Fredag…
… händelserik vecka…
Hemma nu.
Onsdags-middags-uppdraget fick vänta tills torsdag. Mamman var inte hemma i onsdags och den här lära-laga-middag-själv-grejen är en Hedvig-mamma-grej.
Mamman var i själva verket i Berns otroligt vackra salonger och fixade för första gången i sitt liv in sig själv i en kändisloge. Inte för egen räkning ska tilläggas, men för lilla H:s skull, och för hennes lilla kompis skull, unge herr Sack. Poff! Så befann jag mig i Erik Saades loge, bad om två autografer och två små korta filmhälsningar.
För att göra det märkliga logebesöket ännu mer ”som-det-kanske-brukar-gå-till” (vad vet jag?) fick autografen skrivas med en liten stump av en kajalpenna, haha.
En ekvation som inte går ihop.
Att lära-laga-middag-själv-grejen inte kan lösas en sådan märklig onsdag, menar jag. Även om jag mitt i allt det roliga längtade hem. Jättemycket längtade jag hem. Det är sådan jag är. Längtar alltid hem. Punkt.
Så lära-laga-middag-själv-grejen blev igår.
Hon valde att göra kycklingburgare och jag är imponerad. Imponerad över hennes iver, hennes förmåga att läsa och följa instruktioner och över hennes lust att prova nytt. Hade jag gjort dressingen, som bestod av majonnäs, mango chutney och curry så hade hon aaaaaldrig smakat. Hon hade kört på ketchup. När hon nu däremot smackade ihop dressingen själv älskade hon den. Och åt den med stor iver. Hela kycklingburgaren åt hon med stor iver. Och mellan tuggorna undrade hon, lika ivrigt, om det kanske fanns en kycklingburgare kvar till frukost idag.
Det gjorde det.
Sällan, eller aldrig faktiskt, har jag slängt ihop en kycklingburgare klockan 7 en fredagsmorgon, imorse gjorde jag det. Och hon åt, oj vad hon åt. Den alldeles särskilda och ljuvliga flickan vi har här i huset.
Kokboken kan vara bästa julklappen.
Berns i all ära…
❤️
… men hemma är bästa stället…