Jag får frågan…
 
… många säkert vill ha svar på…
På något vis.
 
Jag får frågan om hur lilla H:s extra kromosom mottogs i Tanzania.
Hur är inställningen till en funktionsvariation i landet?
 
Tänk om jag kunde svara ”Inga problem”.
Eller ännu hellre ”Den extra kromosomen tycktes inte viktig alls”.
Så var det inte. Inte helt och fullt. Men ganska mycket ändå.
 
Det finns inget enkelt svar på frågan.
Där som här beror det på vem man stöter på. Så klart.
Jag upplever att de vuxna vi mötte tog emot Hedvig med öppen famn.
Kromosomen var oftast inte en fråga. Säkert såg de den, men den spelade ingen roll.
 
Någon, en vuxen man på den statliga skolan, tog mig i hand och sade ”Pole” vilket i det här sammanhanget kan översättas med ”Jag beklagar”. Men, för att göra mannen rättvisa vill jag berätta att han gjorde detta efter att han tagit emot Hedvig med öppen famn och stor värme. Jag tror helt och fullt att det handlade om en kulturkrock. De uttrycker sig på ett sätt, med ord vars innebörd signalerar något helt annat för mig som svensk. Det är tur att man kan avläsa varandra med kroppspråk, leenden och glitter i ögonen. Då behöver det inte bli så fel. Gråten behöver inte stocka sig halsen och det febrila letandet efter pansarskalet behöver inte ta vid.
 
Mammorna på barnhemmet älskade Hedvig.
Barnen på barnhemmet älskade henne ännu mycket mer.
För dem alla var hon Hedvig, bara Hedvig. Punkt slut som hon själv skulle säga.
Befriande. För Ebba, för mig, men allra mest för den lilla själv.
Så klart.
 
Men visst tittade folk.
Folk i byarna, folk som inte lärt känna oss.
Barnen på bussen på väg till skolan tittade också – men bara första dagen.
Efter att ha haft lektioner tillsammans, lekt tillsammans varenda rast och imponerats av Hedvigs fotbollstalanger så var hon bara Hedvig kort och gott. På lika villkor.
 
Jag tror inte att människor tittade som mest på grund av kromosomen.
Naivt tänker säkert några, men nej, jag håller fast vid det. Den kändes häpnadsväckande ointressant.
Bara vid ett tillfälle blev det riktigt, riktigt ledsamt. Men det får jag skriva om en annan gång.
 
De tittade så klart för att vi är vita.
Det är inte så att det kryllar av vita människor i byarna där vi rörde oss.
Men så tror jag att de tittade så väldigt mycket på Hedvig för att hon har glasögon.
Jag såg inte ett enda barn i byarna som hade glasögon. Naturligtvis måste även några av dem se lite sämre men glasögon, nej. Jag såg inte en enda vuxen med glasögon i byarna heller för den delen. Och har man aldrig sett ett par glasögon så är det kanske inte så konstigt om man tittar? Hedvig upplevde det lite störande dock, precis som hon gör hemma när hon blir tittad på.  Utan att hon satte ord helt på hur hon kände så anar jag att hon kopplade det till kromosomen. Men Ebba och jag som hade glasögonen som första tanke och känsla peppade.
 
 
– Vet du, dem har nog aldrig sett glajjor förut?
 
– Inte?
 
– Nej. Vi ser ju ingen här med glajjor, eller hur?
 
– Nä… är de för fattiga?
 
– Kanske det är så.
 
– Man ja´ har fina glajjor i alla fall!
 
– Precis! Med guld! Det är säkert därför de tittar, för att du är så fin i dina glajjor.
 
– Ja, de´ tror ja´ me´…
 
 
Mycket mer än så blev det inte.
Inte heller blev det ett problem då vi var där så länge och rörde oss så mycket i byarna.
 Människor kände igen oss efter ett tag. Hedvig fick lov att vara Hedvig helt enkelt. Hedvig med de snygga glajjorna. Många ville ta just Hedvig sin famn, visa att de tyckte om henne, berätta att hon är fin.
Värdefullt.
 
 
Jag anade en beskyddarinstinkt hos stora och små…
 
 
 
De ville Hedvig väl…