Nu tycker jag att vi…

… tar och slår hål på ännu en fördom…

Nämligen den att människor med Downs syndrom har en stor tunga.

Har man Downs syndrom har man inte stor tunga!

Tungan – liksom det mesta – är precis som hos oss med enbart 46 kromosomer.

Dock är tungan – hos oss alla – en enda stor muskel och gemensamt för människor med den extra lilla kromosomen är att de har lägre muskeltonus – även det i varierande grad naturligtvis.
Med lägre muskeltonus menas att man är lite slapp/svag i musklerna.

Naturligtvis genererar detta svårigheter med talet – i varierande grad.
Vissa har väldigt svårt att få till ett fullt förståeligt uttal, andra klarar det jättebra.

Med lilla H är det så att hon pratar bra.
Ordförrådet är enormt och uttalet blir bättre och bättre.
Med vissa ord stångar jag mig blodig för att lilla H skall få till ett bra uttal och jag kan liksom inte förstå hur jag skall göra för hon skall lära sig?!

Å´ andra sidan vet jag av tidigare erfarenhet att hon rätt som det är bara kan det.
Övning ger färdighet!

Potatis är ett sådant ord!

Lilla H säger ”kopatis” när hon t ex berättar vad hon ätit till lunch. Likaså säger hon ”kopatismos”.

Vi klappar ofta stavelserna i ett ord som är svårt att säga. Detta för att hon lättare skall kunna höra, visualisera och minnas ordet. Klappar man ordet ”potatis” blir det:

po (klapp) ta (klapp) tis (klapp)

Klappar Hedvig med mig och vi säger varje stavelse för sig så säger hon:

po – ta – tis

Jag berömmer och talar om att hon är duktig och hon svarar:

– Ja jag kan säga kopatis….

Så var vi tillbaka på ruta ett…
Tålamod, tålamod…

Framsteg har dock gjorts eftersom hon då hon var liten bara sade ”patis” om potatis.

Då är väl ”kopatis” att betrakta som ett stort framsteg tänker jag och hyllar ännu en gång min duktiga älskade lilla dotter…

♥

ord

Till frukosten serveras nu även…

… en liten coctail bestående av två små tabletter…

Eller nej, rättare sagt består den av 1 1/2 tablett.
En liten ♥-formad blodförtunnande tablett samt en 1/2 tablett som är blodtryckssänkande.

Jag vågar inte ens tänka på hur detta hade gått med Ebba och Ludde då de var små…
De avskyr ännu att svälja tabletter och utan att hänga ut någon av dem är det en av dem som gärna delar minsta lilla tablett i två, för att göra den så liten som möjligt om man nu skulle behöva ta en tablett mot någon åkomma.
Denne någon blev oerhört glad då jag nyligen införskaffade en ”tablettdelare” ifrån Apoteket.

Vilken tur då att lilla H sväljer tabletter utan problem!
Ibland gömmer jag dem i gröten, på order av fröken själv så hon är väl medveten om att den ligger där, insmetad i gröt och äpplemos.
Ibland – oftast faktiskt – stoppar jag eller hon själv in den i munnen och sväljer med vatten.

Vän av rutiner som Hedvig är har hon på dessa dagar gjort klart för oss att den lilla ♥-formade tabletten är den som skall sväljas först. Därefter tas den lilla halva.
Den andra halvan tar hon på kvällen.

Det går bra!

Stick, sår, blod och plåster är en fasa och en kamp i sig men tabletterna går av bara farten!

Skönt, tänker jag!
Stick, sår, blod och plåster drabbas hon ju inte av varje dag men medicinerna måste tas varje morgon och varje kväll ett tag framöver.

Skönt att vi inte behöver ta strid om just dessa, faktiskt livsviktiga mediciner…

♥

medicin

Idag lämnade jag…

… en förväntsfull, tyst och lite ”blug” flicka på fritids…

Jo, jag vet att det är höstlov men efter en vecka i sjuksängen är längtan efter lek och bus med kompisar stor!

