Skolstart…

Idag är det dagen D!

Skolstartsnervositeten kändes i hela huset igår!

Äldsta dottern börjar gymnasiet – det ÄR stort!
Ny skola, nya kompisar och naturligtvis massor av nervositet.

Sonen börjar årskurs 8 – ytterligare ett steg mot delmålet att gå ut 9:an.
Han var nog egentligen inte nervös, mer förväntansfull och kanske lite smått ångestladdad.
Förväntansfull över att träffa alla kompisar igen, ångestladdad för att han av diverse vänner och bekanta blivit matad med att just åk 8 är det jobbigaste/mest krävande året av alla.

Jag minns det nog inte så i och för sig…

Lilla dottern – som numer blir sur då man säger att hon är liten; hon fyller faktiskt 7 år på söndag – var spänd, förväntansfull, glad, nervös, tystlåten…

Hon var alla känslor på samma gång i en salig röra!

Så har vi mamman också…
Det är jag det…

Jo, men mamman var också glad och förväntansfull, hon var också spänd och lite nervös… jo, faktiskt!

Lilla H och jag stötte på patrull redan vid parkeringen; himmel vad människor och bilar det var där denna terminens första skoldag!
Så var det inte förra veckan då Hedvig skolades in!

Idag fick vi leta parkering för att till slut parkera totalt olagligt vid vägkanten.
Att göra annorlunda kan göra Hedvig lite vilsen och lite sur.

Hon blev sur!
På mig!
Fast jag inte kunde rå över situationen…

Den sura minen blev dock kortvarig, extremt kortvarig för att vara lilla H som verkligen inte är den långsinta varianten av människa.
Väl ute på skolgården kånkade hon sin stooora ryggsäck. Jo, hon kånkade och bar och ville absolut inte sätta den på ryggen. Jag påminde mig om att man väljer sina strider och lät henne därför kånka bäst hon ville.

Väl framme vid ingången till fritids och klassrumme,t som ligger intill varandra, ville Hedvig att jag skulle gå!!!

Va’!?
Så snopet!

Jag som sett fram emot att gå med in i klassrummet, installera lilla H, se till att hon skulle få det bra etc…

Men nej, gå skulle jag bestämt!
Sökte frökens blick för att få stöd för min teori om att just jag faktiskt måste gå med in och ”ordna lite”…
Fröken log (säkert lite överseende) och sade:

– Ja, men då tror jag nog att du skall gå nu. Det går ju bra det här…

Efter en snabb puss och kram och en försäkran om klockslaget då jag kommer och hämtar lilla H fann jag mig plötsligt gående mot den olagligt parkerade bilen.

Tom kände jag mig… snopen… glad över att min lilla H är trygg i sig själv… paff…

… och ja, visst rann tårarna på mig – igen…

Nu var det min tur att vara alla känslor på samma gång i en salig röra!

Jag längtar efter att få hämta min lilla H på det klockslag vi bestämt…

♥

– Men gååå då mamma!!!

Igår var en stor dag för lilla H!

Igår var förresten en stor dag för oss alla i familjen:

Lilla H började på fritids – äntligen!
Som hon har längtat och väntat på denna dagen.
Ja, egentligen väntar och längtar hon efter första skoldagen men fritids blir som ett smakprov i väntan på…

Ny ”rygga” är inhandlad, med Spiderman på helt enligt ett halvårs önskemål.
”Ryggan” är stor – det ser nästan ut som om ryggsäcken är ute och går med lilla H!

Men vad gör väl det när man äntligen får ta sina första steg på skolgården, mot fritids, på riktigt denna gång!?

Det var en mycket kavat tjej som gick bredvid mig från parkeringen mot fritids igår.
Lika kavat som hon var där och då, lika tyst och blyg blev hon då vi klev innanför dörrarna…

Nej, hon ville inte prata med fröknarna på fritids…
Hon ville heller inte titta dem i ögonen…

Det Hedvig inte vill, det sker liksom inte!

Lilla H ville spela Fia med knuff med sin mamma…
Vi gjorde det men när fröken ville vara med ville inte lilla H längre…

Plötsligt tog nyfikenheten överhand och hon gick med fröken in i det andra rummet.
Rummet där man kunde leka affär…

Sedan var det ok att gå med fröken till köket för att hämta frukt…
Sedan frågade lilla H efter sin mamma…

Efter fruktstunden gick vi ut och lekte och då släppte mycket av blygheten och försiktigheten. Den mesta blygheten till och med!

Besöket igår varade i två timmar och jag var med båda dessa timmar.

Idag var tanken att jag skulle vara med en timme och sedan gå därifrån.
Lika kavat som igår stegade lilla H bredvid mig från parkeringen, över skolgården mot fritids.
Skillnaden var att idag höll den kavata sidan i sig hela vägen in till Hedvigs krok där hon hängde upp sin stora ryggsäck. Vidare klev hon in på fritids och satte sig i soffan och läste en bok med fröken.

