Nu är ansökan ifylld…

… läkarintyg bifogat, kuvertet igenklistrat…

… men…

inte frankerat och inte ivägskickat…

Det tar emot, det gör ont, jag är tveksam, jag är ömsom ångestfylld och ömsom klok i mitt resonemang.

Gör jag rätt?
Gör jag fel?

Är jag en mamma som inte klarar av mitt föräldraskap?
Är jag en mamma som försöker ge mitt barn något jag vet att hon saknar?
Jag vill tro det sista!

Hur tänker jag?
Hur tänker lilla H?

Vill jag detta?
Vill hon detta?

Jag pratar om ansökan till ”kortis” för lilla älskade Hedvig…

Det igenklistrade, ofrankerade kuvertet kommer sannolikt att ligga på bänken ytterligare några dagar innan jag förmår mig att posta det. Kanske ber jag helt sonika någon annan i familjen att lägga det på lådan? Bara sådär…

Jag vet inte…
Jag vet inte heller om jag gör rätt eller fel?
Fast hur skulle jag kunna veta innan vi har provat?

Inget är ju heller hugget i sten genom en simpel ansökan, försöker jag intala mig…
Jag kan tacka nej, på en gång om jag vill.
Jag kan tacka nej efter att vi provat om jag vill.

Lilla H är ju mitt lilla barn…
Mitt lilla barn som ingen utanför familjen kan bestämma något om eller för!

Lilla H är ju mitt lilla barn…