Liten H...
aug 26 2018
Hon önskar sig en GoPro…
(null)

… och vill gifta sig…
Med Steffo.
– Han på tv4 du vet mamma…
Han är så himla gulli’ tycker ja’

– Men han är ganska mycket äldre än du…

– Hur menar du? 

– Att Steffo är ganska gammal och det är ju inte du.

– Gammal är han inte.
Mest gulli’…

– Ja, jo… Fast ganska gammal ändå.
Och så tror jag att han redan är gift faktiskt…

– Va’?!
Utan mig?! 

– Precis.

– Jaha.
Ja’ önskar mig en GoPro i alla fall.

Dessa ljuvliga konversationer…

❤️


… hoppas att vi alltid kommer att ha dem…
LitenH 4 Kommentarer
aug 23 2018
Vi fixar ett…

(null)

… ett hemmaspa…
Och pratar.
Ett hemmaspa med fotbad, tända ljus, bubbelvatten och vindruvor. Med en skål hemgjort äpplemos till lilla H och med yogamusik i bakgrunden. Jo, hon kallar det yogamusik och hon älskar det. 
– Man blir lugn mamma.
Känner du? 
Och visst känner jag det. Lugnet.
Lugnet jag så väl behöver. Som min galet stressade kropp och själ så väl behöver.
Kloka lilla H. Tänk att det är just hon som för mig till insikt om vad som är viktigt i livet.
Vi har fötterna i samma balja.
Hennes små och mina inte så mycket större.
I mjuk samtalston pratar vi om dagen som varit. Om livet som åttondeklassare. Om de nya killarna i klassen. Om glädjen i att få träffa "gamla" klasskamrater igen. Och lärarna. Om hur trist det är ändå att "fröken Y" inte är kvar i
år men att det nog ska ordna sig i alla fall. De andra är ju kvar. Om skogspromenaden där halva glassen hamnade på jackan och om att det ju inte gör någonting. Man kan ju tvätta.
Så är det plötsligt färdigt. Hemmaspa’t.
Små fötter ska torkas och smörjas.
Kan hon sitta lite i soffan med iPaden innan läggdags? Snälla? Och visst kan hon det. Men så ringer det på dörren och utanför står bästa grannkompisen och undrar om jag kan hjälpa henne att måla naglarna? Hon vill ha vita tippar på de yttepyttiga små
naglarna och hon kan inte själv. Så vi tänder ljus igen, slår oss ner vid köksön, de två små tjejerna och jag. På med läsglasögon så att jag ens ser var jag ska måla – och sedan pratar vi igen. Om hur kul det är att flossa, om Tuvas första skoldag,
om att Hedvig snart fyller år, och om hur Tuvas livs första fotbollsträning varit.
Så säger vi god natt till varandra och det känns så där varmt och fint inombords.
Som jag älskar.
– Sov så gott älskade åttondeklassare…

❤️


– Ja. Snart börjar jag nian…
LitenH 4 Kommentarer
aug 22 2018
Sommarlovet är slut…
(null)

… idag börjar skolan…
Åttan.
Stort.
För både henne och oss.
Åttan?! Hur hände det ens?
Nyss var hon en liten plutt.
Och nästa vecka smäller det.
Så säger hon. Nästa vecka fyller hon år.
Så mycket roligt på en och samma gång.
Skolstart och födelsedag.
Pirrigt.
Denna avundsvärda förväntan…
❤️

… måtte hon alltid få behålla den…
LitenH 0 Kommentarer
aug 17 2018
Vi tar…

(null)

… helg nu…
Puh.
Första veckans jobb efter semestern är avklarad. Med kafferep, förkylning och allt.
– Kan du ta fram lite gott mamma…?
Så frågar hon.
När eftermiddagen börjar bli sen.
Jag slår igen min dator efter dagens arbete hemifrån och svarar att Visst kan jag det och Vad vill du ha för gott en fredag som denna?


– Tja… ja’ tar gärna salta pinnar, vindruvor, någon god sssccchhhinka kanske? Och chips gärna tack, om ja’ får? Saaauuueeerkräm då. Snälla? Å’ något att dricka. Du får bestämma mamma. Du är så snäll…


I tron att jag faktiskt fick bestämma fixade jag glatt och kärleksfullt hennes egen tapasbricka, precis så som hon önskade den.  Vid närmare eftertanke och så här i efterhand känns det inte alls som att det var jag som bestämde
ändå.  Eller? Nej. Jag gjorde nog bara som hon sade. Som hon bestämde.
Hon bestämde….

