Liten H...
Till älskade, älskade Hedvig…
 
… från lika älskad och tillika världens bästa storasyster…
Ebba skriver:
 
 

”Idag vet du inte om vilken syn världen har på dig. Inte heller imorgon. Men det kommer en dag då du kommer förstå, och det kommer göra ont.fruktansvärt ont…”

 

Detta skrev jag för fyra år sedan. 13 september 2014. När du fortfarande inte visste vilken syn samhället har på dig. I alla fall inte i samma utsträckning som nu. Kanske hade du redan märkt av det, det är jag egentligen ganska övertygad om. Kanske var det bara jag, din storasyster, som så innerligt önskade att du ännu inte visste. Kanske var det bara jag som blundade för vad du redan hade upplevt. Idag, fyra år senare vet jag att det har det hänt. Det som jag så länge har vetat ska ske, men lika länge fasat över. Du har förstått vilken syn världen har på dig och det gör så fruktansvärt ont… 

Frågan jag ställde mig själv för fyra år sedan kan jag än idag ställa mig. Tyvärr har jag inte hittat något bra svar på frågan. Förmodligen kommer jag heller aldrig att hitta svaret. För om vi ska vara ärliga, hur ska jag kunna förklara för dig att världen inte vill ha dig? Att du i mångas ögon inte duger som den du är? När du in mina ögon, och många andras med mig, är precis den vi vill att du ska vara. Hur förklarar man det som syster, som förälder eller vän? Att du är precis allt vi vill ha men att det inte är tillräckligt för alla. 

För fyra år sedan pratade vi om allas lika värde, om mångfald och om inkludering. Nu, fyra år senare, pratar vi fortfarande om allas lika värde, om mångfald och om inkludering. I många lägen går vi framtåt, vi jobbar mot ett gemensamt mål som ofta får positiva följder. Tyvärr inte i fallet vad det gäller dina rättigheter. Det har gått 1 479 dagar sedan den 13 september 2014. 1 479 dagar. Jag hade önskat att dessa 1 479 dagar hade gett dig samma rättigheter som jag har i samhället. Jag hade önskat att du efter dessa 1 479 dagar hade känt att du passade in i samhället vi lever i. Jag hade önskat att människor i samhället inte tittar på dig, ibland med gapande öppen mun om det är barn vi talar om, för att du har en extra kromosom. Att människor inte tittar på mig med ett leende som visar att de tycker synd om mig. Visar medlidande. Empati. Jag har dock svårt att se det som empati.
Enligt wikipedia betyder ”empati” att någon:

 

 ”betecknar förmågan att uppleva och förstå andra kännande individers känslor”

 

 Känslorna de visar mig är långt ifrån de riktiga känslorna jag har för dig. Jag hade önskat att dessa 1 479 dagar har gjort så mycket mer för dig, för dina vänner och alla andra med någonting extra.

Hedvig min Hedvig.
Hur ska jag lyckas visa världen hur viktig du är? Hur viktiga alla är, oavsett hur många kromosomer man har? Hur ska jag kunna bevisa det när forskningen hela tiden går framåt. Framåt i frågan om hur vi ska minska antalet födda barn med Downs syndrom men bakåt i frågan om allas lika värde. Om att olika är fint. För bakåt går vi ju. Trots att vi rockar sockorna varje år för att olika är fint så verkar det tyvärr inte vara tillräckligt för att människor på allvar ska tycka att just olika är fint. Att människor på riktigt ska tycka att antalet kromosomer inte spelar någon roll.

Så länge vi låter olika få finnas och så länge vi värnar om olika så kommer olika att alltid vara en del av det samhälle både du och jag lever i.
Olika är fint och olika kommer alltid att vara fint.

Vi måste bara våga låta det finnas, våga släppa på den perfekta värld vi ständigt försöker skapa. Våga låta denna naturliga del av mänskligheten få finnas kvar.
Olika har alltid funnits och kommer finnas kvar så länge vi tillåter det.
Frågan är, hur länge låter vi det finnas kvar?

 

 

 
 
 
 
 
 
 

 

Hennes skolväska…

(null)

… den älskade…
Med Marcus & Martinus på.
Axelremsväskan. 13-årspresenten.
Den haltar lite.
Kardborrebanden på locket fäster inte riktigt längre. Mitt i morgonbestyren uttrycker jag visst och tydligen en oro över att viktiga ting som till exempel en iPhone eventuellt skulle kunna trilla ur om man inte stänger ordentligt.
Hon nappar på detta.
Ordentligt nappar hon på min oro.
– Du! Du mamma!
På Jollyroom.se kan man köpa en ny!

– En ny?

– Ja!
En ny Marcus & Martinus väska.

