Klockan 04:32 i morse (natt)…
… säger lilla H:
– Mamma, skolan ida’?
Sömndrucket svarar jag:
– Nej, du har studiedag idag, sov nu…
– Åh nej, typist…!!!
♥
Som alltid….
… kom första advent fortare än jag anat…
Varför är det alltid så?
Att plötsligt är första advent bara här, bara sådär…
Jag är en trogen vän av vanor och jag ser det gå igen hos i alla fall två av mina tre barn.
När det kommer till adventsljusstaken är jag en extremt trogen vän av vanor.
När jag nitton år gammal strax före jul flyttade hemifrån blev min första ”egna” advent, eller rättare sagt adventsljusstaken, ett stort dilemma för mig.
Jag ville ju ha den adventsljusstaken som vi alltid haft hemma!
Den som jag var uppvuxen med, som har stått på bordet varenda advent sedan 1970 – minst…
Mamma, som väl känner till mitt behov av vanor, gav mig helt sonika DEN adventsljusstaken!
Jag tror inte ens jag bad om den, hon förstod ändå.
Nitton år gammal köpte jag mitt livs första mässingsputs och jag putsade den som jag sett att min mamma gjort varje år. Jag hade likadan mossa och samma ”låtsaslingon” som vi alltid haft i DEN ljusstaken.
Jag var nitton år och jag njöt av min första egna advent…
Så plötsligt för nio år sedan trillade jag på en oerhört läcker, ganska cool adventsljusstake.
Det gick bra!
Den fyllde sitt syfte och jag saknade inte den gamla så starkt som jag trott (om än att min första, riktiga, adventsljusstake fanns kvar i kartongen ifall om att…)
Jag hade förvisso dekorerat den på samma sätt som adventsljusstaken i mitt hem alltid hade dekorerats men ändå, jag kände mig lite ”wild & crazy” och ja, nöjd helt enkelt.
I nio år har den läckra adventsljusstaken prytt mitt köksbord och jag har varit fullt och fast övertygad om att DEN, DEN byter jag minsann inte ut! Jag har även jag charmats av alla läckra ljusbrickor de senaste åren, med vita blockljus och fina siffror av metall eller trä, hängande i vackra band.
För den sakens skull tänkte jag aldrig tanken att byta ut just min egen adventsljusstake, inte alls.
Inte förrän förra året!
Då insåg jag plötsligt det pedagogiska för lilla H i att ha siffror på ljusen!
Tydligare kan det nästan inte bli;
Första advent tänder vi ljuset med siffran 1 på…
Andra advent tänder vi ljuset med siffran 2 på…
Tredje advent tänder vi ljuset med siffran 3 på…
och
Fjärde advent tänder vi ljuset med siffran 4 på…
Förra året insåg jag det för sent.
Jag insåg det då vi tände första ljuset och jag inte hade något lika konkret som en siffra att visa för Hedvig.
Då undrade jag i mitt stilla sinne om jag verkligen skulle förverkliga detta pedagogiska år 2011, om jag verkligen skulle kunna ”slita upp” min tradition med adventsljusstaken ännu en gång…
Det kunde jag, och det gjorde jag och det gick bra!
Första advent kom och gick och var precis så stämningsfull som bara första advent kan vara…
… med en skillnad; i år fanns även en släng av pedagogik med i firandet…
♥
första advent
Nej då, nej då…
… jag har inte ingått ny familjekonstellation…
Det finns fortfarande fyra barn (och make) i min familj även om endast tre är representerade på bild.
För några veckor sedan skickade jag ett sms till min äldsta dotter, till min son och till min mans son. Jag lät dem förstå att jag tyckte det var dags att uppdatera fotona på bloggen – de växer fort alla barn och plötsligt såg de så små ut! Jag frågade då, med tanke på att tonåringar har så mycket åsikter om det mesta, om de fortfarande tyckte det var ok att vara med på bild på bloggen?
