Liten H...
Bästa stunden på dagen…
 
… tycker vissa…
After beach.
 
Eller som idag, efter-pool-häng.
Hon torkar sig snabbt, tar på torra kläder och kryper ner i sängen. Med sig har hon sin iPad. Sin älskade iPad. Den som vi ömsom förbannar och ömsom tackar högre makter för. Mest är vi nog ändå tacksamma för den.
 
Hon vill ha ”något gott”.
Där. I sängen. Ensam.
Varje dag frågar jag om hon inte vill sitta i skuggan, på altanen, tillsammans med oss. Varje jag får jag samma svar:
 
 
– Nej tack, de’ är bra.
Ja’ vill vara hos mig.
 
Det skär lite i hjärtat, samtidigt som jag vet att det ju är sådan hon är, lilla H. Hon finner sitt hörn var vi än befinner oss i världen och där boar hon in sig, där vill hon vara, helst ensam. Så kommer hon till oss när hon själv vill.
Gott så. Ändå. Tänker jag.
 
Jag frågar vad hon vill ha för gott.
Hon undrar vad vi vill ha för gott.
 
 
– Jag tänkte göra som en tapastallrik med god skinka, goda korvar, ost, oliver och så…
 
– Åh! Ja’ vill också ha så’n tallrik.
Fast utan oliver – ja’ älskar inte oliver – och med banan, choklad och några chips också. Kan ja’ få det tror du? Please? De’ är lörda’ OCH semester.
Och äpplejuice tack. Snälla? 
 
 
Så klart hon få en tapastallrik.
En självvald. Med banan, choklad, serrano, chorizoo, ost och några chips. Och äpplejuice.
 
 
– Glöm inte osten mamma! Den goda spanska…
 
❤️
 
 
Osten försvann först ner i magen…
Hon gör sig fin…
 
… vi går på restaurang…
Hennes val.
 
Hennes val av restaurang menar jag då.
Inte för maten skull. Nej, nej. Hade det handlat om maten hade vi hamnat på en helt annan restaurang. Då hade vi ätit indiskt. Igen. Chicken korma. Igen.
Det gillar hon.
 
Idag handlade valet av restaurang om servitören. Helt och hållet. Herre Gud. Allt handlar om den jättesöta, unga men ändå alldeles på tok för gamla servitören som hon har en crush på. Som hon går förbi varje kväll och som hon alltid får en kram av. Och som hon alltid ger en kram till.
 
Han ser hennes förälskelse och bjuder på ett extra leende,  han stryker henne över håret och säger att hon är en fin flicka. På ett bra sätt. Punkt.
 
 
 
Tänk ändå, vad det kan göra för ett klappande tonårshjärta. 
 
 
❤️
 
Omtanken värmer även mamma- och pappahjärtat…
 
 
 
En skön dag på stranden…
 
… men hemlängtan är stor…
Just idag.
 
Han har landat. Han är hemma.
Lilla Ludde Lurv. Som varit på andra sidan jorden. I snart tre månader. Ens barn fattas en när de inte är nära. Oavsett hur stora de blir. Så känner jag. Andra känner kanske inte likadant. Men jag gör. Oavsett det är naturens gång, att det är så det ska vara. Etc och jag vet och jag håller med men känner mig ändå lite halv utan mina tre små. 
 
Idag just hade jag velat klona mig.
Vara här. Vara där. Men det går ju inte.
Syster och finfina kompisar har mött upp och det med bravur. Kanelbullar, prinsesstårta, grill-middag och framförallt umgänge. Kan bara ana hur mysigt de har det, hur mycket de babblar i mun på varandra och skrattar tillsammans.
 
Samtalet nyss från just honom var det bästa på länge. Ett samtal med småprat om ditten och datten, och det där med att höra rösten. Med ens känner jag mig gladare fast han är där och jag är här.
 
 
Lilla gubben…
 
❤️
 
 
… så gott att ha dig hemma igen…
 
 
Hon ringer och ringer…
 
… och ringer…
Nära och kära.
 