Idag tittade hon fröken i ögonen och hon svarade på tilltal – om än viskandes…
Efter fem minuter frågade hon mig om jag skulle gå och jobba och jag svarade att jag skall gå om en liten stund.
Fick på något konstigt vis för mig att hon var orolig, att hon inte ville att jag skulle gå…

Då!
”Plötsligt händer det!”

Lilla H vänder sitt lilla fräkniga ansikte mot mig och säger:

– Men gååå då mamma!!!

Snopet tittade jag på fröken som nickade mot mig och jo, jag skulle tydligen gå då…
Jag var inte beredd på detta men hur snopet det än kändes så var det ju det bästa lilla H kunde sagt!

Lilla H var redo för att själv bemästra fritidsäventyret!

Min lilla stora flicka!

När jag kom och hämtade Hedvig efter fyra (!!!) timmar möttes jag av strålande ögon!

Åh, så roligt hon hade haft det!
Hon bubblade och pratade om allt hon hade gjort och som pricken över i berättade hon att hon minsann fått köttfärslimpa, potatis, brunsås och lingon till lunch! Det bästa liksom!

Jag blev alldeles varm inombords när jag stod där och tittade och lyssnade på henne, lilla gumman!

Det som dock värmde allra, allra mest var när en annan liten flicka kom fram, drog i min arm och sade:

– Kan jag få komma hem till Hedvig och leka någon dag?

Tänk, redan dag två har lilla H fått kompisar och jag är mer övertygad än någonsin att gjort rätt val för vårt lilla hjärta….

♥

Nedräkningen har börjat…

… nu är det inte långt kvar!

I morse då lilla H och jag gjorde veckans schema tillsammans fick hon äntligen sätta upp ”fritids-bilderna”!
På onsdag börjar nämligen inskolningen på fritids… det är stort.
Det är mycket stort för lilla H och minst lika stort för mig och Hedvigs pappa!

Fritids… smaka på det ordet…
Det andas ”stor” i samma andetag man säger det, lilla H har plötsligt blivit stor!

Ännu större blir det nästa måndag, då skall även bilden för ”skola” sättas upp!
Skola och fritids – det är nästan för bra för att vara sant.

Jag är lite kluven…
… igen liksom…

Det känns stort och spännande!
Det känns roligt!

Det känns också lite oroligt…
Så stor är hon ju inte precis… inte än…

Men det blir nog bra, jo, jag tror det blir bra.
Det är liksom dags nu. Dags för liten H att ta ett stort kliv i livet…

Vi förbereder oss så gott vi kan;
Idag inhandlades nya gympakläder med tillhörande gympapåse och vattenflaska.
Ett par nya gympaskor hamnade också i påsen.
Idag inhandlades även den sedan länge utlovade skolväskan.
”Ryggan” lilla H kikat på sedan i våras.
Då ville jag inte köpa den av rädsla för att hon kanske skulle ångra sig när första skoldagen äntligen kom.

Att jag inte lär mig!

Lilla H ångrar sig sällan.
Lilla H håller oftast benhårt fast vid vad hon bestämt sig för.

Vilken tur att den fanns kvar, just den!

Det är en omättligt stolt liten H vi har här hemma just nu!
Den omättligt stolta lilla H tycker att det är låååångt kvar till onsdag…

♥

Liseberg är bara…

… så fantastiskt!!!

Ja men det vet väl alla, eller hur?!
Alla vet att alla barn har det underbart kul på Liseberg, eller hur?!

Få vet att det lilla extra Liseberg gör värmer så oerhört i mitt hjärta, i Hedvigs pappas hjärta, i alla hjärtan – vars barn har lite särskilda behov!

Förra året fick vi veta att en av oss som går med lilla fina H på Liseberg kan få ett sk ledsagar-åkpass. Vi får alltså ett gratis åkpass som gäller för alla attraktioner vi åker med lilla H. För hennes åkpass betalar vi givetvis fullpris.

Helt otroligt!

Vi fick också veta förra året att lilla H har möjlighet att gå förbi hela de långa köerna och att hon har möjlighet att åka varje attraktion två gånger utan att kliva av emellan!

Ja men det var ju för mycket!
Den förmånen använde vi oss naturligtvis inte av – självklart skall lilla H lära sig att stå i kö som alla andra små barn….

… tänkte vi förra året…

… då vi var på Liseberg på hösten…

… då köerna var nästan lika med noll…

I år blev det annorlunda!
Inte till en början, nej då!
Jag deklarerade tydligt på väg ner till Liseberg att förmånen att få gå före andra små väntande barn använder vi oss inte av!

