Lycka är…

… att få en hel påse med leksaker av finaste grannpojken…

… och i påsen hitta en stor Spiderman…

Lyckan är total!

♥

Prövar att vända vab…

… till något positivt…

Svårt, ack så svårt!

Sjuka, små barn kan ingen rå för och inte heller förutse.
Ändå tenderar sjuka små barn att generera inre stress hos sina mammor och pappor.
Galet, eller hur?
Ingen blir ju sjuk ”med flit” men ändå…
Mammor och pappor kan också tycka att den älskade lilla ”ungen” blir sjuk när det är som allra sämst i tid, som allra mest att göra på jobbet etc.

Jag har börjat nytt jobb och känner stressen ticka inom mig denna veckan då lilla H varit sjuk.
Nytt jobb, nya arbetsuppgifter, nya arbetskamrater…
Vad ska de tro om mig nu?
Att jag är en sådan stackars mamma som vabbar i tid och otid?
Jag som ofta vidhåller att lilla H extremt sällan är sjuk!
Så blir hon sjuk två gånger på samma vecka och är på planerad kontroll en gång, när jag arbetat tre veckor på min nya arbetsplats.

Hm… det känns inte bra!

Jag tvingade bort den hamrande känslan inombords imorse efter att ha talat med min chef.
Jag tvingade och motade bort den och fokuserade istället på genomförkylda lilla H.
En sjuk liten flicka måste ju få sin dag som hon vill tänker jag…

Lilla H vill mycket!

Lilla H har inte så mycket feber, om ens någon så här på eftermiddagen – vi skall ta tempen snart.

Lilla H vill att vi läser, att vi myser, att jag virkar på hennes nya lilla hjärtekatt…

Vi har gjort allt det där!

Jag föreslog då att vi kan prova lite nytt material. Eller, jag presenterade det ju inte som ”material” för då hade det blivit bakslag direkt! Jag presenterade det istället som ett nytt spel vi skulle spela och den tanken gillade Hedvig direkt, vilket är lite ovanligt för den bestämda damen.

Jag lade ut några rader med ordbilder på bordet och hade en hög bilder i handen. Hedvig drog ett kort och fick
t ex en häst. Hon skulle då berätta för mig vad hon fått och plocka rätt ordbild från bordet, d v s den det stod ”häst” på. Det gick som en dans! Hon har blivit otroligt duktigt på att ljuda och höra vad det blir för ord.

Hon prickade in alla rätt!

Hon läser!

Lite svårare trodde jag att hon skulle tycka att detta var och jag får kanske fundera på svårare ord?

På min arbetsplats har vi ”go´fika” på torsdagarna och vi turas om att ta med något smaskigt.
Idag var det min tur och igår kväll gjorde jag därför en äpplepaj som jag skulle ta med idag tillsammans med vaniljsås. Det blev ju inget med det så plötsligt står jag med en äpplepaj så här på en torsdag.
Jag förslog därför Hedvig nyss att vi skulle fika lite, med paj och vaniljsås.

– Ja älskal inte paj mamma! Ska ja ha då? Ja vet, vi bakal chåkladbollal till mig!?

– Tja… jo, det kan vi göra Hedvig.

– Nu?

– Mm, vi kan baka nu.

Så den tredje lite ångestladdade vab-dagen vänder vi strax till att njuta av en galet god eftermiddagsfika…

♥

sjuk

Det kunde varit bättre…

… men det kunde också varit värre…

Lite oroligt är det allt, att åka till Drottning Silvias Barnsjukhus för att kontrollera blodtryck, flöde samt hjärta på fina, duktiga lilla H.
Det där var en undrift om jag skall vara ärlig, det är mycket oroligt.

Tycker jag…
Jag talar för mig själv och jag tror att Hedvigs pappa mer är lite orolig.

Oroliga är vi båda för naturligtvis önskar vi att lilla H inte hade någon anledning alls att ens befinna sig i sjukhusmiljö. Vi är glada för den fantastiska sjukvård som erbjuds, så klart, men vi vill inte behöva den…

Men nu gör vi det, behöver den, och det gör oss oroliga vare sig vi vill eller inte.
Det gör pappan i familjen lite orolig för att han är så enormt bra på att lita på läkarna, på att lita på fakta. Lika bra är han på att ställa oron i proportion till problemet.

Jag är usel på allt det där och jag avundas honom!

Jag är usel på att lita på läkarna – hur skulle jag helt och fullt kunna lita på någon när det gäller det finaste jag har…?

Jag är usel på att lita på fakta – jag hittar ”om” och ”men” överallt och tycker att fakta alltid har brister…

Jag är extremt usel på att ställa min oro i proportion till problemet – Herre Gud om problemet är mitt barns hälsa så finns väl inga rimliga proportioner alls tänker jag…?!
Inte hos mig i alla fall.