❤️


… igen…
LitenH 6 Kommentarer
aug 16 2018
Sommaren…

(null)

… är slut…
Eller nej.
Semestern är slut. Så är det.
Och när semestern är slut känns det oundvikligen som om sommaren är slut och hösten tar vid. I sinnet åtminstone.
Vilken sommar!
Många, långa, lata dagar. Ljumma kvällar. Morgondopp och kvällsdopp. Däremellan oräkneliga övriga salta dopp.
Hösten lär inte toppa sommaren men kanske har sommaren gett energi för att ta sig an hösten på bästa möjliga vis. Kanske finns energi att förverkliga en och annan av sommarens tankar och idéer? Vi får se.
Måndagens rivstart med jobb och fritids. För egen del inleddes veckan med två dagars kick-off (eller kafferep som Hedvig uttryckte det då hon inte mindes ordet). Även ett kafferep ger upphov till funderingar. Dessa funderingar. Grubblerier.
Ältande. Önskar att jag bara hade en bråkdel av dem alla som snurrar och surrar i mitt huvud. Kanske kommer något gott av dem ändå?
Om man tänker efter.
Hedvig är lycklig över att vara tillbaka. Ordningen är återställd och rutinerna tar form. Tryggt. Jag tror hennes älskar-att-vara-hemma-känsla och behovet av struktur ligger i generna. Pappan och jag är likadana. Även om vi alla också älskar att
resa så landar vi att hemma är så bra. Trygghetsknarkande i stort som smått. Kanske är det ändå bara lilla H som är lycklig över att vardagen är här igen. Lycklig – i det avseendet – är nog inte rätt ord för varken pappan eller mig. 

Avundas henne en aning…

❤️


… en av mina största förebilder…
LitenH 2 Kommentarer
aug 5 2018
Vi är…

(null)

… på tjejresa…
Lilla H och jag.
Hastigt och lustigt.
Oplanerat och inte alls likt mig.
Sista-minuten-resa kallas det visst.
Pappan som är hemma och vars semester är slut. Imorgon väntar väckarklocka, jobb och allvar för honom. Inte för oss dock. Jo, imorgon väntar väckarklocka förvisso, men för ett yogapass.
 – Yoga mamma, det är sån’t som man för när man är på tjejresa. Det förstår du väl…?
Visst förstår jag.
Inte någon gång i livet har jag sett fram emot yoga då vi hittills inte klickat något vidare, men nu så. Denna veckan tror jag kan vara grejen för mig och yogan att hitta varandra. Med lilla H:s hjälp kan det kanske gå.
Vad gör vi mer på vår tjejresa?
Tja, vi solar och badar. Äter god mat och glass. Dricker exakt hur mycket apelsinjuice vi vill och går på restaurang varje kväll. Och vill "någon"  får denne äta bara pommes frites och ketchup till lunch – helt utan
att mamman knorrar över det flottiga, onyttiga och den enorma mängden socker i ketchupen. 
När vi går på restaurang klär hon sig fin och svärtar sina mycket långa och sedan födseln kolsvarta fransar med mascara. Min vackra lilla stora ungdom. På restaurangen läser hon menyn som om hon aldrig gjort annat och hon beställer mat och
dryck på blandad svenska-engelska-spanska. Oftast får det vägen. Tidigare idag blev en servitör osäker på om hon önskade apelsin- eller äpplejuice så han serverade båda. Sann lycka kan ligga i det.
En film tillsammans varje kväll har jag lovat. För tillsammans är grejen den här veckan. Igår Nils Karlsson Pyssling. Idag Toy Story. Igår fick jag skäll för att jag inte kunde hålla ögonen öppna och jag har lovat bättring idag.
Tur för mig att jag sett Pysslingen fyrahundratrettipsju gånger så att jag snabbt var med i handlingen igen vid varje ilsken knuff. 
Vi har det bra med andra ord…

❤️


… även om jag saknar mina andra hjärtan…


Svarta långa vackra fransar…

LitenH 6 Kommentarer
jul 29 2018
Vi målar mandalas…
(null)

… hittar lugnet…
Försöker.
Att försöka duger. Visst?
Jag tror inte jag blir vare sig lugn eller rofylld av att måla mandalas. Kan istället känna mig stressad över att jag "måste" hitta ett särsklit mönster i det jag gör, i färgerna jag väljer. Inte kan man blanda hej vilt och utan ordning?
Nej, inte jag i alla fall. Oordning och rörighet gör mig orolig. Det finns de i min närhet som på fullt allvar menar att jag besitter ett visst mått av ocd. Och jag är på lika stort allvar benägen att hålla med.  Därför kanske mandalas
inte är för mig? Eller jo, det är för mig men det skänker mig ingen inre ro. 
Men så fyller våra målarstunder ett annat syfte. Vi är tillsammans, och tillsammans gör mig lugn. Oavsett vad vi gör så tycker jag bäst om när vi är tillsammans. Kanske är det en av anledningarna till att jag tycker det är så ledsamt inombords
att mina stora hjärtan lämnat boet? Fast jag är lycklig för deras skull.
Och jag får ju inombordslugnet varje gång vi ses och är tacksam för det.
Vi målar mandalas utomhus. På eftermiddagarna, i skuggan. Med något läskande i glasen och något gott tilltugg. En tillsammansstund fylld av lugn – trots mandalas kan jag tänka. 
Lugnet består i tystnaden vi delar. Liksom samtalen. Om hur olika saker var när jag var liten. Och om hur konstigt det är att jag som är mamma ens har varit liten. Var Ebba din storasyster då som hon är för mig? undrar hon.  Nej, alltså Ebba är ju min flicka, precis som du är. Mitt barn. Anette och Lena är ju mina systrar. 


