… många säkert vill ha svar på…

På något vis.

 

Jag får frågan om hur lilla H:s extra kromosom mottogs i Tanzania.

Hur är inställningen till en funktionsvariation i landet?

 

Tänk om jag kunde svara ”Inga problem”.

Eller ännu hellre ”Den extra kromosomen tycktes inte viktig alls”.

Så var det inte. Inte helt och fullt. Men ganska mycket ändå.

 

Det finns inget enkelt svar på frågan.

Där som här beror det på vem man stöter på. Så klart.

Jag upplever att de vuxna vi mötte tog emot Hedvig med öppen famn.

Kromosomen var oftast inte en fråga. Säkert såg de den, men den spelade ingen roll.

 

Någon, en vuxen man på den statliga skolan, tog mig i hand och sade ”Pole” vilket i det här sammanhanget kan översättas med ”Jag beklagar”. Men, för att göra mannen rättvisa vill jag berätta att han gjorde detta efter att han tagit emot Hedvig med öppen famn och stor värme. Jag tror helt och fullt att det handlade om en kulturkrock. De uttrycker sig på ett sätt, med ord vars innebörd signalerar något helt annat för mig som svensk. Det är tur att man kan avläsa varandra med kroppspråk, leenden och glitter i ögonen. Då behöver det inte bli så fel. Gråten behöver inte stocka sig halsen och det febrila letandet efter pansarskalet behöver inte ta vid.

 

Mammorna på barnhemmet älskade Hedvig.

Barnen på barnhemmet älskade henne ännu mycket mer.

För dem alla var hon Hedvig, bara Hedvig. Punkt slut som hon själv skulle säga.

Befriande. För Ebba, för mig, men allra mest för den lilla själv.

Så klart.

 

Men visst tittade folk.

Folk i byarna, folk som inte lärt känna oss.

Barnen på bussen på väg till skolan tittade också – men bara första dagen.

Efter att ha haft lektioner tillsammans, lekt tillsammans varenda rast och imponerats av Hedvigs fotbollstalanger så var hon bara Hedvig kort och gott. På lika villkor.

 

Jag tror inte att människor tittade som mest på grund av kromosomen.

Naivt tänker säkert några, men nej, jag håller fast vid det. Den kändes häpnadsväckande ointressant.

Bara vid ett tillfälle blev det riktigt, riktigt ledsamt. Men det får jag skriva om en annan gång.

 

De tittade så klart för att vi är vita.

Det är inte så att det kryllar av vita människor i byarna där vi rörde oss.

Men så tror jag att de tittade så väldigt mycket på Hedvig för att hon har glasögon.

Jag såg inte ett enda barn i byarna som hade glasögon. Naturligtvis måste även några av dem se lite sämre men glasögon, nej. Jag såg inte en enda vuxen med glasögon i byarna heller för den delen. Och har man aldrig sett ett par glasögon så är det kanske inte så konstigt om man tittar? Hedvig upplevde det lite störande dock, precis som hon gör hemma när hon blir tittad på.  Utan att hon satte ord helt på hur hon kände så anar jag att hon kopplade det till kromosomen. Men Ebba och jag som hade glasögonen som första tanke och känsla peppade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mycket mer än så blev det inte.

Inte heller blev det ett problem då vi var där så länge och rörde oss så mycket i byarna.

 Människor kände igen oss efter ett tag. Hedvig fick lov att vara Hedvig helt enkelt. Hedvig med de snygga glajjorna. Många ville ta just Hedvig sin famn, visa att de tyckte om henne, berätta att hon är fin.

Värdefullt.

 

 

 

♥

 

 

… på safari…

Mäktigt.

 

Väldigt mäktigt.

Jag har aldrig tidigare varit på safari.

Säkert därför var min bild av hur upplevelsen – upplevelserna – skulle vara aningen… lam.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur häftigt och hur mäktigt det skulle vara.

 

Det där med att ha lejon nedanför bilen.

Så nära att jag skulle kunnat klappa dem om jag sträckte ner handen.

Och det där med att ett lejon plötsligt får både vittring och syn på en zebra en bit bort. Hu. Jag både ville och ville inte se en jakt där ett lejon river en zebra. När jag var liten grät jag när jag såg sådant på naturprogrammen på någon av de två kanalerna som bara fanns då. Jag vet, det är länge sedan. Två kanaler. Men hur skulle jag reagera nu? Eventuellt skulle jag fällt en tår nu också då zebran dog. Ganska troligt om jag ska vara ärlig.