På Facetime.
Först Ebba imorse.
Pratade sig igenom heeeeela Ebbas frukost.
Om ditten och datten, om fuskspel, Ebbas vänner och om vädret. Mest om det regniga och ruskiga vädret Ebba visade hemifrån. Herre Gud och oj och vad vill Gud egentligen med detta ovädret över fina Ebba?! Så undrar lilla H. Eftersom som solen skiner så över just henne, just här i Spanien. Ebba äter upp sin frukost, berättar att hon ska till stan och kolla i affärer, kanske köpa kläder och Hedvig säger Jahaaa… och åhåååå… 
Sedan lägger de på.
 
Efter en halvtimme.
 
Så ringer hon mycket, mycket saknade Ludde Lurv.
Långt borta i Sydafrika. Fast jag egentligen inte får vara med på hennes face-timesamtal tränger jag mig in. Jag vill ju se honom. Höra honom. Min fina. Han fattas mig så oändligt. Hon ger med sig. Jag får vara med. Inte så mycket i bild. Det gör inget tänker jag. Bara jag ser och hör honom. Han pratar om safari, förkylningar, fem minusgrader på natten och jag känner att det är så nära nu. Så nära tills vi ses och fast han är tjugo år fyllda, lilla gubben, vill jag så gärna ”snyta näsan”, göra en kopp te och pussa pannan. Går det ens över någonsin?! Längtan och behovet menar jag. Nej. Jag tror inte det. Och jag unnar mig det.
Punkt.
 
Så ringer hon moster.
Ungefär 278 gånger ringer hon moster.
Jag förklarar att hon inte behöver ringa mer. Att moster L garanterat ringer upp när hon kan. När hon ser att lilla H ringt just ungefär 278 gånger.
 
Hon ger sig inte.
Forsätter ringa under promenaden ner till stranden. Samtidigt som hon ”vloggar” (#teenager) och snubblar på allt, exakt allt, som kommer i hennes väg.
Och, ungefär precis som vi fällt upp alla solstolar, lagt alla handdukar till rätta, smort in oss med ännu mera solkräm, med mera, med mera, så får hon äntligen tag i moster L. Som sovit efter en natts barnvaktande. Som Hedvig har noll förståelse för. Så nu, där och då, fick moster L via Facetime hänga med på diverse turer på stranden. Flygplanen i luften, den roliga gubben som låter arg fast han bara säljer frukt (ananaaaaaas, pineaaaaaple, meeeelon, tuttifruuuutiiiii), mamman som släntrade upp från havet med mera mera.
 
Många, många, många minuter pratat de.
Till slut får jag stopp på samtalet.
Hot om batteri och så.
  Ni vet.
 
Så hemma. I huset vi hyr.
Vi hör henne. Hon babblar igen.
Hon har ringt Ebba och Johanna. Igen. 
De ligger dubbelvikta av skratt hemma i vår soffa. Hon är så rolig, lilla H. Hittar på upptåg. Jag får inte vara med. De är tjejligan förklarar Hedvig, där har jag inte tillträde. Ring själv en annan gång säger hon och ber mig gå ut. Stäng dörren, säger hon också. 
Punkt.
 
Vi äter middag och spelar Halvan-Yatzy.
Hon tar en dudch och vill ha skattjakt efter sitt lördagsgodis fast det är söndag. Så blir det.
 
Vi ringer Ludde, och ingen tjejliga i världen kan stoppa mamman från att vara med. Hon inser det. Ogillar men inser. Vi får inget svar. Han är ju ändå i Sydafrika och vi visste ju inte om vi skulle ha sådan tur. Hon köper det också. 
 
 
Stora tjejen…
 
❤️
 
 
My God vad hon har ringt runt idag…
Snart tretton…
 
… och stor allt som oftast…
Och i det mesta.
 
Med vackert solbrun hud, bikiniränder och ny turkos väska följer önskan om ”stora-tjejs-frisyr”.
 
 
– Som stora tjejer har du vet mamma.
Som Ebba har å’ som du har mamma.
En bulle typ. Låg gärna. I nacken du vet…
 
Jag vet.
Jag vet precis hur hon menar.
Blir så överväldigat glad när hon både tänkt ut och förmedlar sin önskan. Det är inte alltid och helt för givet och jag blir lika glad varje gång. Och stolt. Och glad igen. Och ännu stoltare. För hennes skull. Det är bra att kunna tala om var skåpet ska stå tänker jag.
 
