Liten H...
jul 8 2018
Vi har turen…
(null)

… att bo nära havet…
Väldigt nära.
Så nära att vi sällan spenderar timmar på stranden. Istället går vi mer och badar för att sedan gå upp till altanen och trädgården igen. Ganska nytt för mig som spenderat hela min barndom på klipporna under sommarhalvåret. Och som gett mina barn
samma barndomsminnen. Tills vi flyttade hit.
Nu går vi ner och badar. Och går hem.
 Vi går ner och fiskar krabbor. Och går hem.
Vi går ner och fikar. Och går hem.
Vi går ner och spelar strandtennis.
Och går hem.
Men så har hon blivit stor i mångt och mycket.
Vill gärna, som alla andra tonåringar, vara ifred, sitta med sin iPad, kolla Facebook, Instagram, snapchat, Musically och allt vad det heter. Jag har förresten allt numer. Inte för att jag har ett behov, men för att jag vill kunna delta i hennes
värld. Tack och lov för äldre syskon som inviger mig i alla dessa "världar".
Jag känner mig glad, och faktiskt lättad på något vis, över att lilla H vill ha just denna egentid som de flesta tonåringar vill, behöver och bör få ha. Vissa av er förstår min lättnad, vissa av er undrar kanske hur jag menar. Jag menar bara
att jag känner mig lite lättad över att det mesta inte är så annorlunda. Jag knäpper folk på näsan lite överallt och varstans, människor som tror att annorlunda är tokigt, konstigt, svårt och allt vad jag kan få höra. Jag säger alltid – alltid –
att Herre Gud och himmel och plättar, det är människor vi pratar om och människor är olika. Låt det vara så. Människor är i mångt och mycket lika. Men lika ofta är de olika. Funktionsvariation eller inte. Många tror att allt, exakt allt,
är annorlunda om man har en extra kromosom. Så är det inte. T ex inte vad gäller tonårshäng.
Men tonårshäng inomhus medför att jag blir stressad av mitt barns stillasittande, innesittande. Med Lilla H som med mina andra hjärtan. Jag försöker hitta på "aktiviteter" i lagom utsträckning att få med henne på. Därför packade jag kylväskan
häromdagen, sade att vi går till stranden och solar och badar och bara hänger några timmar. Äldsta hjärtat, yngsta hjärtat och jag. 
– Som när ja’ var liten och vi bodde i andra huset?

– Precis.

– Jaaaaaa! 
Så det gjorde vi.
Ett par timmar solade, badade och fikade vi.
Idag ville hon ha repris. Med lunch.
– Det är så himla mysi’t mamma…
Det var det.
Även om både bad, fika, lunch och bad igen var avklarat inom loppet av en timme så var det himla mysigt. Kvar blev vi med Bamsetidning och högläsning av Nils Karlsson Pyssling. Hon blir irriterad när jag nästan somnar när hon läser för mig. Jag förklarar
att det är så himla mysigt att lyssna till henne när hon läser att jag kopplar av så till den milda grad att jag slumrar till lite.
– De’ är bra mamma.
Koppla av du. Du har ju semester nu…
Lilla hjärtat…

❤️


… vårt tonårsenvisa lilla hjärta… 
LitenH 4 Kommentarer
jul 5 2018
Som ett omen…
(null)