Jag ändrade mig!

Redan vid första attraktionens köer ändrade jag mig, fast jag sade det inte högt!

Efter att ha sett Hedvigs tårar – hon förstår faktiskt inte riktigt att vänta på sin tur – kände jag att nej, nu ändrar jag mig!

Hela min bild rasade; jag har också haft andra små barn, en liten Ebba och en liten Ludvig som vid tre/fyra års ålder hade svårt att stå i kö på Liseberg. Skillnaden är att jag ändå någorlunda kunde resonera med dem…
Jag kunde säga att ”OM du vill åka MÅSTE vi stå i kö….” och de köpte det, om än med plutande munnar och stampande fötter.

Med lilla H är det annorlunda… igen…

Lilla H vill åka
Lilla H vill inte stå i kö
Lilla H köper inte resonemanget ovan utan blir så förtvivlad att hon inte längre vill åka alls…
Hon vill åka hem…

Är det meningen med ett Lisebergsbesök tänkte jag?!
Att lilla H skall bli så ledsen att hon inte vill åka alls?!

Knappast!

Vi åkte ju dit för lilla H:s skull, för att hon skulle få en toppendag!

Med stor tveksam använde jag mig alltså av Hedvigs förmån – fast jag kände det som om jag utnyttjade systemet….

Jag gick helt sonika till attraktionens utgång (som jag hade blivit instruerad) och vips kom det en trevlig männsika och sade att så fort de släppt ut de som åkt fick vi gå in och; ville vi möjligtvis åka två gånger?

Häpen nickade jag att jo, vi ville nog möjligtvis åka två gånger…

Jag skämdes!

Jo, jag skämdes inför alla andra små barn som stod där och inte förstod varför lilla H fick gå före och dessutom fick åka två gånger – utan att kliva av!

Sedan fick jag tänka om!
Jag fick tänka egocentriskt!
Jag fick tänka Hedvig!

Och jag hoppas att alla de andra små barnen som inte förstod hade någon klok vuxen med sig som kanske kunde förklara att lilla H faktiskt inte fixar köer, att hennes lycka är som bortblåst om hon måste köa länge och jag hoppas att de också kunde förklara för sina små barn att meningen med ett Lisebergsbesök är att ha roligt – oavsett hur man löser det!

Vartefter timmarna gick blev jag alltmer luttrad men nja, helt bekväm var jag inte.
Dock känner jag instinktivt att det här var bra – Hedvig fick en dag i total lycka och det var ju vår tanke!

Att en och annan stjärnvinst spädde på lyckan gör ju inte saken sämre!

Jag vill bara att mitt lilla hjärta skall ha lika roligt som alla andra små barn – på sina egna villkor…

♥

Två stjärnvinster

    
Flygplanen- ”alles hälv!”                                  

Clown-papperskorgen är en stor hit!
Den pratar också!

Spegelhuset var fantastiskt kul i år!

Hela dagen toppades med vinsten i fiskdammen; Spiderman!

Gissa vem som vann…

… diskussionen – igen liksom!

Inte var det jag i alla fall!

I förrgår kväll kom fina vännerna Ingela & Jonas förbi med en rosa Onepiece till lilla H.

Lilla H sov (trodde jag) och kunde därför inte prova den just då.
I samma sekund som Ingela och Jonas stängde ytterdörren då de gick kom dock lilla H ut från sitt rum, lite lagom rufsig och sömndrucken. Lilla H hade hört på rösten att Ingela var här men vågade inte komma upp eftersom ”Inglas pappa osså hälsa på”. Jag förklarade att det inte var Ingelas pappa utan Ingelas man, pappa til Carl och Erik. Lite osäker är jag på om Hedvig förstod kopplingen…?

Jag visade Hedvig hennes Onepiece och hon hoppade i den på en gång!
Hon som kan vara så skeptisk till nyheter – jag misstänker att det hjälper till att storasyster också har en Onepiece?!

Efter en stund föreslog jag henne att ta av den för att gå och sova igen.

– Nej, ja´ skall ha den näl ja´ sovel!

– Nja, det är nog väl varmt?!
försökte jag.

– Ja´ SKA ha den, ja´ flysel om min lilla fina klopp!

Jag resignerade och tänkte att det är väl inte värre än att hon får ta av den under natten.

Den lilla rosa blev kvar på den lilla fina kroppen hela natten…
Den lilla rosa blev kvar på den lilla fina kroppen hela dagen igår…

Under dagen förberedde jag henne på att kommande natt skall den lilla rosa inte vara på.

– Valföl?

– För att den nog är lite smutsig efter en hel dag…

– Ok…

Hedvigs ”ok” hoppades jag inte för mycket på att det skulle hålla när kvällen kom och förberedde mig därför för lite strid.