Tre svar fick jag!
Alla kom snabbt och alla svaren var olika!
Det första svaret löd:
”Nä, asså ja vill nog inte de, typ…”
Det andra svaret löd:
”Asså, de spelar verkligen ingen roll, typ…”
Det tredje svaret kom och löd:
”Jo… det är ok, om jag får vara med och välja bild…”
Så så fick det bli!
Respekt…
Den lilla skruttan då? Ja, henne behövde jag inte ens fråga
Hon är en linslus av stora mått och gärna med på varenda bild som tas i hennes närhet. Jag berättade för henne att jag ville ta lite nya foton på henne till bloggen, foton som visar vilken stor flicka hon blivit nu. Jo, men det var ok, absolut! Jag bad henne då om att skippa ”fjortisminen” hon gärna tar till då kameran kommer fram och jo, det var också ok – hör och häpna!
Så för er som undrar så är familjen intakt med make och fyra fantastiska barn i varierande åldrar…
♥
Nu är hon här igen…
… min lilla ängel som är lite olika…
…lite speciell…
För sjunde året i rad har hon, lagom till första advent, intagit sin självklara plats på köksbordet.
Mitt i allas vårt blickfång!
Jag har en stor svaghet för änglar och hjärtan vilket säkert avspeglas i vårt hem.
Kanske för att de står för något gott, var och en på sitt sätt…?
Jag vet inte, jag vet bara att jag har svårt att låta bli att köpa en fin ängel eller ett särskilt hjärta när jag trillar på dem.
Den här alldeles speciella lilla ängeln mötte jag för sju år sedan.
Det var lilla H:s första advent som stundade och ja, jag var ännu helt omtumlad av att en extra liten kromosom dykt upp i vårt liv.
Omtumlad, orolig men egentligen allra mest nyfiken…
Omtumlad eftersom ingen av oss funderat över att ”lilla Grodan” i magen var alldeles särskilt speciell.
Orolig då jag ganska snart blev varse folks fördomar och samhällets syn på olika människor.
Nyfiken för att lilla H bara vara så underbar och för att jag inte hade en aning om vad en extra liten kromosom skulle medföra för oss alla som står henne nära.
Då trillade jag på henne!
Den särskilda och lite olika ängeln.
Hon är inte ljus och vän med blont lockigt hår!
Hon är mörkhyad, vacker och har kolsvart hår!
Hon är olik den ”gängse normen” för hur en ängel ”brukar/ska” se ut…
Det var nog första gången det slog mig tydligt att ”olika” är bra!
Vi är ju alla olika och låt oss så förbli.
Var och en av oss som går här på jorden är särskild, speciell, unik och lite olika…
♥
olika
Ikväll tog vi med oss Karlstadmodellen…
… ända till badkaret…
Eftersom lilla H är sådan att hon genomskådar allt, precis allt, som jag försöker lära henne – och då oftast vägrar lära sig – brukar jag anstränga mig för att tänka Karlstadmodell i det mesta vi gör och pratar om.
Inte Karlstadmodell för att det är just Karlstadmodell utan för att det är ett sätt att lära som passar Hedvig alldeles ypperligt! Ja, jag tror förresten inte jag hört om något barn med språkförsening som inte är hjälpt av just Karlstadmodellen.
Hedvig har ljudat bokstäver sedan ett par år tillbaka och i våras/somras lyckades hon att få ihop ljuden till ord.
Små, korta ord på två eller tre bokstäver men ändå!
Oftast kan hon, ibland blir det svårt och ibland gissar hon helt enkelt (oftast helt galet) utifrån ordets begynnelsebokstav.
Ikväll ville Hedvig bada istället för den vanliga duschen och så fick det bli.
I baljan med badleksaker letade vi fram badkritorna, det var länge sedan!
Till badkritorna finns mallar ifrån Toy Story som går att måla om och om igen.
Det är kul!
