… och satt tio timmar på buss..

Och fyra på ett sunkigt hotell.

 

Då rockade man sockor runt om i världen.

Då var det internationella dagen för Downs syndrom.

Dagen då vi brukar festa loss på prinsesstårta.

 

Den här gången blev det annorlunda.

Vi provade att rocka skorna på bussen, lilla H och jag.

Vi hade ju inga strumpor på i värmen.

 

Men det blev himla knepigt med med varsin 33:a och varsin 36:a.

Inte helt bekvämt faktiskt. Inte heller helt lätt när man snabbt skulle av bussen för att köpa frukt eller skynda på toaletten. Livrädda att bussen skulle köra ifrån oss och vi skulle bli ståendes vid vägkanten långt ute i ödemarken.

 

Hemma rockade pappan och Ludvig sockorna.

I Tanzania höll Ebba ställningara från sitt håll.

Inte heller hon kunde rocka sockor, men väl skor.

 

 

 

♥

 

 

 

 

 

… det ligger ett par smutsiga strumpor på köksgolvet…

– Ja, ja’ vet. De är mina..,

– Men där ska dem inte ligga!

– Jo. De’ tycker ja’.

– Men du vet, de blir inte tvättade när de ligger på köksgolvet..

– Jo, det tror ja’.

 

– Fast nej.

– Mäh! Lägg dem i tvättkorgen du då.

– Jag?! Nej du minsann..

– Mäh! Det är ju du som vill tvätta…

 

 

Mållös…

❤

1-0. Igen…

 

… bästa stunden på dagen…

Tillsammans.

 

Messet ifrån taxin.

Hon kommer hem. Lycklig, full av liv.

Full av berättelser kring sin dag.

 

 

 

♥

… tillsammans med nyfunna vänner…

Pirrigt.

 

Lite fjärliar i magen på samma vis som vid första dagen efter ett långt sommarlov.

Det var så hon beskrev känslan, lilla H, när vi traskade till bussen.

 

Vi gick upp tidigt. Mycket tidigare än hemma.

Klädde oss, hämtade en bit nybakt bröd i köket för att redan halv sju gå mot bussen tillsammans med skolbarnen. Skolbarnen som är mellan fem och sju år. De äldre barnen på barnhemmet går på en annan skola, en statlig som ligger närmare barnhemmet. Bussen barnen åker till skolan är ingen skolbuss, men alla skolbarn åker gratis på den. Och det är den enda som går så antingen passar man den eller går den hiskeligt långa vägen till skolan.

 

Bussen kommer någon gång mellan kvart i sju och kvart över. När den är full med folk eller när chauffören har lust. Som typisk svensk stressade det mig till en början. Det där med att saker och ting sker nu eller se´n, kanske eller inte alls och så vidare – Africa time. Men med några dagar utan klocka och internet började kroppen och knoppen sakteliga sjunka in i Africa time och det gick att se det fina i det. Det är ju vansinnigt befriande att inte stressa upp sig över småsaker hela tiden. Tänk, här hemma ringer folk och gapar på bussbolagen om bussen är några minuter sen, det skrivs i tidningen om vilka problem försenade tåg orsakar för resande och så vidare.. 

Nej, vi tog livet och dagarna i sakta mak och jag älskade det.

 

Vi mumsade vårt bröd när vi släntrade mot bussen. Försökte äta upp det innan vi klev på då det satt många andra skolbarn på bussen som inte alla hade fått frukost i sina hem. Det blev ett invant tänk, det där med maten. Att man åt tillsammans med de som hade mat, medan man av respekt valde att avstå om någon annan inte hade. Svår känsla också att Hedvig erbjöds mat men ofta valde att äta yttepyttelite och till och med i bland avstå helt. För att hon inte tyckte om maten. Att inte tycka om mat, det finns inte för vare sig barn eller vuxna där vi var. Att ha mat att äta är inte alla för givet och tillhör man dem som faktiskt har mat, då äter man och är tacksam för att magen blir mätt.

 

Men maten var stötestenen för Hedvig.