 
 
Min lilla stora tjej…
 
❤️
 
 
… med sitt långa vackra stora-tjejs-hår…
Efter någon slags tredagarsdipp…
 

 
… infinner sig vänligheten igen…
Efter regn kommer solsken.
 
Typ.
Dagen som igår innehöll mycket spottande, fräsande och därtill många svordomar. Från henne. Som vi älskar så högt. Som är en av jordens finaste. Men som också frestar på. Eller, inte hon, men hennes humör. Detta evinnerliga fräsande. Och alla svordomar.
 
Man skulle kunna säga att hela hennes register spelades ut igår. Blandat med en stor portion tålamod ändå måste sägas. Tålamod över den beställa spanska taxin som faktiskt aldrig dök upp. Tålamod när taxibilarna vid ”taxistolpen” helt uteblev. Tillika tålamod när den högst enerverande servitören knappt lät oss beställa vad vi önskade. Blandat med svordomar, visst, men ändå någonstans ett tålamod. Ett ilsket tålamod.
 
Vi suckade lite.
Detta trista humör. Liksom och typ.
Men vi drog oss också till minnes att det nog brukar vara så här på tredje dagen. Efter all sköns förväntningar på semestern, efter att ha utforskat det viktigaste så som mat, pool och strand så brukar dippen komma. Den är inte långvarig. Inte alls. Oftast är den över på en dag.
 
Dagen idag ”botade” vi den genom ett besök på marknaden och med exakt hur mycket tid vid alla blinkande och blippande leksaker som helst. Med en 
med omsorg vald ”välkommen-hem-från-Afrika-present” till storebror som faktiskt är hemma när vi kommer hem. Vi botade också dippen genom att köpa nötfärs och göra köttbullar eftersom de spanska alltid tycks ligga i tomatsås istället för i gräddsås. Pappan hittade till och med Felix rårörda lingon så nog är dippen botad alltid.
 
Bland ostar,  bröd, meloner, oliver och köttbullar hittar vi humöret igen och på fjärde dagen är semesterhumöret på topp igen.
 
 
Det där med tredje dagen…
 
❤️
 
 
 
… det ska vi försöka lägga på minnet…
 
 
 
 
 
 
Hon avslöjar idag…
 
… vad hon såg igår…
Lilla hjärtat.
 
Hon som aldrig ber om något.
Som aldrig säger ”Den vill jag ha”.
 
Men så på stranden idag, bland triljoners försäljare, berättar hon att hon sett en väska igår. En väska hon gärna, gärna, till och med jättegärna vill köpa. En turkos. 
 
 
– Men åh… varför sade du inte igår gumman…?
 
– Ja’ vet inte mamma…
Kan vi se om den finns kvar…?
 
– Självklart. 
Vi tittar ikväll.
 
 
Så gick vi ut.
Med siktet inställt på indisk restaurang.
”Fine indian restaurant”. Det hade hon läst igår och dit ville hon gå idag. Vi gjorde det.
 
Halvvägs dit såg hon den.
Den turkosa väskan!
 
Hon sätter fart.
Vi fattar först ingenting.
Så ser vi hur hon lyckligt greppar den och inser att prutandets tid är förbi. Hon ska bara ha den och tänker minsann inte diskutera kronor och ören hit och dit.
 
Men så kommer jag fram.
Hedvig är lycklig. Försäljaren är lycklig för att Hedvig är lycklig. Innan jag vet ordet av har han själv prutat ner priset till hälften för Hedvigs skull. Han är så lycklig för att Hedvig är lycklig.
 
 
–  Special price for you my darling!
 
– Åh! Tack! Thank you. Asante sana. Gracias.
 
 
 
Så säger vår lilla globetrotter…
 
 
❤️
 
… som är så lycklig över sin turkosa väska…
Vi är på plats…
 
… hon är trött efter sen ankomst…
Men lycklig.
 
Hon älskar semester.
Vem gör inte det?
Hon älskar Spanien.
Slånger sig med alla möjliga fraser på spanska. Blandat med engelska och swahili. Imponerar som oftast.
 