Lilla H tycker att hon är så stor att hon kan säga hejdå på skolans parkering – jag håller inte med…
Alltså var vi tillbaka i det ”vanliga” tjafset om att hon vill gå själv, jag vill gå med över skolgården, helst hela vägen in till kroken för att hänga av väskan, men jag kan sträcka mig till att vi säger hejdå på skolgården när vi träffat på en fröken att ”lämna över” till…

Vanligtvis brukar jag, lite irriterad, fundera över om vi på allvar verkligen ska diskutera denna fråga fem dagar i veckan, hela vägen från parkeringen och till dess att vi träffat på en fröken.
Det känns som en himla onödig diskussion…

Idag tänkte jag annorlunda!
Jag tänkte att vanligt är bra, vanligt är bäst!
Hundra gånger bättre än att ofrivilligt kastas in i en annan vardag, likt den vi hade förra veckan.

Nej, jag lovar inte att jag aldrig mer kommer vara irriterad över denna diskussion fem morgnar i veckan!
Men jag tänker att jag i min irritation över denna diskussion ändå skall skänka en tacksamhetens tanke till just alla dessa vardagliga, ständigt återkommande, lite irriterande händelser…

Vad vore vi utan dem?
Vardag är bra…

♥

vardag

Veckan går mot helg…

… och jag summerar tyst i huvudet veckan – så långt – i mitt huvud…

En tuff vecka…

En påfresteande vecka…

En orolig vecka…

En ledsam vecka…

En lättnadens vecka…

En lycklig vecka…

Ja jag vet… det finns de som upplever hundra gånger värre saker än vad vi upplevt denna veckan…
… fast nu handlar det om mitt barn…
… det är väl alltid det tuffaste tänker jag, när det handlar om just ens eget barn…

Då lilla H opererades fyra månader gammal och sex månader gammal så trodde vi att vi aldrig skulle vara tillbaka igen, framför allt inte på ♥-avdelningen!
Hon är ju ♥-frisk…

Men tillbaka var vi och tillbaka ska vi, igen och sedan minst en gång till innan lilla H är vuxen.
Det kostar jag på mig att lägga bort just nu!

Ha! Det lät ju bra!

Jag som till och med grubblar och oroar mig för sådant som kanske eventuellt kommer att ske…
Men jag försöker att aktivt välja bort den oron just nu, det blir för mycket annars.

Nu har vi kommit igenom den skräckfyllda operationen och vi är hemma igen!
Jag njuter av det!

Att lämna det bästa man har, att se henne somna i famnen och bära på känslan av att man inte vet om man kommer ses igen… det kan inte beskrivas…
Tror inte att det går att beskriva så att någon förstår, tror att man själv måste varit i den situationen för att förstå…

Men… nu fastnar jag ju i det igen!

Vi är ju hemma!
Hon grejade det, min egen hjälte; lilla H…

Väl hemma i onsdags ville jag bara landa.
Det ville Hedvig också – fast på ett annat vis…

Hedvig ville leka sjukhus!

Det var nog det jag minst av allt ville leka!
Jag ville duscha, byta om, få bort sjukhuslukten, packa upp väskorna, ja, helt enkelt sopa bort alla spår av sjukhus…

Så olika man tänker!

Fast jag tror att vi gjorde rätt i att leka sjukhus.
Jag tror att lilla H bearbetade mycket av sin sjukhustid, sin rädsla, sin skräck för vissa saker.
Jag såg hur hon plåstrade om Woody, satte klisterlappar för elektroder, satte nålen i armen, lade bandage både här och där, men framför allt hörde jag henne då hon lekte sjukhus.

Jag hörde saker som:

”Val inte lädd…”

”De äl inte falit…”

”De göl inte ont…”

”Du fål plåstel me salva på…”

”Val inte lädd…”

”Du fål lite sovmedicin…”

”Sen vaknal du o fål paket… en woody-mask…”¨

”Mamma o pappa äl ledsen men ändå glada…”

Allt det hon sade när hon lekte sjukhus var allt hon hört de här dagarna!
Jag hade ingen aning om att så mycket av det vi försökt trösta och lugna med hade fastnat och gjort intryck hos lilla H!
Stupid me – igen liksom…

Vi lekte sjukhus så länge att det nästan kändes som om vi var tillbaka på ♥-avdelningen!