Men ändå ville jag se. Fast inte.

 

Hedvig ville se.

Otåligt väntade hon på att lejonhonan skulle smyga sig på zebran.

Kom igen då, peppade hon. Hon är inte så blödig med ”sån´t där”, lilla H.

 

Ebba, mer lik mig och ville se, men ändå inte.

Vi stod där och viskade om att det nog hade varit coolt ändå, fast så ohyggligt sorgligt också. Men, resonerade vi, det är naturens gång, djungelns lag och allt det där. Och de där brutala jakterna sker ju vare sig vi ser eller inte så jo, visst hade det varit bra häftigt att se. Men ändå inte. 

 

Så säger David, vår safariguide för dagen, att nej, det kommer inte att bli någon jakt. Zebran är för långt ifrån.

Medan lilla H i besvikelsen drog av en rejäl svordomsramsa över de där himla lejonen som inte var snabba och smarta nog enligt henne så kunde Ebba och jag andas ut. Vi behövde inte längre ta ställning till om vi ville se jakten eller inte. Typiskt oss.

Puh.

 

Som ett kvitto på det fick zebran plötlsigt vittring på lejonet och drog fortare än ögat.

Puh. Igen.

 

Och elefanterna.

En hel elefantklan vid bilen. Med en enda stor jättehanne.

Som klev ut på vägen, ställde sig framför bilen – så nära han bara kunde och så att snabeln nuddade bilen – och glodde. Oj, vad han glodde på oss. Svårt att avgöra om vi nu skulle blir livrädda eller bara ta det coolt som lilla H. Igen lugnar David oss med sina kunskaper och menar att han ser på hannens öron att han är vänligt inställd till oss. Han vill bara reka lite, kolla läget, se vilka vi är och så. 

Puh.

 

Flodhästarna kan man också vara lite skraj för.

Jo, faktiskt. Så enormt mycket större än vad jag hade föreställt mig.

Brölandes. Så skulle jag vilja kalla det. Brölandes. Konstiga urtidsläten på något vis.

Hedvig tyckte de såg ut som enorma brödlimpor och lät som gamla högtalare. En ganska rättvis beskrivning.

Som tur var stod bilen ett par meter upp från vattenbrynet där flodhästarna var. De verkade dessutom fullt koncentrerade på att ta sig över till andra sidan floden där ett annat gäng flodhästar hängde.

Puh.

 

Så zebror, giraffer, impalas, babianer, apor, färgglada fåglar, vårtsvin och ett gäng andra mindre djur jag inte minns namnen på. De var inte så skräckinjagande. Bara vackra, fina, gulliga eller ganska fula. Och fantastiska att se så klart. Att se så många olika djur på en och samma gång och tillsammans sida vid sida, i deras miljö, deras hem –  helt obeskrivligt. Som om vi var V.I.P:s och särskilt inbjudna att få ta del av deras vardag.

 

Sedan. Det där andra. 

Att vi  bodde i ett rum med så mycket kryp att jag satt käpprak upp i sängen i två timmar mitt i natten med pannlampan lysandes på väggar och golv och tak och myggnät. Det är en annan sak. Från min säng, där all vår packning också var instuvad under myggnätet, hade jag full bevakning över mina två ”små” flickor sovandes i sängen bredvid, också de med myggnät runt sig. Men helt ärligt, vad är ett myggnät att komma med när det kryps på väggar, surrar i luften och springs på golvet. Fy farao vad jag inte trodde jag skulle överleva natten. På Ebba och Hedvig lyste jag i stup i kvarten och varje gång undrade jag vad jag egentligen skulle göra om något plötsligt kröp hos dem, på dem. Svaret har jag fortfarande inte.