– Okej…?
Men vill du ha en ny? Du gillar ju den du har…

– Ja, men den är svincool!
Den på Jollyroom.se

– Okej…
Du kan väl visa mig i helgen?

– Ja!!!
Jag kan länken.

– Vad bra!
Du kan ju önska dig den i julklapp?

– Jaaaa!!!!
Familjens yngsta stjärna går ut till taxin.
Åker till skolan.
Lite road står jag kvar. 
Ler åt hennes iver.
Exakt åtta minuter efter att hon satt sig i taxin kommer sms:en. I plural. Ett med en länk till den tydligen hett efterlängtade ryggan. Ett med en uppmaning om att köpa den.
Igen känner jag mig road.
Road, tacksam och lite lättad över hennes företagsamhet. På vissa områden mindre, på andra områden mer. Heja Hedvig!
Hon ser om sitt hus…

❤️


… bra där Hedvig…






(PS. Det kan hända att den 
nu är beställd… DS.)
Vi bannlyser …
(null)
 
… simultankapaciteten …
Gör om och gör rätt.
 
Livet.
Livet måste väl ändå vara det viktigaste vi har. Livet som pågår.
Som jag är livrädd att liksom missa. För att det går för fort.
 
Hedvig är expert på livet. På riktigt expert.
Hon vet hur hon vill ha det och vad hon behöver, precis som de flesta av oss.
Skillnaden är att hon också lever som hon bör. Om hon får bestämma själv.

Inte alltid kan hon bestämma själv.
När ekorrhjulet vi andra förtvivlat springer i rullar på för snabbt.
Då kan hon inte bestämma takten. Då ger hon upp.
Vill ingenting. Tappar lusten. Blir ledsen.
Så kan vi inte ha det.
 
Så nu ändrar vi i vårt liv. Radikalt.
Vi gör om och gör rätt.
 
Letar oss tillbaka till tiden vi så väl behöver.
Till samtalen som stärker inifrån. Som liksom tröstar själen.
 
Samtalen som handlar om allt ifrån varför man inte får äta hur många köttbullar man vill,  till hur orättvist det kan kännas att man har Downs syndrom när inte alla andra har det. Eller om hur det nästan känns som om man ska gå sönder när man drabbas av mammalängtan fast man är i skolan. Och om hur roligt det är att få komma hem efter skolan och ingen är hemma. Att få fixa mellis själv, ställa in i diskmaskinen och torka av bordet efter sig. Lättsamma samtal blandas med djupa samtal.
Samtal kräver svar och svar kräver tid.
 
Vi bannlyser simultankapaciteten och lär oss att bara göra en sak i taget.
Man måste faktiskt inte städa handfatet och plocka dammråttor samtidigt som man kissar.
Det går ju bra att kissa i lugn och ro och därefter – eventuellt – städa ur handfatet. Inte heller måste man knäböja flera gånger och plocka upp dammtussar bara för att man förflyttar sig från ett rum till ett annat. Eller torka ur kylen lite grann varje gång man öppnar det för att ta fram något att äta.  Med åren har jag, liksom de flesta andra, utvecklat en simultankapacitet som är fantastisk. ”Klarar att ha många bollar i luften” och sånt.
Men är det ens något att skryta med?
Nej. Jag tror inte det.
 
I livet vi närmar oss gör vi som Hedvig och Alfons Åberg, vi tar en sak i taget.
Än är vi inte där, men jag tillåter mig att försöka falla in i lugnet.
 
 
 
Tiden…
 
 
 
… kanske är det den som tröstar själen…
 
Jag hoppar…
(null)

… och vet inte riktigt var jag landar…
Eller jo.
Jag tror – och hoppas – att jag landar i Jessicaland. Det är ett land där jag trivs, där jag är tillfreds och där jag har tid för dem jag älskar och för det jag älskar.
I Jessicaland är tiden central.
Tid att göra gott för andra, tid att göra gott för sig själv. Tid att göra det man vill när man vill. I Jessicaland är pengar, status och materiella ting sekundärt. Det är inte det som räknas i slutändan. I Jessicaland är tid, omsorg och kärlek primärt.
Punkt.
Eller som min fantastiska, underbara och extremt älskvärda vän Britta sade:

"Jag har hört att Jessicaland är ett bra ställe, där gillar man olika, det är fyllt av värme och kärlek (precis landets namngivare) 😍, där får många idéer och blommor blomma. Ett toppenställe helt enkelt!💕 "



Så jag hoppar som sagt…

❤️


… jag hoppar högt och hoppas jag landar i Jessicaland…
Hon sår ett frö…
 
 … vi skördar frukten…
Som alltid.
 
