Liten H...
Hon har…
 
… likadana ögon som jag…
Seendet.
 
Hon ser liksom jag hjärtan överallt.
Hjärtan som jag älskar för att… ja, varför egentligen? För att formen är vacker, för att de symboliserar kärlek och för att jag blir varm inombords då jag ser ett hjärta. Känner mig nog lite trygg. Kanske är det därför jag ser dem? Kanske mina ögon liksom letar hjärtan överallt? Omedvetet.
 
Hedvig gör likadant.
Letar efter dem, omedvetet.
Ser dem. Här och där, lite varstans och överallt.
Också hon blir lycklig då hon hittar ett hjärta.
Hon blir lycklig för att jag blir lycklig.
Hon blir lycklig över att kunna ge bort.
 
 
– Det är till dej mamma!
Som du älskar hjärtan…
 
 
 
Jag får alla hjärtan hon hittar…
 
 
❤️
 
 
Tänk att vi ser likadant…
Det är inte helt enkelt…
 

 
… att vara både stor och liten…
På samma gång.
 
Jag har nämnt det tidigare och håller fast vid det.
Det är tufft, svårt, ibland ledsamt och ibland bra.
 
Tufft, svårt och ledsamt de gånger hon inte kan, inte klarar eller inte helt förstår fast hon så innerligt gärna vill kunna, klara och förstå som många andra. Men också bra tänker jag, att hon genom att delvis ännu vara liten lyckas hålla kvar det allra mest härliga med litenheten. Tänker på den omedelbara glädjen, förmågan att känna sig lycklig för minsta lilla, förmågan att se det stora i det lilla och förmågan att fortfarande vara så enkelt klok, på ett barns okomplicerade vis. Och också bra för glädjen över att känna sig stor och lyckokänslan när allt ”går vägen”.
 
Någon sade till mig att det är lika för alla barn.
På den säger jag nej. Nej, det är inte alls likadant för alla barn. Jo, en kort period. Men den är, oftast, så kort och fylld av små segrar snudd på dagligdags att den tenderar att lyfta självkänslan snarare än att stjälpa den.
 
Det är svårt för henne.
Det är svårt för oss.
 
När är hon liten och när är hon stor?
I vilka situationer ska vi bete oss si och i vilka ska vi bete oss så? Jag vet inte. Ibland vet jag. Ibland har jag ingen aning. Ibland gör jag rätt. Ibland gör jag fel.
Svårt. Tufft. Ledsamt.
Jag vill henne ju så väl.
 
Kanske är det bara att köra på?
Köra på fast på ett varsamt vis.
Köra på utan att du dra på.
 
Kanske ska vi bara blanda Bamse med Kamratposten, Astrid Lindgren med Marcus & Martinus, lekland med spabad och Lekia med Bodyshop, hej vilt liksom?Tillgodose alla hennes behov.
 
Så får det kanske bli.
Eller fortsätta rättare sagt.
Det kan tyckas enkelt men det är det inte.
Rätt som det är och ganska mycket i ett kör trampar jag i klaveret. Och det gör ont i mammahjärtat. För jag ser att det blir förvirrat och ibland svårt för henne.
 
 
Hon, som jag är så rädd om…
 
❤️
 
 
… och som är både stor och liten på samma gång…
 
Fredag idag…
 
 
… och lilla H åker taxi hem…
Idag var pappan hemma.
 
På väg hem i taxin skickar hon ett sms till den av oss som är hemma. Kan vara dagens bästa sms. Det brukar stå att hon är på väg hem, eller att hon är i taxin. Och ”puss ❤️”.
Alltid ”puss ❤️”.
 
Idag kom ett sms till pappan.
Ett låååååååångt sms.
 
För vissa är detta inte en stor grej.
För oss är det stort. Jättestort.
Vissa förstår inte hur stort.
Andra förstår precis.
 
Det är så stort för att inget är självklart.
Det är så stort för att inget kan tas för givet.
 
Och jag tillåter mig att malla mig å’ Hedvigs vägnar.
Jag tillåter mig att vara stolt och igen tycka att just hon är så himla fantastisk och så himla bra.
 
Hon har koll på vem som är hemma (om än att grannpappan fick ett taxi-sms med mig häromdagen – det var dock inte av misstag utan högst medvetet eftersom Lilla H tycker så himla mycket om honom).
Hon messar och pussar och skickar hjärtan.
Hon talar om vart skåpet ska stå och försäkrar sig om hon faktiskt får spela Minecraft när de har ätit mellis tillsammans.
 
 
Hon kommer att gå långt den lilla…
 
❤️
 
 
… det vet jag…
 
 
Hämtar på fritids…
 
… med huvudvärk…
Trist.
 