En stund…
Jag tröttnade på att måla dessa mallar om och om igen, det måste jag erkänna.
Istället var jag lite ”wild & crazy” i Hedvigs ögon och började måla utanför mallarna!
Direkt på badkaret!
– Men mamma!!! Så kan man inte göla hellel!!!
Fast det kan man ju tänkte jag och övergick från att måla märkliga bilder till att skriva ord.
Det var då Karlstadmodellen började tjattra i bakhuvudet på mig…
Här kan vi skriva, läsa, leka och träna!
Här i badkaret när livet är på topp för lilla H!
Jag skrev
K O
Hedvig ljudade och läste ”ko”.
Jag skrev
S O L
Hedvig ljudade och läste ”sol”
Jag skrev
B U S
Hedvig ljudade och läste ”bus”
Jag kände den där överväldigande glädjen och stoltheten sprida sig ända från tårna och uppåt och samtidigt som jag överöste lilla H med beröm, tokmycket beröm, skrev jag
O S T
Hedvig sken som en sol över berömmet, ljudade och läste…
… hon läste ”get”!!!
Fast jag hade ju skrivit ”ost”…
Lite förvirrad över denna totala vändning tittade jag på henne och förberedde inne i huvudet en pedagogisk fras för att få henne att prova en gång till.
Då ser jag det!
Jag ser det i hennes ögon!
Jag ser hur det bara glittrar av bus samtidigt som skrattet bubblar ur hennes lilla mun och hon utbrister:
– Skoja bala mamma, det stål ”ost”…
♥
kritor
Jag tror att det var tredje gången…
… möjligtvis fjärde gången…
… som lilla H klippte håret hos frisören igår!
Ja, hon har naturligtvis klippt håret mer än tre eller fyra gånger i sitt liv.
Men inte hos frisören!
Länge, länge var det tvärstopp på den fronten!
Totalvägran att ens kliva över tröskeln till en salong, och Hedvigs vilja ruckar man inte på i en handvändning.
Jag har många gånger undrat om det varit fel på min barnuppfostran i de tidiga åren eftersom Ebba var precis likadan! Det gick inte att få henne att ens ställa sig i dörröppningen till en frisörsalong!
Lönlöst!
I flera år var det lönlöst och jag har klippt, och klippt lite till och lite till eftersom håret tenderar att bli lite snett då jag faktiskt inte kan klippa hår!
Som tur är har båda tjejerna tidigt haft långt hår och dessutom tyckt om att vara fina i håret med flätor, tofsar och annat – då döljs lätt det sneda, vinda, hemklippta…
Men, så tänker jag vidare att så himla fel kan jag ju inte gjort ändå eftersom Ludde gladeligen gått till frisören sedan ett års ålder. Han har tagit emot hela kitet med glädje; sax, trimmer, gelé och gärna lite grön färg som pricken över i:et.
Men inte Ebba inte…
Och inte Hedvig heller…
Plötsligt för ca 1 1/2 år sedan hittade jag en salong där hon klev över tröskeln – men hon ville inte klippa sig!
I just den salongen fanns en rolig, röd bil att sitta i. Hedvig satte sig – men ville inte klippa sig!
Då hon satt i den roliga, röda bilen drog jag försiktigt ur snoddarna ur flätorna varvid hon blixtsnabbt frågade:
– Va´ hålle du på meee?!
(nästan med Östgötsk dialekt av någon anledning)
Jag mumlade något om att vi ju i alla fall kunde kamma håret nu när vi ändå var där.
Kamma gick bra, bara inte klippa!
Sedan kom frisören och bara ”pillade” lite i håret medan jag kammade.
Så tog frisören en egen kam och kammade också.
Då tittade Hedvig på Youtube på min telefon och ja, plötsligt var hon klippt och fin!
Och mallig!
Åh, hon hade ju klippt håret hos en riktig frisör – helt ovetandes förvisso men ändå!