 

Efter de två timmarna jag bara satt med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen kom jag på att kanske det kryps, surrar och springs lite mindre om det blir mörkt. Jag släckte min pannlampa. Satt kvar. Blev så galet trött. Vågade inte lägga mig ner utan att igen tända och ta en sista koll. Jag lyste på Ebba och Hedvig, jag lyste på väggar, tak och golv – uuuääääähhhh – och jag lyste i min säng. Sedan lade jag mig ner. På något vis somnade jag efter några timmar och aldrig har jag väl blivit så glad när klockan ringer innan soluppgången som denna dag. Äntligen morgon. Äntligen fick vi gå upp. Äntligen fick vi kliva ut ur detta rum för att åka på safari igen, i gryningen. Det var så mycket ”äntligen”, det var så mycket lättnad. Ända tills Ebba med lite falsettröst påkallar min uppmärksamhet. Jag hör att hon försöker behålla lugnet. Jag hör att hon inte vill skrämmas. Jag hör också att hon är rädd, eller äcklad, eller hysterisk, eller allt på en gång. Jag vet inte. Jag vet att hon säger:

 

 

 

 

Jag står i badrummet med tandborsten i munnen.

Känner ilningar i hela kroppen, minns inte om jag greppar lite papper med i farten eller om Ebba kom med det till mig. Går ut i rummet, ber Hedvig vända sig om så jag får se om det sitter någon ”liten filur” i hennes fläta. Hon suckar och vänder sig och jag är SÅ glad att hon inte kunde se. I hennes fläta sitter en gigantisk, svart, blänkade, fruktansvärt äcklig KACKERLACKA. Så vidrigt. Jag vet med huvudet att de inte är farliga. Men jag vet också att jag absolut inte vill ha dem nära. Och definitvt och absolut vill jag inte ha dem i min dotters hår. Hu.

 

Det blev värre. Jo. Sant.

Med en bit papper greppar jag den, med tårar i ögonen det ska erkännas. Den sitter fast. Alltså. På riktigt.

Med samma ”lugna falsettröst” jag nyss hade hört från Ebba hör jag mig själv be Hedvig att stå still, att den ”lilla filuren” sitter fast och att jag ”bara måste ta ett nytt grepp”. 

 

Jag vet inte exakt hur mycket hår jag slet med mig från Hedvigs lilla huvud. En hel del förmodligen.

Den äckliga kackerlackan satt så fast. När jag fick loss den slängde jag den mot dörren. Dumt, jag vet. Skulle kanske spolat ner den och lugnat mig men jag erkänner, jag vågade inte hålla i den. Dörren hade dessutom en rejäl springa mot golvet så vi kunde liksom sparka ut den. Allt samtidigt som vi med våra lugna falsettröster förklarade för Hedvig att det bara var ett djur som heter kackerlacka och som verkligen inte alls är farlig och som egentligen ser ut som en stor variant av skalbagge. Inget att oroa sig för. Typ.

Hedvig var inte oroad. Jag hyperventilerade.

 

Vi klev in i jeepen innan solen gått upp, ljög för David och sade att vi sovit gott, lät oss hänföras av den mest fantastiska soluppgång jag sett och igen kände vi oss igen priviligerade och som inbjudna gäster i naturen då vi fick vara med då djuren vaknade.

 

 

 

 

♥

 

 

 

 

 

 

… ett vykort idag…

Lycklig.

 

Hon, den lilla postmästaren, skuttade ur bilen för att fullfölja sitt egenpåtagna uppdrag som brevlådetömmare medan jag körde in bilen i garaget. Ibland tar det tid innan hon samlat ihop all post, reklamblad och allt vad brevlådan dagligen tycks fyllas med. Ibland går det fort. Antingen för att brevlådan inte innehåller särskilt mycket, eller för att hon tömmer den i ett rasande tempo.

 

Idag tog det tid.

Så mycket tid att jag lite oroligt kikade upp mot brevlådan. Kanske kom där en bil? Eller en hysteriskt snabbt cyklande människa som man kan behöva akta sig för? Eller en söt katt som hon kan få för sig att följa efter? Men jag såg varken bil, cykel eller katt. Inte heller såg jag Hedvig. Jag anade henne hukandes på andra sidan brevlådan men kunde inte se vad hon sysslade med. Så plötsligt stängdes brevlådan med med en smäll och hon kom rusandes ner för backen. Katastroftänkmänniska som jag är skulle jag precis ropa till henne att inte springa ner för asfaltsbacken. Innan orden hann över mina läppar mötte jag hennes blick.

Hon strålade!

 

 

 

 

Och visst saknar hon dem.

Kanske inte alltid och tjugofyra sju som jag gör.

Men hon saknar dem på barns vis. När känslan av längtan kommer över henne.