… kom det på posten…
Som tröst.
Efter senaste tidens ledsenhet över blickar, efter senaste tidens undran om varför just hon har en extra kromosom och efter gårdagens plötsliga uttryck kom presenten och framförallt orden skrivna med kärlek som en stor tröst. 
Igår sade lilla H något jag inte hört tidigare. Tack och lov har jag inte hört orden tidigare och jag hoppas att hon aldrig, aldrig, aldrig mer känner att hon behöver uttrycka sig så. Eller, att hon framförallt aldrig mer kommer att känna sig
så som hon beskrev. 
Hon skulle berätta något. Jag minns inte vad.
Hon hittade inte de rätta orden. Det händer mig ofta. Jag suckar mest åt mig själv och tycker att jag kanske är aningen ofokuserad nu och då och mest hela tiden.  Hedvig blev arg och ledsen på sig själv. Tog sig för pannan och utbrast i
förtvivlan:
– Mäh! Åååååhhhh…
Ja’ känner mej dum i huve’t ja’….
En isande känsla landade i hela mig.
Var har hon fått detta uttryck ifrån? Vem kan ha planterat de orden i hennes vackra själ? Vem i helvete – rent ut sagt – kan ha utsatt henne för detta fruktansvärda uttryck?!
Jag vet. Det behöver inte ha varit någon som sagt så till just henne . Det kan vara Jocke & Jonna på Youtube. Det kan vara någon annan "stjärna" i cyberspace – hon är en fena på att googla, lilla H. Men ändå. Den
isande känslan fick ett stadigt grepp om hela mitt känsloregister.
– Men lilla älskade Hedvig, vad säger du…?

– Att ja’ känner mig dum i huve’t…

– Men du…
Ingen, INGEN, är dum i huve’t.
Allra minst du.

– Varför?

– För att du är en av de klokaste jag vet.

– Tack mamma.

– Har någon sagt så till dig?

– Tyst nu.
Punkten är satt.
Jag kan inte fråga mer. Inte nu.
Jag får fortsätta undra och fundera.
Kanske får jag svar. Kanske inte.
Så kommer posten.
Från äldsta kusinen med man och litet hjärta.
De har en Ica-affär. Ica har gjort armband. På armbandet står:
Alla är olika
Olika är bra
Ett sådant armband ligger i kuvertet till Hedvig. Hur ofta får man ens ett handskrivet kuvert längre? I kuvertet ligger också ett litet brev. Ett handtextat brev som jag inte kan läsa högt utan att rösten bryts och tårarna kommer.
Var stolt över den du är!
Vi älskar dig precis som du är ❤️
Kram från fam Börjesson
Nu rinner tårarna igen förresten.
Av hur orättvist det är…

❤️


Men också av tacksamhet över hur många som älskar just vår lilla Hedvig…
(null)

(null)

(null)

LitenH 6 Kommentarer
jul 4 2018
Man får skryta om sina barn…

En skål för Hax då papprena skickades in till Skatteverket. Fr vänster Elsa, Ebba & Erik, grundare av HAX.

… det är se´n gammalt…
Punkt.

Jag gör det ofta. Och gärna.
Nu tänker jag göra det igen. Skryta. Om mina barn. Denna gång om ett av mina barn. Min äldsta lilla juvel. Ebba. En vacker, empatiska och kärleksfull själ. Så till den grad att hon strösslar med kärlek varhelst hon går här i världen. Jag tänker skryta om henne och om två av hennes fina vänner, Elsa och Erik.

Flera av er vet att Ebba vid ett flertal tillfällen rest som volontär till ett barnhem med tillhörande skola i den lilla bergsbyn Bumilayinga i Tanzania. De av er som känner till det, känner också till hennes arbete, hennes kärlek till barnen, byborna och till landet Tanzania som kommit att bli något av ett andra hem för henne.

Under sitt första år, av tre, vid Jönköpings Universitet har hon mött två tvillingsjälar. Elsa och Erik. Lika vackra, empatiska och kärleksfulla själar alla tre. Som vill gott. Som vill ge. Som vill förändra.

De inte bara vill förändra, de har bestämt sig för att förändra.
Under våren har de därför startat en egen välgörenhetsorganisation. Humanitarian Auxiliary, HAX.

Jo. Det är sant. Och det är här mitt skryt tar fart på riktigt. Tänk, tre 23-åringar som startar en välgörenhetsorganisation av inget annat skäl än att de vill förändra och göra skillnad i världen.