Lilla H fick en bok av en sköterska på avdelningen.
”Hjärtat klappar för Ross” heter den och är helt underbar!
Den handlar om en pojke som heter Ross, han är fyra år och som läsare får man följa honom under sin fjärde ♥-operation. På bilderna finns förutom Ross och hans mamma sköterskor och läkare som Hedvig träffat under sina dagar på sjukhus denna veckan.

– Titta! Däl äl min Malie!

säger hon lyckligt då hon ser hennes (och vår) favoritsköterska Marie.

Vi läser den för Hedvig och Hedvig läser den för Woody, för Kanin och för sina nya Hjärtekatter Mimmi och Lina.

Summerar jag veckan tror jag att älskade lilla H bearbetat den mycket bättre än sin mamma…

Heja Hedvig!

♥

Jag hittade en lapp…

… i väskan jag packade upp då vi ”installerade” oss på sjukhuset i tisdags…

En lapp till älskad liten H…
En lapp skriven av längtande, väntande, orolig storasyster…

En lapp som säger mer än storasyster anar….
En lapp fylld av kärlek till en alldeles särskild, speciell och älskad liten lillasyster…

En lapp till älskade lilla H…

♥

Två stycken fina…

… virkade små Hjärtekatter har vi med oss hem…

Den vita heter Lina och den rosa heter Mimmi.
Allt enligt en personlig namnlapp som hängde runt katternas hals då lilla H fick dem.

Mimmi fick Hedvig igår kväll på avdelning 323.
Hon fick den efter att ha fått fullständig panik då några av plåstren i ljumskarna skulle tas bort.
Plåster förresten… vilken underdrift!
Stora hemska hårt fastklistrade ”lappar med fönster”.
”Fönster” för att kunna se såren, för att kunna se så att de inte läcker.

Sår skrämmer Hedvig, blod ännu mer…
Alltså är ”Lappar med fönster” inte så bra… jo, för patientsäkerheten men inte ur skrämselsynpunkt.

Efter åtta timmars sängläge skulle lilla H upp och gå, upp och röra på sig med dessa märkliga grejer i ljumskarna.

Hedvig ville inte…
Hedvig var rädd…
”Tättelädd”…

Hon visste också om att om det gick bra skulle vi få åka hem på permission, vi skulle få sova hemma.
Förutsatt att såren inte läckte och att ”lapparna med fönster” var borttagna.

När det så var dags ångrade lilla H sig, hon ville inte åka hem…
Det tror jag nog att hon ville men hon ville inte låta dem titta, än mindre röra, såren i ljumskarna.

Två sköterskor och jag lirkade, lockade, mutade, pussade, kramade men inget lugnade lilla H.
Som hon grät, ålade sig i mitt knä och vrålade av både rädsla och smärta.

Jag höll fast…
Jag grät…
Jag höll hårdare…
Jag grät ännu mer…

Det kändes som om jag gjorde våld på mitt älskade lilla barn…
Som om jag förgrep mig på mitt mycket älskade lilla, lilla barn…

Jag förstår att det gjorde ont!
De märken som ”lapparna med fönster” lämnat kvar är illröda, likt brännmärken.
Det sitter andra genomskinliga klisterlappar där nu. Man ser blod från såren genom plasten. Det skrämmer lilla H något fruktansvärt. Hon vill inte ta av sig byxorna, än mindre gå på toaletten. Hon gråter och får panik för hon vill inte se. Dessa genomskinliga klisterlapparna skall vi själva ta av på fredag.
De sitter lika hårt…
Hur ska det gå undrar jag…?

Då,  när det var klart, kom sköterskan med lilla Mimmi!
En underbar rosa liten Hjärtekatt med lagat hjärta!

Alla Hjärtekatter har ett lagat hjärta och alla ser olika ut och har olika namn. Hjärtekatterna är virkade av olika, snälla och godhjärtade människor runt om i landet.
Hjärtekatten startades av två mammor.
Två mammor som önskar att varje litet hjärtopererat barn skall få en alldeles egen liten Hjärtekatt med sig hem.