Stoltheten kände inga gränser men färg i håret ville hon inte ha!
Tvärnej!
Istället fick hon då en rad med diamanter i håret som värmdes fast med hjälp av plattång.
Vän av vanor som hon är, lilla H, så har vi fortsatt de andra gångerna på samma sätt.
Lirka, locka, kamma, pilla, och så plötsligt är det klart!
Igår var hon lite, lite modigare…
Hon klev ganska kavat in på salongen, valde bort den roliga, röda bilen med motiveringen att hon är en stor tjej nu, hon går ju i skolan i all sin da´r, och satte sig istället i en vanlig stol!
Vi behövde inte lirka lika mycket, jag behövde inte kamma först t ex och frisören behövde inte smyga med själva klippningen.
Den här gången gick gränsen istället vid klämmor!
Hedvig ville inte ha klämmor i sitt hår men vågade inte riktigt säga det.
Istället såg jag hur ögonen plötsligt blev blanka av tårar och underläppen började darra…
När jag frågade vad som var fel viskade hon:
– Ja gillal inte klämmol mamma…
Frisören tog snabbt bort klämmorna och då kändes det bättre i Hedvigs lilla kropp – puh, klämmor är visst lite scary om man är liten H.
Det var nej tack till rosa färg i håret igår också men Hedvig kom själv ihåg de vackra diamanterna hon fått tidigare och sade, förvisso lite blygt men ändå:
– Ja ville ha iamantel tack….
Och visst fick lilla fina H vackra diamanter i sitt hår!
En hel rad med vackra rosa diamanter!
Med stolta och lätta steg skuttade hon ut från salongen, glad och trallande!
Åh, jag kan riktigt känna hur nöjd hon var över att det var klart, nöjd över hur vacker hon blev, nöjd över de gnistrande diamanterna och framförallt nöjd över att det gick bra även den här gången…
♥
klippa håret
Hon är en liten baddare…
… i vattnet, lilla H…
I fredags mötte jag en glädjestrålande liten H på fritids!
– Ska visa dej en sak mamma…
Snabbt plockade hon ner sin Spidermanryggsäck från kroken och letade i alla fack tills hon till slut fick tag i vad hon skulle visa. I den fina, knubbiga lilla handen låg hennes allra första simmärke!
Åh, så stolt Hedvig var!
Och åh, så stolt jag kände mig; Baddaren!
Den går inte av för hackor den inte!
I alla fall inte då det kommer till ens egna barn!
Med sina egna barn blir man stolt över de allra märkligaste saker.
Nu menar jag inte att Baddaren är en märklig sak att vara stolt över, tvärtom, Baddaren är stort, men tro mig, jag har känt en omättlig stolthet över de mest märkliga ting mina barn gjort…
Men jag står för stoltheten än idag och bjuder gärna på eventuella höjda ögonbryn.
För att klara av Baddaren säger simförbundet att man ska klara av:
Dopp-prov:
doppa huvudet under vattnet fem gånger
Bubbelprov:
andas in, hålla andan och blåsa ut under vattnet
(antar att det är vad vi menar när vi säger att vi ”kokar kaffe”…?)
Glidprov:
glida fem sekunder i vattnet med framsträckta armar och ansiktet under vattenytan.
Momentet upprepas fem gånger.
Jag tänker att ovan har Hedvig klarat ett bra tag, ett par år faktiskt, men jag har aldrig tänkt tanken på märkestagning – förrän nu…
Å´ andra sidan går Hedvig nu i simskola och jag tror att i stoltheten över sitt märke ligger också en härlig känsla av att vara en stor tjej som fixar simskolan utan mamma.
Där var hon ju inte för två år sedan och hon är förmodligen lyckligare för sitt märke idag än vad hon hade varit då?!
Allt har sin tid tänker jag…
♥
Hon är en mästare på…
… otippade kärleksförklaringar, lilla H….
Vid de mest oväntade tillfällen gör hon det!