Deras första projekt blir att nästa torsdag resa till ett nystartat barnhem i Arusha i Tanzania. Barnhemmet är startat och drivs av Econef.  På Econefs barnhem ska de bygga en inhägnad och ett skjul till deras grisar. Grisarna som så väl behövs för deras självhushållning. Även grisar ska ha det bra och leva gott för att kunna ge tillbaka en vacker dag. Econefs och Hax:s arbete har sin grund i hållbarhet, såväl sett till miljö som långsiktighet.

Resa och uppehälle betalar Ebba, Elsa och Erik naturligtvis ur egen ficka.
Det är också häpnadsväckande hur dessa tre själar jobbar extra vid sidan av sina studier, sparar alla pengar de kan för att sedan lägga alla besparingar på sin efterlängtade resa med allt hårt arbete den kommer innebära. De gör det för att de vet vad de får igen, för att de vet att deras hjärtan kommer fyllas till bredden av kärlek till och från alla människor som kommer i deras väg under resans gång.

Insamling till HAX första projekt pågår sedan några veckor tillbaka, och gensvaret är stort. Det värmer.

Dock saknas ännu några slantar för att organisationens projekt ska gå plus minus noll.
Vill du vara med och hjälpa?
 
Varenda krona är värdefull.
I Tanzania räcker 20 kronor till 4 meter staketstomme, 30 kronor till 1 liter färg, 50 kronor till 1 säck cement och 100 kronor till 5 kvm sten. Med andra ord är det inga stora summor. Många bäckar små och så vidare…
 
I skrivande stund ligger HAX:s papper hos Skatteverket varför deras eget kontonummer ännu inte kan tas i bruk. Vill du hjälpa och litar till fullo på mig så swisha gärna några kronor till en av Hax:s tre grundare Erik Gerhardsson på 0768-301150. Jag vågar lova att varenda liten slant kommer barnen på barnhemmet tillgodo. Jag lovar också att berätta om deras resa när de är tillbaka igen i augusti.

Om HAX och om deras arbete kan du läsa på Facebook. Vill du följa dem och deras arbete så hitter du dem också på instagram under namnet hum.aux

Tack för att just du vill vara med och göra skillnad!

 
Slut på skrytet…
 
<3

… för idag i alla fall…

 
 
 
 
 
 
LitenH 0 Kommentarer
jun 24 2018
Så kom frågan…
(null)

… jag bävat för…
Varför?
I snart 14 år har jag bävat för varför-frågan.
Insikten har inte oroat mig lika mycket. Tror jag. Kanske för att insikten kommit mer smygande och under många år. 
Lite i taget.
Idag hände det.
Idag kom frågan.
Hon snurrade sitt badlakan runt huvudet i en perfekt turban – eller tulpan som hon själv säger. Jag smorde hennes lilla rygg med jordgubbsdoftande lotion, så gör vi varje dag efter kvällsduschen. Då säger hon det.
– Varför har ja’ Downs mamma?
Varför just ja’?

– Tja, det är lite olika gumman…
Vissa har Downs syndrom, andra inte.

– Men varför ja’?

– Jag vet inte varför just du har Downs…
Men tycker du att det gör något? 

– Ja.

– Varför då?

– Ja’  tycker inte om när andra tittar på mig.

– Jag förstår det.
Men man tittar ju lite extra om någon är speciell, eller om någon har något fint på sig eller kanske säger något roligt eller vad som helst. Då tittar ju du också.

– Mmm… men ja’ vill inte de ska titta för ja’ har Downs…

– Känner du dig ledsen då…?

– Ja, mycket.
I hjärtat blir ja’ lessen…

– Men vet du hjärtat, du är ju så underbar som du är och vi vill att du ska vara precis som du är.  Hade du inte haft Downs hade du ju inte varit den du är nu – och det vill vi ju alla…

– Tack mamma.
Ja’ älskar dig!

– Och jag älskar dig Hedvig.
Massor! 