Tänk att det finns så godhjärtade människor!
Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på det och jag blev alldeles varm inombords då jag såg vad just den rosa lilla Hjärtekatten gjorde med lilla H då hon fick den i sin famn.
För ett ögonblick torkade hon tårarna och jag anade ett litet leende i hennes mungipa innan gråten och rädslan tog över igen – då med lilla Mimmi tätt tryckt mot bröstet.

Hedvig anammar inte alls med säkerhet nya saker men med Mimmi blev det annorlunda.
Mimmi satt i knät i bilen på vägen hem.
Mimmi visades stolt upp för väntande, längtande familjen.
Mimmi sov tätt tillsammans med Hedvig, filten och Kanin.
Mimmi fick följa med tillbaka till sjukhuset imorse.

Idag skulle nålen i armen tas bort, efter att sista dosen penicillin getts.
På ♥-dagvården denna gång.
Rädslan och paniken tog överhanden igen och scenariot liknade det igår kväll.
Två sköterskor, en livrädd, panikslagen och gråtande Hedvig och en ledsen, ledsen mamma som återigen kände sig som om hon gjorde illa sitt lilla, lilla barn.
Att ta bort nålen gjorde inte alls särskilt ont, inte jämfört med att ta bort ”lapparna med fönster”, men för Hedvig spelade det ingen roll.
Rädsla är inte logisk…
Rädsla är svår, mycket svår, att styra över.

När nålen var borta och svetten lackade på hulkande liten H då kom en sköterska men en hel korg med Hjärtekatter och Hedvig skulle få välja en.
En till!!!
Jag kunde inte förmå mig att säga att hon redan fått en Hjärtekatt, igår kväll, på en annan avdelning.
Jag teg, med ett styng av dåligt samvete, men jag teg och mindes vad Mimmi hade gjort med lilla H kvällen före.

Hedvig såg den vita Hjärtekatten direkt, tog den, bad mig ta av plasten och berätta vad den heter.
Sedan tryckte hon den mot sin bröstkorg, alltjämt hulkandes, och även idag tyckte jag mig ana ett litet, litet, leende på hennes hallonröda små läppar…

Mimmi och Lina har varit tätt, tätt intill lilla H hela dagen…
Mimmi och Lina ligger tätt, tätt intill lilla H i sängen och sover just nu…

Jag önskar att du som läser kikar in på www.hjartekatten.blogspot.com så att du får se vilket imponerande projekt Hjärtekatterna är!

Jag är djupt imponerad av alla som virkar dessa små godingar och jag är djupt tacksam över att just Hjärtekatterna finns…

♥

PS. Hjärtekatten finns på Facebook… DS.

Nu är det över…

…för den här gången…

Jo, det måste ske igen men först om några år så det tänker jag bort just nu!

På väg till sjukhuset imorse ringde de från -dagvården. Jag hann tänka att ”Neeej! Nu blir operationen uppskjuten…” men tack o lov var det inte så. Istället bad de oss komma så fort vi kunde då de redan var klara med den lilla patienten före lilla H.

Dubbla känslor det där med att snabba på; Förnuftet sade mig att det var bra, rädslan sade tvärtom…

Väl på avdelningen gick allt ganska fort och ca 40 minuter efter det att vi kom sov lilla H i min famn… All rädsla från då hon var en liten, liten, sjuk bebis kom tillbaka o väntan på samtalet att hon är på uppvaket är evighetslång! Det var den idag också och när samtalet kom – en timme innan jag väntat mig det – tog rädslan över igen och jag sträckte luren till Hedvigs pappa.

Där låg hon, vår älskade lilla Hedvig, och sov så djupt. Ganska länge efter det att vi kom sov hon innan ögonlocken började fladdra lite. Så gjorde hon som hon alltid gör; slog upp sina vackra, bruna ögon, tittade snabbt på oss, log och satte sig sedan käpprak upp i sängen. Efter ungefär två sekunder frågade hon om hon fick gå till lekrummet! Det är Hedvig i ett nötskal 

Det blir nog inget lekrum idag då det är åtta timmars sängläge som gäller. MEN det blev saft, isglass, korv & potatismos och mängder av saft istället. Naturligtvis också ett utlovat paket; vilken tur att det innehöll en Woody-mask som lilla H tänkt sig! Imorse råkade jag nämna att paketet var ganska stort varvid Hedvig replikerade:

– Nej, inte stoooort! De äl platt! De äl en Woody-mask….