Hedvig ser, som alltid, att någon är på tok.
Jag förklarar att det bara är lite huvudvärk.
 
 
– Har du ont i huvudet?
 
– Ja, lite grann har jag allt ont…
 
– Stackars…
Kanske du får ta en huvevärkstablett?
 
– Ja, kanske ska jag göra det när vi kommer hem.
 
– Ja, de’ tycker ja’!
Då blir du bra i skallen mamma.
Nog i alla fall… tror ja’…
 
 
❤️
 
 
Kloka lilla Hedvig…
Som en påse…
 
… Gott & blandat…
Så’n är hon, lilla H.
 
Hon har allt man vill ha.
Hela hon är full av kärlek, bus, humor, ilska, glädje, funderingar, envishet, trots med mera, med mera.
 
Vi har hela den fantastiska godispåsen hos oss, och som extra lyx får vi njuta av den varje dag och inte bara på lördagar. Ibland plockar man go’bit efter go’bit, ibland får man den lite mer sura godisbiten. Det fina är att man tar den, sväljer den med hull och hår, och man gör det utan att blinka. Man gör det för man vet att nästa bit kan vara den ljuvligaste och godaste man vet.
 
 
Lilla stora H…
 
❤️
 
 
… som lördag hela veckan…
 
Jag undrar vad hon…
 
… önskar till middag…
Födelsedsgsmiddag.
 
Hon svarar att hon funderar på om vi ska gå till Harrys och äta födelsedagsmiddag. Jag håller med. Är det på Harrys hon vill äta sin födelsedagsmiddag så är det till Harrys vi går. Hedvig, Ludde, pappan och jag.
Hedvig klär sig fin i ny skjorta.
 
 
– Ja’ älskar skjortor ja’!
 
 
Så säger hon medan hon fixar sig och byter om. 
I skolan har hon blivit firad. Där har hon också bjudit på chokladbollar. I nya klassen, men också i den gamla klassen. Ja’ tycker så mycke” om dom allihop, säger hon med eftertryck. Pirrigt har det varit hela dagen lång.
 
Ja, hela dagen igår också, och många dagar innan dess har det förresten varit pirrigt i hela lilla H. Igår gick det inte att somna. Inte alls. Strax efter klockan elva kröp jag ner och lade mig bredvid. Pussade, höll handen och hon somnade. Jag tassade in till min säng, somnade. 
 
Vid två vaknade vi.
Då var den blivande jubilaren uppe.
Hon stod i mörkret i Ebbas rum, letade efter paket. Klämde på flera paket. Undrade trumpet när vi egentligen tänkte komma och sjunga för henne. Klockan sex kommer vi, lovade jag. Tillsammans somnade vi om.
 
Jag gick upp klockan fem, Hedvig vaknade halv sex.
Och klockan sex dundrade vi in och sjöng för henne. Inte undra på att hon var trött ikväll. Så trött att hon inte riktigt orkade konversera fast vi var på Harrys. Så trött att hon hellre tittade på ”Bästa vännen” på telefonen.
 
Så ringde moster, morbror & kusin.
Strax därefter ringde storebror.
Så malligt.
 
 
Så trött, så trött…
 
❤️
 
 
… men så lycklig…
Hurra för världens finaste…
 

 
… lilla Hedvig…
Tonåring idag.
 
Känslostormar som river runt i hela mig denna dag.
Som alla dina födelsedagar en alldeles speciell och känslosam dag. Tänk så lite vi visste. Tänk vilken resa du tar oss med på varje dag. Och tänk lilla älskade H, vad du lär oss om livet. Också det varje dag.
 
Vilka prövningar du utsatt oss för.
Så liten och så sjuk du var då du kom.
Så liten men så in i norden stark. 
Kämparglöd jag aldrig sett maken till.
Stum av beundran. Då som nu.
 
Tusen tack lilla älskade barn för att just du kom till just oss. Och för att du valde att stanna hos oss.
Nu har vi en liten tonåring i huset igen.
Lyckliga oss.
 
På din önskelista står en bebis, en nerf, turkosa kläder, andra turkosa grejer, ansiktskräm, smink och allt som har med Marcus & Martinus att göra. Inte alla önskningar blir tillgodosedda. Framförallt inte den som står högst upp på listan (en bebis). Men de flesta andra av dina önskningar prickar vi rätt på och som alltid är du så strålande lycklig för minsta lilla. Så där som bara du kan vara.
 
 
 
Grattis igen på din alldeles egna dag…
 
 
 
 
Kunde jag skulle jag ta ner hela världen till dig…
 
Jag vill springa…
 
… en sväng…
Hedvig vill springa med.
 