Lilla gumman…

❤️


… om vi kunde skydda dig mot allt ont…
LitenH 4 Kommentarer
jun 15 2018
Jag återkommer ofta i tanken…
(null)

… till det där med att vara både liten och stor…
På samma gång.
Inte på det viset man kan känna sig jämt och samt – himmel, jag känner mig ofta liten och osäker fast jag är "bra gammal" numer. Nej, jag menar när man är både liten och stor. På samma gång. I olika situationer.
På riktigt.
När man älskar fiskdamm, pyjamashjältarna, snuttefilt och godnattsaga – och samtidigt älskar smink, en stängd dörr till sitt tonårsrum och ungdomsgården.
När man vill sitta i knät och tycker att lekland är det bästa som finns. När man hoppar jämfota av glädje över att favvomaten serveras eller över ett besök i leksaksaffären men samtidigt pratar sex och samlevnad i skolan – för
att det behövs här och nu. Att ha mens och inte förstå varför, och inte heller förstå varför man plötsligt inte kan bada i havet hur som helst – när det är så himla roligt att hoppa, dyka och simma.
När man funderar över varför just en själv har Downs syndrom när inte alla andra har det. Och tycka att det är ganska härligt att vara speciell, men också var väldigt ledsen när man inte alltid klarar allt som "alla andra" klarar. Och alla
som älskar just lilla H förklarar att de inte heller klarar allt , för det gör ingen – och hon säger att det är skillnad…
Det är inte lätt att vara tonåring what so ever men det är bra mycket jobbigare om man har en extra kromosom. Tror jag.
Inte heller är det helt enkelt för mamman och pappan att "hänga med" i svängarna. Vi tänker bort faktiskt ålder, vi tänker Hedvig kort och gott.  Ibland felar vi. Då får vi  göra om och göra rätt.
Ibland är det svårt att vara både liten och stor på samma gång – ibland är det en tillgång… 

❤️



… ibland är jag avis, ibland tycker jag det är orättvist å’ älskade lilla H:s vägnar…
LitenH 10 Kommentarer
jun 12 2018
Skolavslutning…
(null)

… liten blir stor…
Vackert.
Jordgubbstårta, Idas sommarvisa.
Finklädda barn och Den blomstertid nu kommer.  Solsken, björkris, sommarblommor och Du gamla du fria.
Rörd till tårar av allt det vackra.
Men också av allt som kretsar kring vårt älskade lila flickebarn vars värld vi är så lyckligt lottade att vi får ta del av. 
Tänk att hon gått ut sjunde klass.
Ofattbart på något vis.
Sjunde klass som varit kämpigt på många plan. Många tårar och mycket oro. Hos såväl den "lilla" som hos mamman och pappan.
Men så finns dem där.
De fantastiska pedagogerna.
Som ser och lyfter. The sky is the limit.
Vad vore vi utan dem?
Tiden rusar och vi hinner inte riktigt med.
47 cm Hedvig har blivit 146 cm.
När liksom?



Omättligt stolta är vi över dig Hedvig…

❤️


… vi älskar dig till månen och tillbaka…
(Och ännu mer)
LitenH 2 Kommentarer
jun 10 2018
Vi tar ärligheten…
(null)

… ett varv till…
Tydligen.
– Mamma!
Du är världens bästa mamma!

Hon säger det samtidigt som hon kramar mig och överöser mig med pussar. Jag blir varm i hjärtat, och eftersom jag blir blödigare för varje år som går blir jag även tårögd.
– Men åh Hedvig! Vad glad jag blir.
Tycker du verkligen det?

– Nä.
Skoja’ bara…



Snopet…

❤️


Frågor på det…? 
LitenH 2 Kommentarer
jun 9 2018
Vi står…
(null)

… framför spegeln…
Hon och jag.
Jag borstar och flätar hennes hår.
En av de bästa stunderna på dagen.
Så nära är vi. Hon och jag.
Samtal. 
– Mamma…

– Ja?

– När ja’ var liten va’ du ung.