Lycklig, nöjd och trygg känner jag mig just nu….



Jag förstår att de måste…

… upplysa om de risker som finns…

… men jag vill inte att det skall finnas några risker…

Barnsligt?
Mmmm…

Naivt?
Javisst…

Men i alla fall så är det så jag känner – jag avskyr när läkare beskriver risker!

Idag försökte jag verkligen att inte slå dövörat till när den snälla läkaren kom in på ämnet risker.
Jag brukar göra det, slå dövörat till och istället fundera över hur skamfilade väggarna är i det rum vi befinner oss i, jag brukar tänka att sjukhus verkligen har trista gardiner och jag tänker, ja jag tänker helt enkelt på helt banala saker ändå tills kapitlet risker är över…

Jag ser ju att min man insuper varenda ord och han kan ju återberätta för mig sedan, om jag skulle vilja veta, tänker jag.

Men det går inte till så!

Det går inte alls till så att jag frågar lugnt och sakligt om vad läkaren egentligen sade då han nämnde eventuella komplikationer och de små risker som trots allt finns. Nej, det går till så att jag på något vis i allt mitt funderande över trista, fula väggar och gardiner ändå har snappat upp ett och annat ord som etsar sig fast som något hårt och obarmhärtigt i mig.

Jag hakar upp mig på dessa lösryckta ord och blir helt enkelt mer orolig (tror jag) än om jag hade varit lika sansad och fokuserad som min man.

Så idag bestämde jag mig för att vara sansad och fokuserad.
Sansad… nja, mitt inre var inte så himla sansat om jag skall vara ärlig, men fokuserad det var jag i alla fall…

Om jag är lugnare nu…?

Nej, jag tror inte det…

Lilla H skall imorgon genomgå en ♥-katerisering och det skrämmer mig.
Hon måste… det finns inget alternativ… och ja, hon kommer att må bättre sedan.
Förresten säger läkarna att det är först då de är inne i venen/artären som de avgör vad som skall göras.
Kanske blir det ingen sprängning imorgon, kanske blir det det…

Vi får se helt enkelt, sövning blir det oavsett…

Dagen idag har varit bra!
Hedvig är inte särkilt ”blug” för sköterskor och läkare, hon tar gärna lite kommando och ser till att det blir som hon vill.
Kruxet idag var att de skulle sticka henne, sätta en nål i armvecket som skall sitta där tills imorgon.
Det är ingen fara, sade sköterskorna och syftade på att de först skulle sätta Emla-plåster.

Fast lilla H är livrädd för plåster…

Men vi har pratat och pratat och pratat om detta märkliga plåster med salva på.
Vi har pratat om det i flera veckor – och det gick bra!!!
Glad i hågen mätte hon syresättning och blodtryck, hon lät doktorn lyssna på hjärta och lungor.
Emla-plåstret blev inget problem!
Sådär roligt att sätta alla klisterlappar på magen men ja, det gick med lite lirkande och en sjungande sjuksköterska.

Vid ultraljudet var lilla H helt cool, lade armarna bakom huvudet och småsjöng med i sångerna på Hello-Kitty-filmen på tv:n.

Röntgen gick också strålande och därefter fick vi lite fikapaus med utlovad Festis och chokladboll.

Sedan var det dags…

Dags att ta av Emla-plåstret och sätta en nål…
Nålen är vass och blod är oundvikligt…
Mycket, mycket ledsen och rädd liten Hedvig satt i mitt knä och visste inte till sig av oro och rädsla.
Det gör lite ont i hjärtat när hon blir både ledsen och rädd, ”tättelädd”…

Då nålen var satt och bandaget var på skyndade vi på med tröjan för att gömma bandaget.
Så funkar nämligen lilla H, gömmer man det ibland nödvändiga plåstret så går det trots allt bra!