Ugali och bönor, ris och bönor, potatissoppa, spaghetti, uji (gröt) och bröd.

Ugali, gjort på majsmjöl och vatten smakar… absolut ingenting. Varken gott eller illa. Det smakar verkligen ingenting. Hedvig älskade inte det. Bönorna älskade hon inte heller. Potatissoppan var okej, hon tycker mycket om potatis. Både ris och spaghetti är naturligtvis helt okej, men att äta bara det – ni vet utan ketchup, sås, gryta, köttfärssås och så som vi är vana vid – det tyckte hon inte var så spännande. Men hon kämpade på, och hon var duktig. Bröd är ingen favorit heller även om smakade brödet mammorna bakade och som jag tycker var himmelskt. Jag saknar brödet och det galet söta téet som bjöds.

 

Tillbaka till den överfulla bussen.

Jag läser i dagboken:

 

 

 

 

I skolan, som också den drivs av CCY, var stämningen varm och hjärtlig. En milsvid skillnad mot känslan jag fick då vi vid senare tillfälle besökte den statliga skolan. Fram till lunch valde vi att vara med de yngre barnen i Kindergarten. Där går fem- och sexåringarna och där är mycket lek och bus. Den mesta undervisningen i CCY:s skola sker på engelska och det för att ge barnen så goda möjligheter att kunna utveckla sina liv och det samhälle de är en del av. Engelskan gjorde att Hedvig hade lite lättare att hänga med, om än att engelskan inte riktigt lät som hemma tyckte hon.

 

I skolan serveras frukost klockan tio – det himmelska brödet igen – och lunch klockan tolv. På så vis vet man att alla barn åtminstone får i sig två mål mat varje dag. Trösterikt kan jag känna. Dessa vackra små.

 

Efter första rasten denna första skoldag gick vi till skolklassen.

Jag läser i dagboken:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… resan vi gjorde…

Mållös.

 

”Tjejresa” kallar lilla H den. Mitt livs resa kallar jag den.

Same, same but different tänker jag.

 

Helt olika infallsvinklar och helt olika upplevelser av gemensamma erfarenheter. Så klart.

Vi är ju två olika personer, lilla H och jag. Hon är barn och jag är vuxen. Hon är lillasystern och jag är mamman. Hon har tolv år och sju månaders livserfarenhet, jag har betydligt fler år på nacken.

Vi har lärt av varandra, av varandras sätt att se på livet vi fick uppleva.

Och vi har lärt av Ebba.

 

I Dar Es Salaam var temperaturen 40 grader. Mitt i natten. Dofterna var annorlunda.

Hedvig tyckte inte det var någon doft, mer som lukt menade hon. Jag frågade vad hon tyckte det luktade och hon svarade att det minsann luktade illa, varmt, bilar och Afrika kanske. Jag tyckte att det förvisso luktade avgaser på ett sätt man inte är van vid, men att det i övrigt var en hoper blandade dofter. Precis som det är när man reser. Varje land man kommer till doftar på eget sätt tänker jag. Oavsett om det är Spanien, Grekland, Turkiet, Thailand eller som nu, Tanzania. Jag undrar hur Sverige doftar? Eller luktar?

Hemma för några, främmande för andra.

 

Den tio timmar långa bussresan var en slags… skräckfärd. Jo, så skulle jag nog sammanfatta den.

Efter att ha rest och rest, nästan exakt hur länge som helst enligt Hedvig, så kom vi fram.

Sista biten på så skumpiga vägar att jag undrade om bilen ens skulle hålla ihop.

Så stannade den. Bilen.

 

Små och halvstora barn flockades nyfiket kring den. Några avvaktande, andra mer ”våghalsiga”. 

Vi klev ur bilen och snudd på genast kände jag en liten hand i min. Sedan en till. Tittade ner och möttes av soliga leenden i de vackra små ansiktena. Kärlek. På en gång. Bara det tog mig med med storm.

 

Så kom hon springande.

Från volontärhuset. Med armarna utsträckta.

Ebba.

 

Hedvig hann först in i hennes famn. Sedan jag.