Deklarerar sin stora kärlek till mig…
På ett sätt och med ord och beskrivningar som ingen någonsin förklarat sin kärlek till mig på!
Åh, hon gör mig alldeles varm inombords!
Det är 100% total ärlighet i hennes lilla kropp!
Alltid 100% ärlighet vilket naturligtvis även klart kan deklarera motsatsen!
Som igår då vi var på simskolan och jag försökte övertala henne till att ha en simdyna på ryggen då vi var på det djupa vattnet. Nej, hon kunde själv sade hon!
Igen försökte jag förklara att hon skulle sjunka utan någon dyna.
Lönlöst!
Istället blängde hon ilsket på mig med sina bruna ögon som tenderar att bli svarta då hon blir arg, och så fräste hon åt mig:
– Ja gillal inte dej!!! Ja gillal Ebba!!!
Men, det är då jag försöker plocka fram de fina kärleksförklaringarna hon ändå ger mig – när det passar henne…
Som i förrgår natt…
Jag hade varit borta på kvällen vilket lilla H starkt ogillar!
Inte så att hon inte vill vara hemma med sin pappa, inte alls, det är mer någon slags kontroll av mig tror jag.
Hon gillar att jag är hemma helt enkelt.
Hur som helst så var jag inte hemma då utan kom hem långt efter att hon somnat.
Klockan 00:47 händer det!
Liten trött, halvsovande trollunge släntrar upp ur sin säng, jag hör hur hon samlar ihop snuttefilt och hjärtekatter och sedan fipplar lite med sin dörr och liksom snubblar in i vårt sovrum.
Hon kastar upp snuttefilt och hjärtekatter i sängen, ser mig och blir med ens klarvaken och utbrister:
– Åh mamma!!! Du hemma igen?! Ja hal saknat dej ja…
Så kröp hon nära, nära och somnade så gott!
♥
Jag fick otroligt mycket…
… respons på inlägget igår…
Av både för mig kända och okända människor – jättekul!
De som på endera viset kontaktat mig för att kommentera, tycka till om vad jag skrivit, tycker alla likadant som jag! Kanske kommenterar man inte annars…?
Eller ens läser…?
Jag vet inte vilket.
Vad jag vet är att jag önskar att ”de”, dvs läkare, professorer och beslutsfattare visste att så många är eniga med mig om att alla människor berikar och att alla människor har lika stor rätt att få finnas till och respekteras för den de är.
Det blir på något konstigt vis ännu svårare att förstå hela den pågående debatten när så många verkar vara emot den! De som är för en aktiv bortsortering av foster med t ex Downs syndrom verkar vara i minoritet – ändå är det deras röster som hörs, deras röster som verkar räknas…
Hur kan det vara så?
Varför är det så?
Någon klok i min närhet (A) som igår läste mitt inlägg med tillhörande länk hörde av sig till mig idag och var tyvärr inte alls förvånad. Hon refererade till hur de yngre på hennes arbetsplats som väntar barn alternativt planerar barn resonerar och beslutar. Hon sade att de anser det vara viktigt att ha alla yttre attribut som hus (helst ett läckert sådant), båt (stor, dyr), senaste modellen av alla möjliga tekniska prylar, dyra märkeskläder och ja, you name it.
Som grädden på moset vill de sedan ha en i deras ögon ”Perfect Baby” (d v s utan några som helst avvikelser i vare sig kromosomer eller annat). Denna lilla varelsen tänker man sig sedan att kunna lämna bort så mycket som möjligt till nära och kära så att man minsann kan ha ett eget liv kvar…
Vi resonerade vidare lite kring detta och kloka A menar att hon inte tror att det är så illa att människor inte respekterar och önskar allla ett gott liv MEN man kan absolut inte tänka sig att ställa till ”oreda” (sagt med ironi av henne) i sitt eget perfekt tillrättalagda liv.
Varför?