Tanken slår mig när jag plockar de tre första solmogna tomaterna som sakteliga mognat på hennes späda och rangliga planta, som från början var ett frö. Det slår mig att det här är så mycket Hedvig. Var helst hon går i världen sår hon små frön,
tankar, hos människor som passerar hennes väg.
 De allra flesta tar lärdom av hennes väsen, av hennes miljoner klokord och av hennes aldrig sinande vänlighet. De flesta skördar frukten av det frö hon sått.
 
Inte alla har den gåvan.
Den är sällsam.
 
Hedvig är sällsam.
Hon är en gåva.
 
En sällsam gåva som behöver stöttas, pushas och handskas varsamt med.
Hon behöver vattnas likt en planta – då blommar hon som mest.
Tid och engagemang bär frukt.
 
 
 
Den goda frukten njuter vi av…

❤️
 
 
… frukten du skänker oss…
 
 
 
Lille herr S…
(null)

 
… unik på sitt sätt…
Speciell.
 
Som alla vi andra.
Men med ytterligare en dimension.
En dimension som många av oss saknar. Ändå  är det vissa av oss utan den ytterligare dimensionen som har mage att våga påstå att vissa av oss på denna jord inte bör få födas. Inte bör få finnas till. Jo, sant. Vissa tycker så. 
Det är de fattiga som tycker så. De som inte förstått vitsen med livet. Som inte ser att olika berikar. Stackars dem.
 
Lille herr S är en av Hedvigs äldsta små polare. Han är så omtyckt av oss alla. Han bor på Sveriges sjunde största ö, ganska nära oss. Lille herr S har i alla år gått i skolan nära sig. En så kallad ”vanlig” skola. Vad är ens vanlig?  En skola för alla heter det ju. Men det är det  där med bindestrecket, med ”sär”…
 
Hur som helst så har lille herr S gått i en klass där han varit – och är – så älskad. Som kompis, som klasskamrat, som elev och som just lille herr S. Men så kom dagen det av kärlek och omtanke bestämdes att det nog ändå kanske var dags att lille herr S skulle byta skola och klass och börja i lilla H:s skola. Ångest och vemod och tacksamhet och kärlek i en enda stor känslomässig röra. Bästa kompis flickebarnet E höll ett tal till lille herr S som hon fick avbryta för att tårarna strömmade.
Stort. Mäktigt. Fint.
 
Olika är fint. 
 
Lille herr S bytte klass och skola.
Är mer än välkommen och trivs gott.
Han har det fint. Men han är saknad.
 
Den gamla klassen har det säkert också bra. Men tomt. Så tomt att när fröken ordnar en läsutmaning är det lille herr S klassen önskar.
 
Utmaningen ligger i 20 000 lästa sidor.
När klassen tillsammans läst tjugotusen sidor ska det firas. Med vad? Popcorn? Glass? Film? Alltihop?
 Nej.
 
När klassen tillsammans har läst 20 000 sidor vill de inte ha något av ovan. Då vill de att lille herr S ska komma och hälsa på.
Lilla herr S är deras belöning.
Deras hjärtans längtan.
 
 
 
Fina, älskade och särskilda (utan bindestreck) lille herr S…
 
❤️
 
 
Sade jag att olika berikar…?
 
 
Det är valtider…
 

Ebba. Storasyster. Hedvigs förebild i ALLT. Nu även hennes politiska förebild.
 
… och Hedvig hänger med…
Så gott hon kan.
 
Hon kan namnen på många partiledare, om än inte namnen på partierna.
Hon vet inte heller vad respektive parti riktigt står för, och jag kan inte låta bli att tänka att vi är många som inte riktigt får grepp om vad Sveriges olika partier står för. Egentligen. Det är bra luddigt både här och var när frågeställningar bryts ner för att var och en av oss vill ha svar.
 
Hedvig känner till Stefan Löfven. Vet att han är Sveriges statsminister.
Hon vet också att Sverige kanske får en ny statsminister efter valet.
Hedvig blir glad då Stefan Löfven dyker upp i tv-rutan.
Hon tycker att han ser snäll ut.
 
Hedvig vet också vem Ulf Kristersson är.
Att han har tre söta döttrar och att han är bra duktig på simhopp.
Hon har också sett honom äta äpplepaj i sin trädgård tillsammans med Jenny och Steffo.
Också Ulf Kristersson ser snäll ut tycker Hedvig.
”Han ler och ser så snäll ut tycker ja´”.
 
 Så vet hon vem Jimmie Åkesson är.
Han verkar inte så trevlig säger hon – ”Han ser ofta arg ut”.
Hon använder samma ord om Jimmie Åkesson som hon gör om Donald Trump.
Fast om den sistnämnda lägger hon till att det är bra tur att han bor i USA och inte i Sverige.
 