Barnen alldeles förundrade. Var vi verkligen mama Ebba och dadda kwa Ebba?

Ja. Ebba bedyrade att så var det. Här stod hennes mamma och här stod hennes syster.

Och där stod hon. Min äldsta dotter. Omringad av barn som hon ömsom strök över kinden eller huvudet, ömsom lyfte upp och satte på höften. Allt medan hon växlade mellan att prata swahili med barnen och svenska med oss.

Tårar som rann.

 

Jag såg på en gång att hon var hemma. Att bitarna i hennes liv på ett vis fallit på plats. Det slog mig hur fullständigt naturligt det kändes att se henne där, i en miljö vi andra bara sett på bild och tagit del av genom hennes berättelser. Tagen redan där, traskade vi till volontärhuset för att installera oss.

 

Ett litet rum med en våningssäng, betonggolv, en bokhylla, en matta, en pall där vinflaskor fulla av runnen stearin agerade ljusstakar och en papperskorg. Spartanskt men mysigt. Ett hem i miniformat. Min dotters ena hem i miniformat. Varm i hjärtat.

 

Två hyllor i bokhyllan tömda till lilla H och mig. Så klart, tänker alla som känner Ebba.

På det ena hyllplanet fanns en Barcatröja, en Fanta, ett fat med chokladbollar och lapp med texten Karibu Hedvig vilket betyder Välkommen Hedvig. Så klart, tänker alla som känner Ebba.

Chokladbollarna bakade till Hedvig av Josefine, en av de andra volontärerna. Tack Josefine!

Allt för att välkomna, för att få henne att trivas.

Kärlek.

 

Barnen. De underbara barnen.

Som tokiga i lilla H. En helt ny lekkamrat.

En lekkamrat någorlunda i deras ålder, men kanske ett eller ett par huvuden längre ändå.

Att vara lång, bland de längsta, var nytt för Hedvig och hon klurade på om hon rentav och plötsligt kanske nådde golvet om hon satte sig på en stol. Ett av hennes mål här hemma i Sverige. Jag förklarade att det nog ändå inte är så att hon vuxit så ofantligt under resans gång, men att det nog mer är så att hon som svensk generellt är längre än de barn i Tanzania som nu var hennes nyfunna vänner. Tveksamt om hon höll med. Inte heller kunde vi ”kontrollera” det eftersom barnen i Tanzania mestadels sitter på golvet när de äter och leker. Det där med längd vs en stol tedde sig plötsligt ointressant även för Hedvig. Tänk ändå, att något som är så viktigt för en i en världsdel kan bli ointressant när man vistas i en annan? Just den insikten har slagit mig så många gånger sedan vi började vår resa, och den lever inom mig varje vaken sekund. Om än att jag inte syftar på längd vs stol som är viktigt för Hedvig, så är ändå insikten densamma hos oss båda. Det är som är viktigt här är inte viktigt där, och följdfrågan blir Vad är det som är viktigt egentligen?

 

Denna första kväll i Bumilayinga,  hos Ebba, barnen och mammorna betraktade jag genom tårfyllda ögon.

Redan där grep kärlek, glädje och gemenskap tag i mig, tillsammans med ledsenhet, sorg och vanmakt över världens orättvisor. Att vara omringad av leenden, små händer och små barnkroppar som klättrar upp i knät, flätar mitt hår, försöker lära mig ord på swahili, vill lära sig ord på svenska – det var så äkta. Att se hur älskad Ebba är av alla barn och av alla mammor, som kvinnorna anställda på barnhemmet kallas, – det var också så äkta.

På riktigt. I nuet.

 

Första kvällen spelade vi kort på Ebbas rum, tillsammans med de andra volontärerna.

Vi tände ljus, åt Josefins chokladbollar och hembakta kanelbullar jag hade tagit med mig.

Att sitta där och vara inbjuden att dela den gemenskapen. Stort.

 

 

 

♥

 

 

 

… det sista…

Ostbågar.

 

 

Ostbågar och snus.

Det första till Ebba och det andra till en annan volontär som längtar efter svenskt snus.