Eller när hon plötsligt minns något roligt, något tokigt, något sorgligt eller bara något särskilt.

 

 

 

 

♥

 

 

 

… till många funderingar…

I stort som smått.

 

Vi funderar och sorterar våra tankar, lilla H och jag. Var för sig, på olika vis och ibland på samma vis.

Vi lär oss att se vad som är viktigt. På riktigt.

 

Vi inser, fast vi redan visste, att vi lever ett tillrättalagt liv här hemma.

Vi visste det ju redan, men ändå inte på något vis. Det man har och det man är i funderar man inte alltid på. Inte på det vis att funderingarna inte släpper taget om en i alla fall. Så funderade jag i Tanzania, och så funderar jag nu. På ett sätt som är ständigt närvarande och inte släpper taget. Och jag vill inte heller att det släpper taget om mig. Inte heller släpper funderingarna taget om lilla H. Det är rikedom tänker jag. Många är gångerna då hon i sina dagliga funderingar återkommer till enskilda händelser under vår resa. Hon omsätter också sina funderingar kring saker och ting här hemma till hur det skulle vara i Tanzania.

 

 

 

och

 

– Visst hade barnen velat göra det här… ? 

 

och

 

 

– Tänk om barnen kunde vara med på det här… 

 

 

Och så vidare.

Barnen, mammorna och alla andra vi mött lever kvar i oss och så vill jag att det ska förbli. För mig och för Hedvig.

 

Hedvig funderade på varför det i bussen till skolan fanns klistermärken som sade att man måste ha bilbälte på sig, när det faktiskt inte fanns bälten i bussen. Kanske skojade de? Eller rentav lurades de? Men nej, de ville nog bara att vi skulle tycka att det var lite roligt tänkte hon. 

 

Hon undrar också varför hennes skola inte har skoluniformer eftersom det var så himla vackert. Och varför så många barn egentligen hade trasiga kläder, kunde deras mammor nte sy och laga? Men med slutsatsen dragen att deras mammor förmodligen inte blev arga över alla hål eftersom de inte lagade dem, så tyckte hon ändå att mammorna säkert var väldigt snälla mot sina barn.

 

Och det faktum att hennes skola inte ställer upp sig utomhus varje morgon och sjunger nationalsången, det tycker hon är för bedrövligt. Nu sjöng inte ”våra” barn nationalsången varje dag vid samlingen, men ganska ofta. Tanzanias nationalsång går numera varm på Hedvigs Spotify då  hon tycker att ”den är så himla vacker”. 

Och när storasyster trädde in och berättade för en lärare att Hedvig älskar deras nationalsång så blev det snabbt uppställning och ordning i leden – sedan sjöngs det för Hedvig och med Hedvig.

 

Att barnen och de flesta vuxna inte kunde simma är också sådant hon funderar på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 Och det är det ju.

Sådana saker funderar hon mycket på.

 

Själv funderar jag på fattigdom och orättivsor.

På hur kvinnor och män, och också barn, sliter och kämpar.

Det är tuffa dagar från morgon till kväll och ändå, all denna vänlighet överallt.

Vänlighet och öppna dörrar. I mångt och mycket tvärtom mot hur vi har det.

Vi sliter också, om än med all sköns bekvämligheter. Sedan stänger vi dörren om oss.

Orkar inte riktigt umgås. Orkar inte riktigt glädjas åt allt vi har. Varför?

Så funderar jag.

 

Vi går till byn en dag för att se när småbarnen vägs.

En gång i månaden kommer alla mammor med sina småbarn till kliniken för att väga dem. Viktuppgång är ett kvitto på att hälsotillståndet är bra. Runt kliniken i byn var så många mammor och så många barn. Kön ringlade lång i värmen men inte någon klagade. För mig tedde det sig som om de umgicks med varandra också i kön.

De pratade med varandra, de såg varandra.

Rikedom.

 

Barnen stoppades i tygpåsar och hängdes upp i en våg med en krok. I detta betraktande ögonblick där jag stod stum av förundran slog det mig hur mycket de gör med så små medel, med så lite resurser. Det finns så lite att förlita sig på. Det finns inte samma kontroller, antal kurvor, vaccinationer och undersökningar som vi har här hemma. Men alla gör vad de kan, alla vill sina barn väl – så klart. De sliter så mycket för saker som för oss är självklara, saker vi inte funderar ett dugg på – saker vi inte behöver fundera på.