– Just de’! 
Fast Ludvig då? 
Var han din storebror i alla fall?

– Nej, Ludvig är ju min pojke. Mitt barn.

– Vaaaa’?!?!
Är han bara min storebror?!
Cooooolt….


Så fortsätter våra samtal.
Snudd på varje eftermiddag.
I skuggan.


Jag älskar hennes funderingar och våra samtal…

❤️


… lugnet kommer med dem
LitenH 4 Kommentarer
jul 25 2018
Jag. Dummern…
(null)

… jo, sant…
Så kallar hon mig.
Allt som oftast. Och ibland värre.
Hemskord som gör en mamma galen. Och en pappa också för den delen. Hemskord jag inte ens tar i min mun. Som jag sagt är värre än de tålamodskrävande svärorden. I-ordet får inte uttalas högt i detta hus. Inte. Hon lovar mig det. Att nu ska hon aldrig
säga det mer.  Gång på gång lovar hon det. Att sluta säga det hemska ordet. Vi tror inte riktigt på det.
Men, så kommer andra dagar. Eller, i alla fall andra stunder på dagen. Stunder som gör mamman lycklig, varm och otroligt förlåtande. 
Som när hon väljer ett träningspass med mamman, en bastustund med pappan medan mamman tränar lite till, för att sedan toppa det hela med ett dopp i havet med mamman samtidigt som hon kärleksfullt uttalar orden:
– Du är så fin mamma.
Du är bäst på att ta hand om mig och så…
Så smälter mamman…

❤️


… och tålamodet kommer åter, en stund…
LitenH 0 Kommentarer
jul 17 2018
Hon…
(null)

… familjens lilla kyrkliga…
Hon semesterönskar sig en promenad på en kyrkogård.
Under en roadtrip på Gotland, på vägen mellan Buttle och Djugarn säger hon det.
– Snälla… kan vi stanna vid en kyrka och gå på kyrkgården? Snälla…? 


Visst kan vi säger vi, hela Gotland är fullt av vackra kyrkor så det är snudd på bara att stanna närhelst och varhelst man vill. 
Vårt val föll på Etelhems kyrka.
Andäktigt klev hon ur bilen för att sedan varsamt öppna grinden av svart smide med kors på.
– Varsågoda å’ kliv på….
Så sade hon.
Den lilla kyrkliga.
Tagen av stundens allvar.
Sedan promenerade vi. Gång upp och gång ner. Läste på varje gravsten.
Pratade om titlar, makar och andra för hennes vokabulär aningen obekanta och lite svåra ord. Vi räknade årtal och fann både gamla och unga. Pratade om varför vissa gravar pryddes av så många vackra blommor medan andra gapade sorgset tomma. Vi
pratade om hur  kroppen blir skelett, om att vissa bara är aska och huruvida de döda blev glada över att vi kom och promenerade hos dem eller inte. Kanske störde vi?  Bäst att viska?
Medan mamman och pappan suktade efter ett dopp i havet fick lilla H aldrig nog av denna kyrkogårdsvisit. Men havet finns ju kvar och kan vackert vänta tänkte mamman och pappan, aningen tagna av den lillas allvar i stunden. Låt det ta den tid det tar,
resonerade vi. Vad är viktigare än nuet?
Glad att vi gav oss den tiden…

❤️


… hennes semesterönskan…
LitenH 4 Kommentarer
jul 9 2018
Semester…
(null)

… vi lever i nuet…
Jag försöker.
Försöker lära mig av henne.
Som jag håller så högt.
Som jag vill lära mig av.
Hon som inte ser några hinder.
Som vill göra det hon vill.
Och hon vill göra det nu.
Så många gånger hon bett om kvällsfika på klipporna denna ljuvliga sommar. Lika många gånger har jag sagt nej, vi får ta det en annan kväll. Med hänvisning till tiden. Ni vet kvällsdusch, godnattsaga etc och "vi ska ju upp imorgon…". Etc
etc.
Herre Gud!
Skäms på mig.
Det är inte så hon vill leva sitt liv.
Det är inte så jag vill leva mitt liv.
Inte.
Så när hon frågade igår, efter middagen, så sade jag ja. Eller nej, jag sade Självklart!
Det är så hon vill ha det. Så hon vill leva sitt liv.
Så jag vill leva mitt liv. Med ja och självklart och inte massa måsten.
Jag tränar på det.
Jag började igår. Igen.
Med en av mina förebilder som läromästare.
Jag tog äldsta och yngsta hjärtat med mig till klipporna. Med dricka, kolakakor och salta pinnar. Vi frös som hundar men vi hade det så mysigt. Med lite krig om sista kolakakan.
Och, vi såg en isbjörn i koppel.
Det var spännande.
Här och nu…

❤️


… och nej, jag vann inte slaget om kolakakan…
LitenH 6 Kommentarer