Solen skiner.
Så klart. Skolorna har ju börjat.
Med skolstart följer oftast fint väder.
Vi springer en sväng innan maten, säger jag.
Det gör vi, svarar hon.
 
Svängen vi springer är 1,2 kilometer.
Hon har gjort det förr och hon gör det igen.
Springer hela vägen under pepp och heja-rop från mig.
Jag följer hennes tempo.
 
Någon kanske tycker att 1,2 kilometer inte är så långt. Det är det kanske heller inte, för vissa. För andra är det tillräckligt långt.
 
Tillräckligt långt för att utmana sig själv.
Tillräckligt långt för att orka springa hela vägen.
Tillräckligt långt för att bli genomsvettig och ganska slut.
Tillräckligt långt för att endorfinerna ska flöda och tillräckligt långt för att känna sig lycklig, mallig, stolt och nöjd med sig själv och sin insats.
 
När vi passerar ”hemma” springer hon ända in i huset medan jag fortsätter min vanliga runda. I mitt tempo.
Den som gör mig glad och tillfreds.
 
 
Tillsammans är bra…
 
❤️
 
 
… bättre än bäst…
 
 
Vi slänger ihop…
 
… ett par pizzor…

Lilla H & jag.
 
En ”vanlig” och en kantarellvariant.
Det var i söndags förresten.
 
Vi bestämmer oss för att överraska pappan och bjuda honom på restaurang. En pizzarestaurang. Fast hemma. 
 
Lilla H tjoar och skrattar och tycker hela överraskningen är så himla spännande och så himla svår att hålla hemlig.
Men hon lyckas.
 
Och hon gör en fin meny.
En pizzarestaurangmeny.
Eftersom en sådan behövs.
 
En meny med inte så många rätter att välja emellan, vilket väl var tur eftersom vi bara hade gjort just pizzor. Dryckesmenyn var desto mer innehållsrik, och det efter att noga ha studerat kylskåpshyllornas innehåll.
 
 
 
Restaurangbesök är himla trevligt i alllmänhet…
 
❤️
 
 
… Hedvigs pizzarestaurang i synnerhet…
 
 
 
 
 
Roligt, spännande, stort och…
 
… lite vemodigt…
Men roligt.
 
Och spännande. Och stort.
Som sagt.
 
Precis som det ska vara.
 
Idag har hon flyttat in i sin första lägenhet.
Vi har burit, kånkat, spikat, skruvat.
Diskat, plockat, vikt kläder.
Skrattat, fnissat, gråtit.
Och ätit hämtpizza.
 
Ebba, hennes båda småsystrar, hennes pappa, Hedvigs pappa och jag. Vi har haft en härlig dag. En rolig dag.
I Ebbas lägenhet. I hennes egen lilla men så fina lägenhet. 
Stort.
 
Tårarna som bränt bakom ögonlocken då och då under dagen är egentligen inte ledsna tårar. Det är tårar fyllda till bredden av stolthet och kärlek. Tänk att hon är så stor nu, tänk att det är dags nu. Att hon liksom är lite flygfärdig.
Stort. Härligt. Vemodigt. Men stort. Och härligt.
 
Jag är så stolt över henne.
Över hennes empatiska inställning till människor som korsar hennes väg, över hennes fina sätt att se på livet, över hennes kloka livsval och hennes enorma välvilja.
Alltid liksom.
 
Jag är så glad över att hon kom till mig.
Över att just jag fick bli hennes mamma.
 
❤️
 
Der är en ynnest att ha fått se dig växa upp till den vackra, kloka och goda unga kvinna  du är idag Ebba. En lyx.
Att få vara mamma är lyx.
 
Med stolthet, kärlek och öppen famn ser jag fram emot att följa din fortsatta väg genom livet. På avstånd när du vill, nära när du vill. Mammahjärtat gör lite ont idag. Det gör det faktiskt. Ganska mycket om jag ska vara ärlig. Fast hur skulle det inte kunna göra det? Också det är som det ska vara tänker jag. Det är väl det som kallas livet?
 
Livet är ju så himla mycket.
Glädje, sorg, lycka, svårigheter och förtvivlan.
Skratt, flams, fniss och gråt.
 
Och oro.
Herre Gud, denna oron.
Jag höll på att glömma oron.
 
Men mest av allt är livet kärlek.
Med kärlek kommer man så långt.
Av kärlek blir man så rik.
Rik på livet.
 
 
 
Älskade Ebba, gå stolt genom livet och slösa med din kärlek så som du alltid gjort…
 
❤️
 
 
… jag älskar dig i oändlighet…