Hon har badat, solat och badat igen. Träffat Beata från Umeå som hon faktiskt lånat ut sitt flytande bildäck till. Även om hon blev blyg och inte vågade prata så mycket med just Beata från Umeå. Så blev det en kompis.
 
Hon har landat i soffan, tittat på Sammays äventyr och ätit popcorn. Duschat, velat låna min mascara, valt en svart klänning hon ärvt av Ebba och känt sig strålande, lindat både servitörer och försäljare runt sitt lillfinger, druckit tre apelsinjuice på raken, köpt sig ett par nya skor och hittat världens bästa present till Ludvig som snart kommer hem från Afrika. Det bästa med att åka till Spanien är att komma hem och Ludde är hemma igen tänker hon. Så att det blir som vanligt. Jag håller med. 
 
 
Fast här och nu trivs hon gott…
 
❤️
 
 
Hon, den lilla globetrottern…
Hon skriver brev…
 
… som vi ska posta imorgon…
Punkt.
 
Hon skriver brev till ”killarna hon gillar”.
Som hon har en stor crush på. Sin första.
 
Hon skriver vad hon heter, att hon är 13 år, att hon såg dem i Oslo förra söndagen och att hon kände sig ledsen då hon inte blev den utvalda att komma upp på  scenen. Hon berättar att hon gjorde en skylt till dem och att hon nu skickar den så att de båda kan få den och vara glada för den. 
 
Hon skriver också att hon önskar sig filmen och en mugg med deras motiv på då hon fyller år.
Och hon undrar när de kommer till Sverige.
 
 
Jag hoppas att hon får svar…
 
 
 
 
Tonårshjärta…
Jag bäddar rent…
 

 
… och fyller frysen…
Av kärlek.
 
Jag bäddar rent i hans säng.
Bakar bullar fyllda av smör och kärlek.
Slänger ihop en västerbottenpaj innehållande grädde, ägg, ost och ett ton kärlek.
För att jag vet att han älskar det. 
 
För att han snart kommer hem.
Min saknade och väldigt, väldigt efterlängtade Ludde Lurv.
Som varit borta i tre månader. Som fattats här i huset.
Tomt. tomt.
 
Jag går en lov in i hans rum varje dag.
Drar ett djupt andetag och försöker andas honom.
Det har hänt att jag lagt mig raklång på hans säng, det ska erkännas.
Som om han vore nära. Som när han ringde och jag automatiskt styrde mina steg till hans rum.
Hans rum, som ständigt tycks vara i enda röra, utom nu då det är så välstädat och välordnat. 
Jag saknar röran. Det gör jag. För röran är så mycket Ludvig.
Och jag vill ju ha Ludvig precis som han är.
Nåde den som försöker ändra honom.
 
Men.
Jag inte hemma då han kommer hem.
Då befinner jag mig i Spanien. Heltokigt.
Jag vill vara i Spanien. Men vill också vara på flygplatsen.
Ebba hämtar. Bästisar åker med. Men ändå.
 
Så jag gör vad jag kan.
Jag bäddar rent. Lägger fram rena frottébadlakan.
Hans. Hennes. Jo, för oj vad jag saknar finfina flickvännen också.
Hon som är den bästa för honom.
 
Jag bakar kanelbullar och lagar en Västerbottenpaj.
När jag bakar bullar och kavlar frenetiskt går det plötlsigt hål i degen.
Ve och fasa. Jag kavlade för hårt. My God.
Min pappa, som var konditor, var stenhård på den punkten.
”Lätt på handen, annars förstör du allt”. 
Oj. Typ.
 
Men så såg jag.
Inte blev det ett hål när jag bakade till Ludde Lurv.
Nej. Inte alls. Det blev ett hjärta. Om man tittar noga.
Så klart.
 
 
 
 
 
 
Jag stoppar bullar och paj i frysen.
Har köpt nya tandborstar. Och tandkräm.
Fyllt på med duschcreme, schampo och balsam. I ”hans” badrum.
Och hoppas att han känner sig välkommen hem.
 
 
 
Lilla gubben…
 
 
 
… mammas lilla Ludde Lurv…