Jag har aldrig tidigare i mitt liv köpt snus och insåg att det är en hel djungel av olika varumärken.

 

Imorgon packar jag ner hembakta kanelbullar från frysen, också det på Ebbas önskelista. Det slår mig hur mycket kärlek det ligger i att ge någon precis det denna önskar sig just nu.

Som ostbågar. Och kanelbullar. Med mycket smör och kärlek i.

 

Jag väger våra väskor, packar om och väger igen.

Klurar på hur ”lilla Ludde Lurv” kommer att ha det när vi är borta.

Han som snart fyller 20 och önskar oss en fantastiskt resa men säkert i övrigt inte har några problem med att vi är borta. Så klart. Precis som det ska vara. Och snart är det hans och fina flickvännens tur att åka till Afrika, Tanzania och barnhemmet som genom Ebba fått en stor plats i allas våra hjärtan.

 

Pappan jobbar hemifrån och vi äter lunch tillsammans.

Varsin räksmörgås och ett glas skumpa till. Mitt på en fredaglunch.

Mysigt. Vardagslyxigt.

 

Jag skulle kunna vränga hela den här historien till att han arbetar hemma idag för att vara nära. Nu när vi ska vara ifrån varandra längre än vi någonsin varit. Så skulle jag kunna få till det. Romantiskt liksom. Men så är det ju alltid bättre att hålla sig till sanningen ändå. Och sanningen är, som alla som känner pappan vet, att han brukar jobba hemifrån just fredagar, för att slippa ”köer och så´n skit”. Med andra ord är jobbar han inte alls hemifrån för att vara nära mig, haha.  Gott så, tänker jag som vet att han kommer att längta efter oss. Vi är som vallhundar både pappan och jag. Vill helst att alla ska vara hemma.

 

Nu ska jag packa om lite till och väga lite mer.

Snart kommer lilla H och vi ska tömma skolryggan och ”göra om” den till handbagage.

 

 

 

 

♥

 

 

… inför sin resa…

Så klart.

 

Hon vill göra sin läxa när hon är med barnen i skolan i Tanzania.

Och hon vill gärna vara lite ”fröken” också, där i skolsalen.

Hon pluggar swahili för att kunna prata.

 

Hon får sin läxa, lilla H.

Hon får den av sin alldeles underbara fröken M.

Alldeles underbar på många sätt och viss denna fröken M, och så även i detta.

 

Efter instruktioner om läxor, om vad lilla H får i uppgift att ta reda på om landet Tanzania, om vad hon får i uppgift att dokumentera för att göra en bok i Book Creator, så står där:

 

 

 

 

Och så är det ju.

Precis så är det verkligen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… till grönt…

Säger hon.

 

Och pekar under den stora egenhändigt målade Musse Pigg-tavlan med grön bakgrund.

 

Där vill hon att pappan spikar upp de två bilderna på Ebba och Getrida.

En av barnhemmets tre ”Getridor” som vi här hemma kallar för mellan-Getrida för att vi skall veta just vem som fick Hedvigs högt älskade och väldigt gröna grodpyjamas förra våren. Den som hängde på trekvart på Hedvig, som slutade mitt på vaden för att den var för liten men som hon också vägrade skiljas ifrån. Ända tills Ebba för första gången skulle resa till barnen i Tanzania.

 

Då gick det bra att skänka.

Hedvig tog sig en funderare under några dagar men kände sedan att det nog var dags att skiljas från den lilla, lilla gröna pyjamasen. Beslutsamt gav hon den till Ebba och bedyrade att  hon inte skulle ångra sig.

 

Och tänk så bra det blev.

Getrida blev lycklig över att få Hedvigs väldigt gröna grodpyjamas och Hedvig blev lycklig för att Getrida blev lycklig. En win-win-situation och vi ser att efter sitt första beslut har Hedvig inte svårt att skänka vare sig kläder eller leksaker hon inte längre behöver. Det är en fin egenskap att bära med sig genom livet tänker jag. Att man delar med sig av det man har och att man skänker det man inte behöver.

 

 

 

 

♥