– Ja, jo, ganska ung var jag.

– Nu är du inte ung längre…

– Nej… det är jag inte längre…

– Men du är inte gammal heller?

– Nej, gammal är jag inte riktigt.

– Men du är inte ung mer mamma…

– Nej, ung är jag inte.

– Du är inte ung men väldi’t söt tycker ja’!

– Tycker du det?
Tack älskling. Du är också söt.

– Ja.
Ja’ är väldi’t söt faktis’t.

– Verkligen.

– Ida’ ska vi hämta hem Ebba.

– Jaaa!
Vad roligt det ska bli!

– Hon är sötare än du mamma!

– Det tycker ja’ också.

– Ja. Så är de’ här i världen!
Hon, som får ihop sin världsbild genom ärlighet…

❤️


… vad jag älskar henne och dialogerna vi har…
LitenH 2 Kommentarer
jun 3 2018
Hemma…
(null)

… härligt…
På många vis.
Härligt även om tvättmaskinen går varm och  Ica har fått sig en skopa pengar då kylen gapade tom. Härligt för att hemma är hemma. Om än att vardagen gör sig påmind så behövs just vardagen för att man ska uppskatta ledigheten. Tror jag. Kanske.
Hedvig älskar att vara hemma igen.
Älskar att vara tillbaka i sitt efterlängtade soffhörn. Med iPad & Woody. Om än att hon hittar hörn att "boa" in sig i varhelst vi kommer. Inget hörn är som hemmahörnet.
Hedvig älskar också att det är måndag imorgon, att hon äntligen ska få träffa alla kompisar och "fröknar" i skolan.
Hur ska hon ens kunna somna ikväll, undrar hon. När det är så pirrigt i magen.
Och hon älskar att hon strax ska basta med pappan. Som de brukar. Bland annat på söndagar. Hon och han. Han och hon.
De två
Hon njuter av livet…

❤️


… och påminner oss om att göra detsamma…
LitenH 2 Kommentarer
maj 31 2018
När hon längtar så mycket…
(null)

… efter sina klasskompisar…
Och fröknar.
Så mycket att vi mailar fröken. Frågar om det finns tid för ett samtal på FaceTime.
En vecka utan älskade vänner, älskade fröknar och vardagliga rutiner – det är en lång tid. Särskilt när man bubblar över av saker man vill berätta. Och när man har stenkoll på schemat och vet vad alla hemma gör just nu. Även om man själv
åker vattenrutschkanor och dricker äpplejuice så det står härliga till.  Så kan man ändå sakna.
När bästa, bästa fröken säger att visst kan vi facetimea. Torsdag klockan tio?  Det är då vi igen känner att lilla H ändå går i världens bästa skola med världens bästa och mest engagerade pedagoger. Jag har sagt det förut men säger det igen.
Hedvigs skola är så bra. Mer än bra.
Klockan tio riggar vi upp oss i skuggan.
Efter lite trixande funkar samtalet och hela klassen är samlad. De undrar vad Hedvig gör och hon svarar att hon solar och badar. De säger Åh….  Hedvig frågar vad de gör, de svarar att de tränar på sånger till skolavslutningen.
Hedvig säger Åh… 

Hedvig frågar vad de ska äta till lunch idag, de säger att det är tacobuffe’  idag, Hedvig säger Åh…   De frågar vad Hedvig äter, hon berättar att hon går på restaurang  varje dag, att hon mest äter hamburgare & pommes
frites – de säger  Åh… 

Lycklig sitter hon här i skuggan på Cypern och pratar med dem hon saknar mest. Fint på något vis. Hon visar dem havet och fallskärmarna på himlen. 
Hon ler när hon hör bästis-Emils skratt, pratar om det hela dagen. Blir lycklig när K säger att de saknar henne och ännu mer lycklig över tanken på att de ses på måndag.
Lilla H i stora vida världen…

❤️


… långt bort men så nära ändå…
LitenH 4 Kommentarer