Beundransvärt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… fick en höna…

Hjälp.

 

Det här är Ezekiel.

Han är fem år och har Downs syndrom.

Eller, han visar många tecken på att han har det, men ingen vet riktigt säkert.

 

Ebba tog i höstas med Ezekiel och hans mamma till en läkare i en större stad. Till en läkare som var ”berest” och vissst kunde lite mer om diverse diagnoser än vad läkarna i den närmaste staden kan. Ezekiels familj är väldigt fattiga och de har inte råd att gå till läkaren. Vilket de vid tillfället egentligen behövde göra då Ezekiel drogs med en förkylning som vägrade släppa taget om honom.

 

De kom till läkaren som nog visst kände till Downs syndrom och som nog också tänkte att så kan det vara med Ezekiel. Ebba berättade om det blodprov som tas i Sverige och som visar om där finns en extra kromosom eller inte. Men nej, läkaren var inte med på de noterna. Han gav Ezekiel medicin för sin förkylning och fortsatte prata med Ebba om Downs syndrom, Sverige och om hennes älskade lillasyster.  Kanske Ezekiel har malaria? resonerade han och Ebba suckade inombords. Hon menar att malaria är en diagnos både läkare och människor ”tar till” så fort någon är sjuk. Kanske är det rädslan för malaria som gör det? Att få malaria kan innebära döden för de som inte har råd med läkare och medicin. Med andra ord kan det innebära döden för de allra flesta där vi befann oss. Ebba övertygade honom om att Ezekiel inte behöver malariamedicin och de bokade istället ett återbesök för Ezekiel för att se så att förkylningen gett med sig efter medicinering.

 

För Ezekiels mamma är Ebba en välsignad själ som hjälpte dem med deras älskade pojke, när han var sjuk.

Hon har berättat för Ebba att hon länge känt att Ezekiel är annorlunda än andra barn, men hon har inte förstått vad det är eller varför. Hennes rädsla har varit att Ezekiel kommer att dö. När Ebba förstod det pratade hon med henne, berättade om lilla H och sade att hon kan se likheter mellan Hedvig och Ezekiel. Kanske han har Downs syndrom? Mamman frågade massor om Hedvig och blev än mer övertygad om att Ebba är en välsignad själ. Ebba gjorde henne lugn i sin oro över sin son.

 

Jag såg så fram emot att få träffa Ezekiel i skolan och hoppades att vi också skulle kunna hälsa på hans familj. Men så är det lite svårt när familjer är så fattiga. Det blir en kulturkrock. Vi som inte är fattiga vill absolut inte att en fattig familj ska bjuda oss på någonting, eftersom de inte har någonting. Och det lilla de har, de vill vi att de ska behålla för sig själva. Men de fattiga vi mött är så generösa. Det är så otroligt fina människor vi mött under vår resa. För dem är det en ynnest att vi hälsar på och det är också en självklarhet att de ska bjuda oss på mat. Och att då tacka nej, det går inte. Det skulle såra dem enormt så nej, att tacka nej finns helt enkelt inte. Tänk, här hemma bjuder man på en kopp kaffe i all hast vid spontana besök – om det passar. I de fattiga byarna vi hade förmånen att få besöka bjuder man på en hel middag – och det passar alltid. Så också Ezekiels familj.

 

Vi köpte mango och avocado med till dem.

Hedvig hade köpt varsin frisbee till de tre barnen och de fick också en nalle som Ebbas och Hedvigs mormor skickat med. En liten vit och lurvig nalle som Ezekiel norpade på en gång och snabbt slängde upp på ryggen för att ”bebba” den. Precis som alla vuxna bebbar sina bebisar på ryggen i Tanzania.

 

I det mycket enkla huset med jordgolv slog vi oss ned på små, vingliga stolar.

Det kändes som när jag i nio- tioårsåldern var på utflykt till Carlstens fästning på Marstrand och klev ner i en fängelsehåla. Doften av fuktig jord var påtaglig och hela rummet var i dunkel då det enda ljusinsläppet kom från ett litet fönster. Ledsenhet och vemod sköljde över mig samtidigt som jag kände mig så välkommen. Det var som om hela känsloregistret bara for runt i kroppen på mig i ett enda kaos.

