… slutade med en liten högerhand i en Spidermanstrumpa…
En strumpa som täckte tejp och bandage som ju är så fruktansvärt skräckinjagande om man är lilla H…
Lediga dagen idag inleddes så mysigt, så som alla morgnar borde få vara.
En trött liten H och en trött mamma som tände ljus, kröp upp i soffan med varsin mugg – varm mjölk till Hedvig och kaffe till mamman – samt fyra nylånade barnböcker från biblioteket.
TV:n avstängd…
Lilla H är en tv-människa, jag är det inte!
Att den var avstängd var i sig att betrakta som en njutningsfull seger tänker jag…
Vi sippade på varm mjölk och kaffe, pratade om hur gott det doftar då man tänder ljus, läste fyra Emilia-böcker på rad, satt nära, nära…
Lugnet avbröts då böckerna var lästa, Hedvig hämtade sitt DS och ville titta på barnkanalen – samtidigt!
Det kändes ändå helt ok, vi hade haft en otroligt lugn och mysig halvtimma vilket inte är att förakta. Vanligtvis startar våra morgnar med en rivstart med just DS, barnkanalen, cowboydockor, varm mjölk och numera skall även Hjärtekatterna vara med – allt på samma gång och i ett rasande tempo!
Jag kände mig alltså rätt nöjd och tillfreds då jag knallade ut i köket för att göra den (himla) mannagrynsgröten (jo, vi är tillbaka i grötträsket sedan länge… youghurten funkade endast ett par veckor) och ”kyrkmackan” med prickig korv på!
Vet ni vad en kyrkmacka är?
En fint skuren trekant av polarkaka (hönökaka duger inte) och helst med korv på. Ända tills för någon vecka sedan var det kalvkorv som gällde, ”plötsligt! (efter sådär fem år) är det prickig korv som gäller!
Frukosten med ♥-medicin som förrätt var även den mysig med tända ljus samt kloka och eftertänksamma tankar ifrån lilla H.
Ingen lär mig om livet som hon gör!
Jag önskar ni alla kunde höra hennes tankar och hennes resonemang.
Igen och igen pratade vi om dagens läkarbesök.
Igen och igen bedyrade jag att ingenting idag kommer att göra ont.
Inget blod kommer att dyka upp och inga plåster kommer att behövas.
Nöjd så liten H!
Vi åker till sjukhuset för kontroll.
Hedvig är glad och samarbetsvillig, ingenting gör ont, hon får välja två leksaker ur leksakslådan och väljer snabbt en grön ”snurra” och en grön glittrig ödla!
Vi hinner med att fika i sjukhusets café och Hedvig får en päronfestis och en chokladboll, precis som utlovat.
Det drog ut på tiden på sjukhuset och när vi åkte hem var Hedvig ”tättehunglig”.
Snällt, mycket snällt, frågade hon om vi kunde köpa Chicken Nuggets på Mc Donalds ”…med pomflitt o keschup o Ffffffanta…”?
Ja men eller hur?!
Visst kunde vi det då hon varit så duktig, då hon var så glad att inget gjort ont och då hon frågade så snällt…
För min egen del hade jag svårt att tänka mig Mc Donalds mat och ännu mindre hade jag lust att ge mig in på en sådan restaurang i lunchtid. Jag såg framför mig allt folk, all väntan och så maten då, som inte är mitt förstahandsval om jag skall vara ärlig…
Vi, eller jag, valde därför drive-through…
Åh, så glad hon var på vägen hem mitt lilla hjärta!
Avklarat läkarbesök, en snurra och en ödla och till på köpet Chicken Nuggets!
Väl hemma i garaget öppnade jag hennes bildörr och gick själv in i huset med jackor, väska, mat och…
… då hör jag ett fruktansvärt illvrål….
Hörde jag inte nyss bildörren slå igen?
– Men NEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
hann jag tänka medan jag rusade ut i garaget, beredd på att se den lilla, fina, knubbiga handen sitta fast i bildörren.
Det gjorde den inte…
Satt fast menar jag…
Dörren var stängd, handen var ute men lilla H stod med vidöppen mun utan att ett ljud kom över hennes läppar, tårarna sprutade, fötterna stampade och så kom vrålet igen!
Som stiget ur avgrunden!
Hela jag skakade och darrade!
Ni vet sådär så att man skakar inifrån, så att ben och armar inte kan hållas stilla!