Det blev inte någon strid direkt.
Det blev mer diskussion.
Diskussion utan riktigt hållbara argument ifrån någon av oss.

På eller inte?
Jo/nej
Jo/nej
etc.

Vem som vann?

Lilla H vann… igen…

Det gick ju jättebra att sova i sin Onepiece ytterligare en natt, trots att den säkert var lite smutsig efter gårdagen.

Klockan är snart lunch och hon skrotar omkring i den ännu.

Men nu ska den av – den här gången ger jag mig inte….

♥

Mamma på gränsen till nervsammanbrott…

… det är jag i ett nötskal…

Jag blir helt himla totalt skogstokig på lilla H:s fruktansvärda humör, hennes fruktansvärda temperament!
Jag vet inte vad jag skall göra längre…

Ibland är jag pedagogisk – det hjälper inte…
Ibland ignorerar jag – det hjälper inte…
Ibland blir jag arg – det hjälper inte…
Ibland blir jag ledsen – det hjäper inte…

Oftast försöker jag bara ”stå ut” tills det går över – det gör det fort!
Går över alltså!
På lilla H men definitivt inte på mig!

Lilla H är en liten solstråle som nästan till 100% går rakt in i folks hjärtan.
Men så bor det en liten elaking i henne också, tänker jag.
Elakingen slår främst till mot mig.
Orättvist tänker jag; jag som gör allt för henne, som alltid finns där för henne.
Det är kanske just därför!?
Den lilla elakingen vet att jag finns där ändå, att jag älskar henne villkorslöst hur elakingen än beter sig…

Jag undrar ibland hur det gick till att just jag fick en litet barn med en liten inneboende elaking?
Det går i arv, jag var likadan sägs det.

Pay-back time nu kanske…?

Då lilla H var liten var hon extremt flitig på att bitas, främst bet hon mig och Ludvig.
Gärna, ofta och ännu oftare tycktes det…

Det tog några år – så gick det över!
Det tog ytterligare ett halvår innan vi vågade lita på att det var över, bitandet menar jag.

Så tog den ilskna rösten och den mycket provocerande tungan över!
Tungan som sträcks ut tillsammans med ett ihärdigt ”hummande”, lägg till en ilsken svart blick, en stampande fot så har ni lilla H som i ett paket!

Äh, tänkte vi, det går över!
Efter förmåga ignorerade vi…

Det gick inte över!
Efter ett halvår började jag hota!
Jag hotade med att hälla peppar på den lilla elaka tungan…

… och jag gjorde det också!
Hällde peppar på tungan.

Lilla H fortsatte att räcka ut tungan…

Nu har det gått 1 1/2 år och tungan räcks elakt ut mot mig åtminstone två gånger i timmen…

Om jag kan ignorera?

Inte ett dugg!

Det har gått för långt och jag blir oerhört provocerad av detta!
Att hon törs efter alla diskussioner tänker jag…
Men, varför skulle hon inte tordas?
Det enda som händer är ju att vi blir osams en stund och det klarar väl lilla H liksom…
… bättre än mamman tänker jag…

Efter dessa urladdningar mellan henne och mig så dröjer det oftast inte länge innan hon kommer och kikar lite forskande på mig och säger att hon är ”snäll igen…”. Så flinar hon upp sig med sitt tandlösa leende, lägger en varm, knubbig hand på min kind och så blir vi sams igen.

Oftast…

Inte idag…

Idag då hon kom med sitt lilla tandlösa leende röt jag i åt henne och förklarade att så fungerar det minsann inte! Man kan inte komma här och flina och tro att allt är bra etc etc…

Inte så pedagogiskt – jag vet!

Så blev vi då sams till slut men jag skall erkänna att jag såg fram emot att få åka till Ica och handla alldeles ensam.

Det har gått långt då, eller hur…?
När man längtar efter ”egentid” på Ica…

Där är jag just nu kan jag meddela!

Nåväl, jag kom hem ifrån Ica, glad igen, för det fanns så många trevliga människor på Ica och inte en enda räckte ut tungan åt mig! Jag kände hur jag blev extra trevlig jag också och log åt höger och vänster.
Så kom jag hem, bar in alla kassar i köket, gick in i vardagsrummet där lilla H satt och tittade på film. Utan att göra mig till (nej, nej, nu var jag ju glad igen) sade jag med len röst:

–  Heeeeej, lilla gumman!

Vad möttes jag av?

En ilsken liten H som sade:

– Lägg av din pannbiff!!!!

Sedan räckte hon ut tungan… igen…

Nervsammanbrottet är nära, det känner jag…

Och för de av er som ens snuddar vid tanken vill jag berätta att humöret har inte ett dugg med Downs Syndrom att göra, det är Roos-genen som går igen….

♥