 

Ezekiels mamma och pappa har majsfält och de grillade färska majskolvar till oss.

Helt färska, inte förkokta som på Ica. Nej, så färska att vissa av majskornen blev till popcorn.

För oss blev det lustigt och roligt och tokigt. Som om det först där och då gick upp för oss vad en riktigt färsk majskolv egentligen är. Hedvig skrattade massor åt popcornen och då vi med fingrarna skulle pilla loss de varma majskornen från kolven så valde hon popcornen först. Hon undrade sedan om vi inte skulle få lite smör att lägga på majskolvarna, så som vi gör hemma. Innan hon hörde svaret kom hon själv på att de, precis som barnhemmet, inte har någon ström och följaktligen ingen kyl. Det grå bra ändå, sade hon och det blev inte mer med det. 

 

Så kom Ezekiels mamma med ugali och bönor.

Som Hedvig inte, inte, inte älskar. Jag såg besvikelsen i hennes ögon.

Jag förklarade för henne att den här gången vore det väldigt bra om hon kunde vara stor och duktig och äta upp det hon fick på tallriken. Jag förklarade att Ezekiels familj är så fattiga att här kan man inte slänga mat, att det skulle vara mycket oartigt att inte äta upp och att det förmodligen skulle göra dem lite ledsna. Jag förklarade också att det är oerhört fint av dem att bjuda oss på så mycket mat, när de knappt har någon. Lilla, stora, duktiga Hedvig tittade på mig, tittade på Ebba, tittade på familjen och sade sedan:

 

 

 

 

Och hon gjorde det.

Jag lade inte så mycket mat på hennes tallrik men ändå.

Hon gjorde det och, vad viktigare är, hon tyckte att det kändes bra inombords.

 

Så tackar vi för oss och ska börja den långa promenaden hem.

Kommer det en bil stoppar jag den, sade Ebba. Dock kunde vi ju inte veta om det skulle komma någon bil så vi beredde oss på timmars promenad. När familjen förstod att vi skulle bege oss började Ezekiels mamma att fara runt på gårdsplanen, ivrigt jagandes en stor stackars höna som kacklade för sitt liv. Ebba och jag förstod först inte och tänkte att det här ju var ett knepigt sätt att säga hej då på. Sedan kom Ebba på det:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så stod vi och resonerade, Ebba och jag.

Ebba som ogillar att ta i djur sade att hon minsann inte tänkte bära den.

Jag tycker om djur men att bära en flaxande, kacklande, vild höna – nja…

 

Vips så var den rädda hönan infångad och medan Ezekiels mamma höll den, knöt pappan ihop fötterna på den så att den inte skulle kunna springa ifrån oss. Jag kom på mig själv med att tänka att jag kommer slänga iväg den om den flaxar eller ens vänder näbben emot mig och hur blir det då? Då kommer den ligga där på marken, flaxandes med hopbundna fötter och ingen av oss kommer våga plocka upp den…

 

Ezekiels mamma sträckte hönan mot Ebba som log och frenetiskt skakade på huvudet. Hon sträckte den då mot mig och jag gjorde likadant. Slog ut med armarna, log, skakade på hvuudet och försökte med alla medel visa att det här vågar vi nog inte riktigt ändå. 

 

När Ezekiels mamma och pappa förstod att vi verkligen inte vågade ta den skrattade de lite åt oss. Med all rätt kan jag tycka. Att inte ta emot den var dock inte ett alternativ. Det hade sårat dem oändligt och som jag nämnde tidigare är Ebba någon alldels särskilt för dem och att hon nu tagit dit sin syster och sin mamma det blev så stort och viktigt för Ezekiels mamma att hon ville visa sin enorma tacksamhet.

Genom att ge oss en höna.

 

Till slut tryckte hon ner hönan i en påse, modell större och sträckte den till Ebba.

Vi log och tackade, kramades och tackade igen. Så traskade vi iväg. Ebba med ena armen rakt utsträckt åt sidan och med påsen hängandes i handen. Den enda som höll sig lugn var hönan. Den var så lugn så vi undrade om den verkligen levde, men vi vågade inte riktigt kika ner i påsen utan höll den krampaktigt stängd.

 

Hedvig var inte heller så brydd över hönan. Hon tyckte mest det var lustigt.