För att det kommer kräva något alldeles extra av dig och dessutom skapa en skillnad mellan din egen och andras familjer. Den situationen är kanske ohanterlig för de som söker ett perfekt tillrättalagt liv…?
Men, om man nu söker någon slags yttre perfektion i hela sitt tillrättalagda liv och då även med sitt, förhoppningsvis, hett efterlängtade lilla barn missar man då inte hela poängen…?
Poängen med livet…
Poängen med barnen vi längtar efter…
Kanske låter allt som att jag är en rabiat abortmotståndare?
Det är jag inte…
Jag kan se att det finns situationer/omständigheter i människors liv som innebär ett sådant val och jag är helt övertygad om att det är ett av de svåraste valen en människa kan göra.
Jag har svårt att tro att någon enda människa utför en abort lättvindigt, precis som jag har svårt att tro att någon går hel ur en sådan händelse.
Det jag vänder mig emot, det som får mig att börja skaka inombords, är denna febrila aktivitet som syftar till att ta bort en viss kategori av människor ifrån samhället.
Det är för mig att likställa med Hitlers aktiva utrotning av judarna…
Jo, precis så starkt tycker jag att det är!
Jag tänker att man tar vara på det liv som ges, OCH man älskar o vårdar det villkorslöst…
Hur jag än vänder o vrider på resonemanget kan jag inte förstå hur det skulle kunna vara på annat vis…?
Att välja innebär per automatik också att välja bort och att välja bort något som i själva verket berikar gör människan tom och lite fattig….
♥
”Vad du slutar med…
är en värld utan människor med Downs syndrom”
säger Paul Root Wolpe, chef för centrum för etik vid Emory University.
Vidare säger han:
– Och frågan är blir det bra eller dåligt?
Jag läser nya rön på My Perfect Baby…
Nya rön som informerar mig om att enkelt blodprov kommer att kunna hitta foster med Downs syndrom…
Som alltid vid denna frågan knyter det sig i min mage.
En klump av obehag, av oro och rädsla fyller hela mig.
Vart är vi på väg?
Vad gör människor med Downs syndrom samhället för ont?
Varför, varför, varför skall dessa underbara människor inte få finnas?
Det är inte människor med Downs syndrom som driver samhället i fel riktning…
Det är inte människor med Downs syndrom som är våldsamma och farliga…
Det är inte människor med Downs syndrom som är kriminellt belastade…
Sedan lilla H klev in i vårt liv har jag lärt mig så mycket om livet, om samhället och faktiskt om andra människor.
Det är hennes extra lilla kromosom som lär mig, som guidar mig och som får mig att inse det viktiga i livet.
Perfektion – i samhällets mening – är inte viktigt!
Innebörden av begreppet perfektion ligger i betraktarens ögon och saknar man förmågan att se det perfekta som finns i alla människor då är man fattig…
Frågan om hur jag en dag skall kunna förklara för världens finaste lilla H att många människor inte tycker att hon skall få finnas mal i mitt huvud. Ibland blir dessa tankar otäckt lika ångest och det känns som om de äter upp mig.
Det är en elak och orättvis syn på människor..
Jag vill att folk skall se och njuta av Hedvig och alla andra underbara människor på denna jord, med eller utan extra kromosom…
Varför är det så svårt…?
Vad är svårt med att acceptera olikheter…?
Genom denna aktiva bortsortering av foster med Downs syndrom tänker ”man” sig förmodligen att ”man” utrotar Downs syndrom…?
Det gör ”man” inte!
”Man” tar inte bort Downs syndrom, ”man” tar bort människor med Downs syndrom…
Varför, varför, varför skall dessa underbara människor inte få finnas?
♥
(Fotot ovan är min egen lilla kärleksförklaring till älskad liten H; en extra liten kromosom på insidan av min vänstra handled. Vänstra för att det är närmast mitt hjärta där hon, liksom mina andra barn har en självklar plats…)