig.
Ändå räcker de inte halvvägs för att beskriva dig.

För dig finns jag alla dagar.
Alltid och oavsett vad.
Vart du än går.

 

 

Grattis lilla Ludde Lurv…

❤️

… jag älskar dig…

 

 

 

 

Idag fick vi post…

… Hedvig och jag…

Vanlig post.

Det var roligt.

Vi fick ett fint handskrivet brev, fyllt av fina, snälla ord. Vi fick också två armband som låg i ett vackert vikt och alldeles rött hjärta.

Brevet, armbanden och hjärtat kom från Anki. Jag skulle så gärna vilja tacka, men jag vet inte vem denna Anki är.

Kanske läser just jättesnälla Anki detta – i så fall vill jag säga TACK. Både Hedvig och jag blev så glada. Både över vanlig, hederlig post, över armband men också över den fina gesten.

Tack…

♥️

… du gjorde vår tisdag till något extra…

Hon ville så gärna…

… gå på date…

Så klart.

Jag visste bara inte med vem hon hade planerat att gå på date med.

 

– Mäh, ja´vill gå på date med den bästa killen ja´vet.
Ludvig du vet…

 

Så hon messade den bästa killen hon vet. Frågade om de kunde gå på date. Eller nej, hon frågade inte. Hon sade helt sonika att hon gärna ville gå på date med honom. Helst på Pinchos.

Så det gjorde de. Igår.
Och allt vara precis så fantastiskt mysigt, roligt, malligt och bäst som hon hade tänkt sig.

 

Tänk ändå…

❤️

… en date med världens bästa storebror…

 

 

Hon har klippt…

 

… av sig håret…

Eller ja, 20 centimeter av det.

 

Det är fortfarande långt.

Ovanför midjan istället för nedanför.

 

OCH.

Vet ni vad som hände då?

Den eftersträvansvärda önskan om att kunna sätta upp hästsvans själv infriades.

Herre Gud! Som vi har kämpat. I så många år.

Det var 20 centimeter hår vi behövde bli av med.

Du fattar själv.

 

Att ha extreeeeeeemt långt hår som ska dras hit och dit och ut och in medans man samtidigt koncentrerar sig på att snurra hårtofsen – eller scrunchien – i åttor, det funkar inte.

Har inte funkat på alla år.

 

Poff!

Så klipper man av sig 20 centimeter och allt funkar.

Livet funkar. Om man frågar Hedvig.

Så glad för hennes skull.

För hennes numer egenhändigt uppsatta hästsvansar.

 

 

Tänk att det hängde på 20 centimeter…

 

❤️

 

… att vi inte fattade tidigare…

Vi hittar vår bok …

… i gott sällskap …

På Akademibokandeln.

 

Barack Obama, Björn Natthiko, Ulf Lundell. Med flera.

Det är en hisnande känsla.

 

En av oss blir blyg. Kikar på avstånd. Tar en bild utan att någon ser.

Den andra av oss tjoar. Rusar fram och hugger tag i boken.

 

– Där är den! Där är den!

Den ena försöker med blicken dämpa den andres iver.

Den andra förstår inte alls. Hon rusar fram till disken med boken i högsta hugg.

Struntar helt i att det är kö. Att någon annan får hjälp.

 

– Ser du! Det är jag.

Det är jag på boken och min mamma har skrivit den.

Hon var så orolig och rädd min mamma. Att hon skulle förlora mig.

 

– Ja men jag seeeer!

Så härligt! Den boken ska vi sälja många av.

– Ja göööör det.

Det tycker jag.

 

Vi går ut ur butiken. Leendes. Röda i ansiktet.

❤️

Den ena av förlägenhet. Den andra av vild upphetsning.

Det här med bokrelease …

… det kan jag bestämt tänka mig fler gånger…

Faktiskt.

 

Vilken dag vi hade.

Vilken vecka vi har haft.

Och dessutom rockade vi sockorna hela dagen.

 

P4 Göteborg & P4 Klartext

Aftonbladet & Aftonbladet Family

Expressen/Amelia

ST-tidningen, Kungälvs-Posten, Lokaltidningen STO

Göteborgs-Posten & Alingsås Tidning

 

Och Nyhetsmorgon.

Som delade ett klipp på sitt instagramkonto.

Ett klipp där Hedvig beskriver varför hon tycker så mycket om Steffo.

Och som har över 478 000 (!!!) visningar.

 

Och blommor.

Så otroligt mycket blommor vi har fått, Hedvig och jag.

Och presenter. Och champagne.

Skål på zoom med nära och kära.

Skål på altanen med bästa grannar.

 

Att på något sätt jorda euforin jag känner är svårt.

Jag skiter helt enkelt i att jorda den. Den bubblar i hela kroppen.

Jag tar väl och skriver en bok till istället.

Så kan jag ha bokrelease en gång till.

 

 

Tack snälla alla som hört av sig …

❤️

… och tack för alla fina recensioner …

Men alltså…

… vilken dag vi har haft …
Underbar.

Vi var med i Nyhetsmorgon. Fokus på Hedvig.
Och jag är mer glad för det än någon anar.
Vissa anar.

Att hon fick utrymme.
Att hon fick synas. Fick höras.
Fick berätta hur himla söt och gullig hon tycker Steffo är.
Att hon av honom fick frågan vad som är det bästa med att ha Downs syndrom.
Och att hon inför hela svenska folket svarade:

– Man ska vara olika och speciella, annars hade det inte varit jag…

Wow.

Älskade Hedvig…

❤️

… som jag behöver dig…