Hon och Ezekiel hoppade och skuttade på vägen medan han ivrigt försökte ropa Hedvig.

Han tyckte det var svårt att säga Hedvig och istället ropade han:

 

 

 

 

Han var så söt där han skuttade på vägen och kämpade med hennes namn.

Tänk om han visste att han där och då gav Hedvig ett nytt smeknamn, Heddelini…

 

Hönan då?

Vad gjorde vi med den?

Vi gav bort den. Jo, det är sant.

 

Vi kunde ju tagit med den till barnhemmet och släppt in den hos de andra hönorna, men vi gav den till Leah.

Leah, är en kvinna som jobbar i köket på skolan och som bor i byn Matanana. Det var hos Leah som Hedvigs Johanna bodde när vi var där. Leah hade några dagar tidigare förlorat en höna då den blev uppäten av en hund. Det var tredje hönan på kort tid som blev uppäten och hon var lite ledsen för det. När vi fick höra om det så lovade vi att köpa en ny höna till henne och hon blev så glad. 

 

När vi nu gick där på vägen, med en livs levande höna i en påse, så kom vi på att vi ju passerar Leahs hus och att vi då skulle kunna ge den till henne. Sällan har jag känt mig så nöjd som då vi kom på detta. Dessutom kom det en bil som Ebba stoppade och som mot bensinpengar kunde  köra oss ända hem till barnhemmet. Vi hoppade in i bilen, med höna och allt, och bad honom göra ett stopp hos Leah. Där hoppade jag ur bilen med hönan, mötte en förvånad Leah och sade att hon nu skulle få sin höna.

 

Hon blev så glad!

Säkert  undrade hon varför vi hade den i en påse men så långt sträcker sig inte mina ringa swahilikunskapar. Jag fick nöja mig med att säga kuku för höna och karibu för ingen orsak då hon tackade tusenfalt.

Leah tittade ner i påsen och sade att hönan var stor och fin.

Hon log och sade att hönan skulle heta Hedda.

Lättade åkte vi hem.

 

 

 

 

♥

 

 

 

 

 

… pyttelilla byn…

Bumilayinga.

 

Som uttalas ”Bumlänga”. Typ.

Det är dit vi går för att hämta vatten, för att lämna in någon powerbank eller för att köpa Chips Mayai.

Det sistnämnda en slags omelett med potatis i. Chips som i pommes frites. Fast mer stekta i olja än friterade kan jag tycka. Chips Mayai är gott. Har man tur kan man få det med tomat, lök och lite chili. Hedvig älskar inte Chips Mayai. Till henne kan vi köpa bara chips. Som i pommes frites. Till henne kan vi också köpa läsk. Hon, som vägrar äta sig mätt på maten som bjuds. Som vi ”i smyg” stoppar i pastafjärilar, svenskt pulvermos – hujedamej – och en annan varma koppen. Och tacobröd med mildost. Allt lite sådär faktiskt, men som duger när man är hungrig och som definitvt fungerar som humörhöjande till hennes egen och vår belåtenhet.

 

Så vi går dit. Till Bumilayinga.

En varm och solig eftermiddag.

Vi är trötta, det märks på luften att vi är högt upp i bergen.

Vi går till det lilla hålet i väggen som faktiskt är en affär där man kan köpa allt.

Jo, det är sant. Till och med strumpor kan man köpa där. Det gjorde vi en dag då lilla H fått skoskav och vägrade gå en meter till. Ebba föreslog då att vi skulle köpa strumpor i den pyttelilla affären. Jag trodde först att hon skojade men verkligen, de har allt man kan önska sig. Imponerande.

 

Hedvig köpte en Sprite.

Satte sig ner och var nöjd med det.

 

En man från byn närmade sig oss. Han log.

Han tittade på Hedvig och log, och log ännu mer.
Tack och lov både tittade han och log på ”rätt” sätt. På det sättet att jag inte behövde leta efter skalet som jag tänker ska skydda mig från att bli så oändligt sårad å´ lilla H:s vägnar. Vilken tur, hann jag tänka, eftersom det där skalet aldrig finns till hands när jag behöver det som mest…

 

Jag läser i dagboken:

 

 

 

Vi gick tillbaka, de sågs igen.

De kramades och han bjöd lilla H på ännu en läsk. 

 

 

 

♥