När oroliga syskon frågar och undrar så lugnar jag dem på ett sätt jag önskar att jag kunde lugna mig själv på.
Jag blir faktamässig och inser där och då att jo, jag kanske förlitar mig på läkare och fakta trots alllt? Det gör jag nog, där och då i alla fall…

Kontrollen idag syftade till se om blodtrycket sjunkit efter höstens katerisering, för att se hur flödet är då blodet passerar stentet samt för att kontrollera hjärtat i stort.

Blodtrycket har sjunkit, men inte tillräckligt. Det är högt, alldeles på gränsen till vad som är för högt.
Flödet hade ett pyttepyttepyttelite lägre värde än precis efter kateriseringen. Lägre värde är bra så ja, flödet är ok.

Så säger dr A:

– Hjärtat slår dock för sakta…

– Farligt för sakta?

Hör jag mig själv fråga och jag känner den välbekanta paniken sprida sig inom mig, som en snara runt halsen…

Men nej, inte farligt för sakta och förmodligen beror det på den blodtryckssänkande medicinen.
Puh!
Den sätter vi ut nu, den blodtryckssänkande medicinen. Stiger trycket då får liknande medicin sättas in men utan denna biverkning.

Oroligt?
Mmm…

Det var min version.
Lilla H har en helt annorlunda version, som tur är.

I hennes version skuttar hon förväntansfullt från sjukhusparkeringen och in i huvudentrén. Ingenting kommer att göra ont idag och hon är ju faktiskt lovad att få leka i det roliga skeppet, och hon är lovad att få åka till Ikea efteråt. Ikea är enligt Hedvig ett av jordens paradis och där serveras man dessutom köttbullar, potatismos, sås och lingonsylt – hur skulle dagen kunna bli annat är alldeles kanon?!

Efter att ha lekt i skeppet traskar vi med syster B in på hennes rum och utan problem får hon kontrollera blodtrycket. Sedan vill syster B sätta blå klisterlappar på hela magen – det vill inte Hedvig. Som vanligt ser lilla H till att bli chef och säger så bestämt hon kan att doktor A minsann ska sätta ”klistermärkena”. Syster B ringer till doktor A som kommer kilande och visst kan han sätta klisterlappar, inga problem.
Både EKG och ultraljud går som en dans och när doktor A föreslår att de två skall springa ikapp i korridoren med löparbanor, ja men då är ju Hedvig toklycklig!
De springer ikapp, ”försten till mamma vinner”, och Hedvig vann – så klart!
Hedvig valde en gummianka i presentlådan, en grön, och berättade glatt för doktor A att hon minsann skulle till Ikea strax och äta köttbullar.

Till Ikea kom vi, köttbullar åt hon, glass fick hon och hem åkte vi.

Hedvig har haft en toppendag!
Hos mig gnager oron…

♥

Det går bra…

… och lilla H tycker det är kul…

Än så länge i alla fall!

Vi får inte till det riktigt varje dag och jag försöker tänka att några dagar är bättre än inga.
Innan skolan på morgonen är lite mycket att begära – även om det var min tanke från början – så istället försöker vi göra detta någon gång efter middagen på kvällen.
Det mesta går lätt då magen är mätt och glad!

När Hedvig gjorde dagens, alldeles nyss, läste hon namnsdagen på en annan almanacka alldeles själv!
Imponerad och stolt är jag!

Med sin lilla hand i luften tecknade hon bokstäverna samtidigt som hon ljudade

F   E   L   I   X

och sade sedan:

– Felix  hal namnsda´ ida´ mamma!

♥

Nu gör det ont igen…

… det gör ont i hjärtat…

… klumpen i halsen gör också ont…

… det bränner bakom ögonlocken…

… och det känns som om jag fått ett knytnävsslag i magen…

… jag får svårt att andas…

Jag läser i norska ”Dagen”.
Jag önskar att jag inte hade läst…
Eller… nej, det önskar jag inte… man kan och ska inte fjärma sig från det som är, men jag önskar att jag sluppit läsa, att det inte var så här verkligheten ser ut…

Jag läser:

 ”Hvorfor er abort basert på kjønn fullstendig uakseptabelt, mens abort på grunnlag av kromosom-avvik ikke er det?”

Jag har faktiskt inte tänkt så förut, men det är ju precis så det är och vad är det för dold himla diskriminering?
Hur kan det få lov att vara så, att det är helt ok att abortera ett litet foster bara för att det har en extra liten kromosom, men det är fullständigt oacceptabelt att abortera ett litet foster för att det är av ett speciellt kön?

Såklart att man inte ska få abortera ett litet foster för att det är en flicka och du hade önskat dig en pojke, eller vice versa!
Visst är det självklart?!
Det tycker jag!
Det är ett barn du vill ha, inte en flicka eller en pojke, och om någon blivande förälder där ute i landet går omkring och önskar sig ett barn av ett visst kön så vet vi alla att man uttalar inte det högt eftersom det är helt irrelevant; man tar det barn man får och älskar det högst av allt!

När jag läser i Dagen tycks det som att man tänker; man tar det barn man får bara det inte har Downs syndrom!

Hela diskussionen är fullständigt horribel!