Sedan kom Hedvigs lunchbricka och den kunde knappt vara bättre!
Det var som om hon beställt den själv – förutom avsaknaden av lingon då möjligtvis.

Lilla H åt raskt tre (!!!) pannbiffar, lika många potatisar och av gräddsåsen syntes inte ett spår då hon var klar!
Tallriken med jordgubbskräm som serverades som dessert blev dock inte många skedar tagna av – det fanns nog inte plats i magen helt enkelt!

Dagens summa summarum för lilla H är att allt gått bra, hon tycker att det känns helt ok att åka tillbaka imorgon.
Det känns helt ok att få sovmedicin medan doktorn lagar lite mer i hjärtat och det känns väldigt ok att redan nu veta att då hon vaknar får hon ett paket…
Dessutom gick hon hem idag med en kamel, en motorcykel och ett pussel som hon fått av sköterskorna.

Dagens summa summarum för mamman är att allt faktiskt gått bra idag men att det värsta är kvar.
Det känns inte helt ok att åka tillbaka för sövning och operation och det känns inte ok att riskerna – som faktiskt beskrivs som extremt sällsynta – etsat sig fast i mitt huvud, i min mage, i mitt hjärta och bara rusar runt som något skrämmande och oroligt i hela mig…

Det känns som om jag är ”tättelädd”…

♥

I förrgår antog jag en utmaning…

… och talade på ett seminarium i Riksdagen…

Gudarna skall veta att jag inte är någon talare av stora mått men erbjudandet som jag fick kändes alltför viktigt för att tacka nej till.
Det hade varit egoistiskt av mig att tacka nej och det hade varit ett svek mot lilla H och alla hennes små kompisar; Max, Viktor, Alva, Felix, Olivia, Filippa, Samuel, Amanda, Emil…. etc.

Gemensamt för dessa små kompisar är att de alla är förärade med en extra liten kromosom.

Seminariet ”Mänskliga Rättigheter och Samvetsfrihet” anordnades av program-kommitéen för ”Forum för familj och Människsovärden”. Jag blev tillfrågad av Ja till Livets generalsekreterare om jag kunde tänka mig att komma och berätta om lilla H, om vårt liv med henne och framförallt om vår stora kärlek till henne.

Efter att nyligen ha läst om den i Danmark mycket aktiva bortsorteringen av ofödda barn med Downs syndrom – vilket dessutom presenteras med segervittring – var svaret på frågan inte så svårt.

Jag tackade ja utan att blinka!

Hur skulle jag kunna göra annat när jag önskar att hela världen kunde få ta del av lilla H och lära sig lite snällhet och godhet genom hennes existens.

Olika människor fanns representerade på seminariet.
En annan mamma, Anna, vittnade även hon om den otroliga tillgång människor med Downs syndrom – liksom alla människor – är i samhället.
Där var en jurist, Roger Kiska, som såg att Sverige tyvärr ligger långt efter de flesta andra länder i frågan om människors rätt till livet.
Är inte det märkligt tänker jag?! Sverige som ofta anses som en förebild på många områden – jag skäms lite över landets inställning till olikheter! Inställningen gör mig ledsen…
Luca Volonté talade om Europarådet.
Stefan Swärd om abortlagens historia.
Där var fler intressanta talare och seminariet som helhet var mycket lärorikt!

Mitt i detta fanns då jag…

Jag, som fick äran att inleda seminariet efter det att Tuve Skånberg hälsat välkommen!

Jag är verkligen ingen van talare och var nervös, väldigt nervös till och med!
Jag försökte hålla en distans till vad jag ville förmedla – skulle jag delgett dem till hundra procent vad jag känner för lilla H, hur tacksam jag är för hennes existens etc så hade jag fått en klump i halsen…

Skall jag en enda gång i mitt liv tala i Riksdagen vill jag ju inte stå där och snörvla och hulka!
Jag gråter inte så fint, så som de gör på film, utan jag blir rödögd och eländig och hämtar mig inte på en bra stund.