Ungefär där trodde jag att Hedvigs politiska kunskaper tog slut.
Varför jag trodde det vet jag egentligen inte. Hon tittar ju på nyheter med oss varje dag, är intresserad och kommenterar det mesta. Kanske fastnar hon inte alltid för samma saker som vi gör, men hennes iakttagelser är inte mindre viktiga för det. De kommer utifrån hennes världsbild och kräver sina svar.
 
Att de arbetar med valet i skolan vet vi. Jag tycker det är toppen.
En dag ska även Hedvig lägga sin röst på ett parti som strävar efter göra gott i världen, som strävar efter att inkludera och välkomna alla människor. Som vill hjälpa och inte stjälpa.
Då är det bra om hon har ett hum om vilka partier som vill henne väl.
 
 
– Ja´ ska redovisa om Ebba Busch i skolan.
 
– Jaha. Spännande. Inför klassen?
 
– Ja. Ja´ valde Ebba Busch.
 
– Du valde Ebba Bush Thor. Spännande.
 
– Ja.
 
– Vet du vilket parti hon är partiledare för?
 
– Nej.
 
– Kristdemokraterna heter partiet.
 
– Just de´.
 
– Hur tänkte du när du valde just Ebba Busch Thor?
 
– Ja… att ja´ har en syster som heter Ebba ju…
 
– Du är söt Hedvig.
 
– Ja, de´ är ja´ väl.
 
 
 
 
Kanske politik inte behöver vara mer komplicerat än så…
 
 ❤️
 
 
… ibland är jag avis på hennes världsbild…
 
 
Att säga förlåt…
(null)

 
… kan kännas…
… svårt…
 
Svårt och jobbigt.
För att man skäms så förfärligt för att man sagt eller gjort något dumt. Sårat,
Man är ju så ledsen själv också liksom.
 
Enklare då att ”bara bli snäll” och sopa saken under mattan. Låtsas som att det inte hänt. Men den som blivit sårad vill kanske inte sopa under mattan. Säger jag. Den som blivit ledsen vill höra ett ”Förlåt”, Behöver kanske få höra det. Så att man vet att man ännu är bästa vänner.
 
Ångern är total. Kortet är skapat.
Det kan ibland kännas enklare att skriva än att prata. Jag skriver under på den. 
Älskar det skrivna ordet. 
Ibland gör det sig bäst helt enkelt,
 
 
 
För man måste säga förlåt om man sårat…
 
❤️
 
 
… det är se’n gammalt…
Tänk…
(null)

…. att få vara så älskad..,
Episkt.
– Mamma, här är du!
Ja’ har ritat dig…

– Åh! 
Är det jag?

– Ja!
Du fick ett hjärta som huvud.
Som du älskar hjärtan.
Å’ ja’ älskar dig mamma…



Storslaget. Svårslaget…

❤️


… episkt. Som sagt…
Vad är det för en dag…
  (null)
 
… är det en vanlig dag…
Nej, det är ingen vanlig dag för det är Hedvigs födelsedag.
Hurra, Hurra, Hurra.
 
❤️
 
Du kom som en sensommarvind.
Kanske mer som en storm när jag tänker efter.
Hett efterlängtad av oss alla. Högt älskad från första stund.
 
Lyllos oss som har dig.
 
Hela vår värld vändes upp och ner.
Som den ju faktiskt gör när man får en ny liten människa i familjen. Kan hända att din ankomst tog hela vända-upp-och-ner-på-livet-grejen till en ny nivå. Så glada vi är för det. Så glada vi är för att just du kom till just oss.
 
Lyllos oss som har dig.
 
Så rika vi blivit tack vare dig.
Inte bara för att vi fick ytterligare en liten skatt i familjen. Men också för att du lär oss så mycket. Varje dag. Med din blotta existens. Alla skulle ha en Hedvig.
 
Lyllos oss som har dig.
 
Lilla, stora, kloka Hedvig.
Idag fyller du fjorton år. Fjorton.
Jag säger som till alla mina barn, att hela världen ligger för dina fötter. Jo, den gör det, även om vi stöter på patrull här och där, lite överallt och varstans. Med vår hjälp, älskade lilla Hedvig, ligger hela världen framför dina fötter och vi ska hjälpa dig att förverkliga dina drömmar.
 
Tillsammans och av kärlek hjälps vi åt.
Så klart.
 
Lyllos oss som har dig.
 
 
 
 
Många grattispussar & grattiskramar till dig på din dag…
 
 
❤️
 
 
… gör som du brukar gumman – skin i kapp med solen…
 
 
 
 
 
1
 
2
 
3
 
4
 
5
 
  
6
 
7
 
8
 
9
 
10
 
11
 
 
12
 
13