Men, säger en del, man vill ju ha ett friskt barn…
Hedvig är frisk, hon är friskare än vad mina två andra barn var när de var små!
Att ha en extra liten kromosom på det 21:a kromosomparet gör inte att du är sjuk…

Min tanke är inte att återge hela artikeln, ni kan läsa själva på http://dagen.no//Nyheter//Innenriks/tabid/248/Default.aspx?ModuleId=75114&articleView=true

Min tanke är att väcka era tankar…

Vart är vi på väg…?
Hur skall det bli…?

Jag vet inte hur jag skall kunna stå ut med detta hårda, till viss del cyniska och dessutom diskriminerande samhälle och samtidigt titta fina, ljuvliga, underbara lilla H i ögonen…

Det gör ont…

♥

Liten har blivit stor…

… och har idag tagit steget att börja åka taxi till skolan…

Mallig och stolt över att nu vara ”stor” tjej inväntade hon i morse taxin utanför vårt hus.
Att ha sin egen bilkudde – dessutom likadan som klasskompisen L – var minst lika malligt som själva taxiåkandet!

Kanske var hon lite spänd, lite nervös?
Jag vet inte riktigt, det var Hedvigs pappa som var hemma imorse.
Lika bra det tänker jag, så här första gången.

Jag är nämligen inte alls helt bekväm med denna lösning…
Jag tycker hon är så liten…
Jag tycker att hon är så ömtålig…
Jag tycker att ja, jag tycker helt enkelt inte om att släppa henne ”vind för våg”…

Fast, som lilla H:s snälla fröken påpekade häromdagen för oroliga mamman, det är ju inte att släppa henne vind för våg. Vi sätter henne i en skoltaxi som kör ända fram till skolgården och där möter världens bästa fröknar upp och tar hand om mitt lilla hjärta.

Såklart har hon rätt!

Men ändå…

Jag tycker det känns lite jobbigt i hjärtat…
Jag vet att det har blivit en nödvändig situation för tillfället…
Jag vet att jag skall vara glad för att lilla H sett fram emot detta, att få åka taxi som flera av hennes klasskamrater gör…
Jag vet att jag skall vara glad att den här hjälpen finns att få…

Jag är jätteglad över sms ifrån fröken som berättade att lilla H var på plats.

Det värmde i hjärtat då jag kom till skolan och Hedvig stolt och glatt berättade om den första egna taxiresan!

Men ändå, hon är ju så liten…

♥

Idag är det torsdag…

… och då är det berättardag…

Årets första berättardag dessutom!

Jag föreslog att Hedvig kanske kunde berätta om jullovets roligaste dag.
Den dagen hon fick vara ledig med Ebba och Ludvig och åka buss till stan – utan vare sig mamma eller pappa!
Sanningen att säga hade jag redan förberett, skrivit och laminerat ett sådant papper så att hon skulle kunna berätta om detta på samlingen idag.

Det blev nej…
Tvärnej…

Att jag aldrig lär mig att det inte går att bestämma över den lilla damen!

– Ja ville ha min jullovsbok mamma! Äl du färdig med den?

– Ähum… ja, alltså, jo… nästan färdig är jag…

Lögn?

Nej, lögn skulle jag inte vilja kalla det. Mer något av en… definitionsfråga…
Alla foton var ju utskrivna redan i helgen så anstränger man sig kan man tänka att den nästan var färdig…
Det var i förrgår och akta er vad bråttom jag fick!

Tisdagskvällen ägnades åt Inprint, utskrifter, skärmaskin, laminering samt ringbindning…

Voilá!

Den blev klar sent, sent i tisdagskväll och vore det inte för lyckan i hennes ögon då hon får en ny egentillverkad bok så hade jag nog övervägt att hoppa över alla dessa böcker för oj, vad tid de tar att skapa!
Men böckerna om Hedvig, om jullov, om påsklov, om sommarlov, om tandläkarbesök etc är de bästa böckerna hon vet och då vill jag naturligtvis ge henne dem. Hon läser dem om och om igen och hon kan berätta så mycket mer om händelserna än vad som står i böckerna, bara hon har dem som stöd.

Idag är den med till skolan och det är en mallig liten tjej som tänker sig att berätta för sina klasskamrater om just hennes jullov…

♥

Mamman säger…

– God natt lilla hjärtat!

Lilla H svarar:

– Go natt gamla potatisskalle!!!

I det här huset har vi inga omskrivningar som ni hör! Scream it out loud tycks vara en fungerande devis 🙂

Snopet dröjer sig mamman kvar vid litens säng en stund och känner att hon kan bjuda på att vara en gammal potatisskalle; hon sade ju trots allt POTATIS och inte KOPATIS som hon brukar. Glädjen över det korrekt uttalade ordet tog genast över den – faktiskt – lite trista känslan av att vara sedd som en gammal potatisskalle…

Vi har olika definition…

… på begreppet mysa, lilla H och jag…

– Ja vet mamma! Vi åker till Mc Donald’s o mysel lite…

Och här är vi nu, och myser…