Istället försökte jag med lite distanserad sentimentalitet förmedla hur tacksamma vi i min familj är över att lilla H har valt att komma just till oss! Hur mycket hon ger och ger av sig själv till oss, hur mycket hon lär oss varje dag genom sin blotta existens, hur mycket vi andra i familjen vuxit som människor genom de erfarenheter Hedvigs existens gett oss.

Jag ville förmedla till de som lyssnade att lilla H genom sina kloka slutsatser och resonemang faktiskt är en stor förebild för alla i min familj. Jag ville få dem att förstå att lilla H är precis som andra barn; hon tycker om att göra samma saker som andra barn, hon blir glad respektive ledsen för samma saker som andra barn. Ibland gör hon saker på sitt eget lilla vis, men hur kan det vara fel?
Det viktiga måste väl ändå vara att Hedvig lever ett fullständigt värdigt liv, ett lyckligt liv, ett liv med med- och motgångar precis som alla andras liv?

Mitt huvudsyfte med att tala i detta seminarum var att få åhörarna att förstå att vi på inget sätt vill vara utan lilla H, att även Downs syndrom måste få ingå i begreppet mångfald, att världen skulle bli lite snällare om det finns några extra kromosomer här och var…

Att de som deltog i seminariet blev berörda, rörda och tårögda väljer jag att ta som en komplimang.

De handslag och de kramar jag fick då seminariet var slut tolkar jag som att de alla förstått mitt budskap…

♥

 
Hedvigs jultomte, med röd luva och brun säck, placerad bredvid
en grön julgran med gul stjärna i toppen och röda julklappar
under granen.

Hon kommer hem med de mest…

… fantastiska saker lilla H…

På måndagar, den gröna dagen, då har Hedvig träslöjd.
Träslöjd med Martin!
Martin är inte träslöjdslärare enligt Hedvig.
Martin bara bor i träslöjdssalen enligt Hedvig.
Jag är inte säker på att Martin skulle hålla med Hedvig om jag frågade honom.

Hur som helst är denne Martin otroligt omtyckt av lilla H och hon slöjdar det ena finare än det andra.
I måndags kom hon hem med en träbit – jo, det var en träbit, men inte vilken träbit som helst utan en som just lilla H sågat till, skruvat två krokar i och borrat två hål i!

”Hålen bollade ja me Martin mamma! Min pappa ska bolla upp den på väggen… Ja ska hänga halsband o lingal på mina klokal…”

Så klart hon ska!
Det förstår väl alla att man måste ha en träbit med två krokar i för att hänga sina halsband och ringar på!

♥

På onsdagar, den vita dagen, har lilla H syslöjd.
Syslöjd med Anette.
Anette som jag inte vet om hon är syslöjdslärare eller om hon rentav bor i syslöjdssalen?
Hedvig har ännu inte avslöjat denna hemlighet…

Förra onsdagen berättade Hedvig att hon klippt.

– Ja hal plippt o plippt tättemycket!

– Jaha, vad har du klippt för något då?

– Ja hal plippt tyg!

– Ja ja… vad skall du göra av tyget du klippt?

– Vet inte…

Jag har funderat lite på det, att hon har klippt och klippt men inte vetat vad det skulle bli.
Det kan vara så att hon varit så koncentrerad på att klippa att hon faktiskt inte kom ihåg vad det skulle bli till slut.
Det intressanta var ju att klippa…

Hedvig var inte ett dugg bekymrad över att hon inte visste vad hon skulle göra med alla tygbitar!
Nej, inte alls! Istället var hon så glad över att hon faktiskt just klippt tygbitar!

Åh, vad jag avundas hennes direkta glädje, hennes förmåga att glädjas i stunden, att leva i nuet!
Hon är bara så bäst på det!

Igår var det onsdag igen och glädjestrålande kom Hedvig hem och berättade vad det blivit av alla tygbitar!

Det hade blivit en larv!

– O sen sydde ja en kudde till lavlen osså!!!!

Jag har nog aldrig sett en så söt larv och en så fin kudde!

Jag blev jag alldeles rörd (och säkert pinsam) – igen liksom.

Tänk att en liten ”lavl” med en kudde till kan göra mig så varm i hjärtat, så rörd…

♥