Jag tog lilla H i famnen och sprang, verkligen sprang, in i köket. Satte henne på diskbänken vid kranen och tittade först då på fingrarna. Det lilla, lilla pekfingret var sprucket och blodet rann ihärdigt. Det rann så mycket att jag inte kunde se hur illa det var!
Och jag som hade lovat att inget skulle göra ont på mitt lilla hjärta idag, att inget blod skulle komma…
Jag lindade in fingret i massor av papper.
Det blödde igenom…
Hedvig var livrädd, jag var livrädd…
Jag tog mer papper, massor av papper, och lindade en stor ”klut” runt fingret, sprang ut till bilen igen, satte lilla H i bilbarnstolen i baksätet och bad henne hålla fast ”kluten” runt fingret.
– Neeeej mamma, ja äl tättelädd!!!! Ja vill inte ha bloooood!!!
– Fast nu måste vi åka till doktorn Hedvig och du måste hålla i pappret!
– Neeeeej mamma, ja törs inte!!!
– Fast du måste det Hedvig! Annars kommer det mer blod!
Där satt den, den magiska kommentaren!
Mer blod, det ville inte lilla H ha och hon knöt sin lilla hand runt ”kluten” och grät och grät.
Jag körde med skakande fötter på pedalerna till vårdcentralen, halvsprang in med ledsen liten H i famnen och fick hjälp på en gång!
Än en gång tänker jag att personal inom sjukvård skall ha all eloge i världen!
De finns faktiskt där när man behöver dem, när man har ont, är ”tättelädd” och när man är ”tättelessen”…
De tittade på lilla H:s högra pekfinger och konstaterade att fingertoppen spruckit…
Det kunde varit värre; toppen kunde varit loss, fingrarna kunde varit brutna etc men det var ”bara” fingertoppen som var sprucken…
Den behövdes inte sys, den behövde bara tejpas…
Sköterskan sade vänligt att hon kunde sätta ett fint plåster med figurer på över tejpen.
Hon menade ju väl men då blev det totalkaos i lilla H:s känsloliv igen.
Näst efter blod är ju plåster det skrämmer henne mest…
Jag sade lite försiktigt att vi kanske kunde få ett bandage runt istället, ett bandage som liksom gömmer tejpen och såret – så att Hedvig kan låtsas att det inte alls finns någon tejp därunder – såsom de förra veckan gömde nålen i armen under bandage…?
Hedvig fick bandage runt sitt lilla, lilla finger men fortsatte att vara ledsen långt efter det att vi kommit hem och långt efter att hon ätit kalla chicken nuggets och kalla ”pomflitt”.
Jag frågade henne om det bultade i fingret?
Hon tittade på mig och sade sedan:
– Nej, de bultal inte, de bankal!!!
Tänker att hon kanske inte vet att bulta och banka är samma sak… ♥
För att gömma bandaget ytterligare föreslog jag att vi skulle trä på en fingervante. Det ville Hedvig men det gjorde lite för ont för att få in pekfingret i vanten.
– Kan ta en stlumpa?
sa Hedvig.
Bra idé!
Vi tog en strumpa, en svart strumpa med Spiderman på!
(I skrivande stund sover hon med strumpan på sin lilla högerhand)
Bra med dagen var att hon numera är lycklig ägare till en grön snurra, en grön glittrig ödla och en gul sladdrig skorpion som hon fick då fingret var inlindat.
Men det bästa kom med posten!
E-mail i all ära men inget går upp mot ett hederligt handskrivet brev/paket som kommer med posten!
Mer post åt folket tänker jag…
Med posten kom ett kuvert adresserat till Hedvig!
Ett knöligt kuvert vilket alltid är spännande…
Jag såg på handstilen att det var från min fina, mycket, mycket fina vän Tove.
Jag gav kuvertet till lilla H som frågade:
– E de flån?
Jag svarade att det är från mammas kompis Tove och fick sedan hjälpa Hedvig att öppna kuvertet.
Det är mycket som är svårt med en enhandsfattning.
I kuvertet fanns ett fint kort och en urgullig nyckelring med Spiderman på!!!
Tusen tack fina, snälla, alltid så omtänksamma Tove!
Jag undrar om hon har ett sjätte sinne fina Tove, för hur skulle hon annars kunna veta att den fina presenten inte kunde kommit på en bättre dag än denna i övrigt så ledsamma dag!?
Och jag som lovat att ingenting skulle göra ont idag…
♥
Lilla söta Spiderman
Glittrig grön ödla
Sladdrig skorpion
Grön snurra
ont
