… in da house…
Till stor förtret och provokation!
Ingen av oss andra är särskilt goda föredömen när det gäller svordomar, tyvärr.
Inte så att vi alla går omkring och svär i parti och minut, men vi gör det…
Den här söta, tokiga, underbara, älskade, roliga, argsinta och kloka lilla ”ungen” vi har här i familjen kan driva mig till vansinne med sina provokationer!
Det är inte så att det ena avlöser det andra i parti och minut, inte alls. Lilla H kör nämligen lååååånga perioder med samma provokation. Flera år av samma provokation till och med, innan hon en dag plötsligt bara byter, alternativt lägger till – det är det som har skett nu.
Hon har lagt till ytterligare en provokation!!!
Under hela hennes första levnadsår var hon så medgörlig!
Snällare bebis fanns nog inte, tänkte jag.
När ettårsdagen passerats hände något märkligt; min lilla medgörliga trollunge började bitas!
Säg helst inte att alla barn bits, för det gör de inte! Hedvig gjorde det…
Till en början bara för att testa men vartefter åren gick högst medvetet.
Ludvig har fortfarande ett märke på insidan armen; av den enkla anledningen att han sträckte ut armen för att hejda en plaskpoolsdyngsur liten H från att rusa in i huset. Förmodligen provocerade den utsträckta armen Hedvig som helt sonika högg sig fast i den, även efter att Ludvig gett upp ett avgrundsvrål och dragit undan armen – Hedvig hängde kvar!!!
Då detta inträffade var Hedvig knappt tre år och strax därefter upphörde bitandet…
… bara för att ersättas av reptiltungan…
Den gör förvisso inte ont men vad den provocerar!!!
Jag blir så arg att det bara blixtrar till i huvudet på mig och huvudvärken smäller till på en gång!
Inte från början så klart, men nu, efter snart fem år…
En otroligt klok och omtyckt specialpedagog på habiliteringen bad mig under en period att prova så kallade sociala berättelser. Med liv och lust tillverkade jag dessa, hade alltid papper och penna med mig men nej, lilla H var inte mottaglig alls! Rättare sagt bestämde hon sig för att inte vara mottaglig! Hon bestämde sig för helt sonika blunda och, för säkerhets skull, även sätta handflatorna för ögonen och därmed vägra titta på mina sociala berättelser. Det är Hedvig i ett nötskal!
Samma kloka specialpedagog frågade mig en gång om jag måste bli så arg varje gång…?
Njae, alltså det måste jag ju inte men hon kan ju inte få göra så här! Jag vill understryka att den stygga reptiltungan räcks ut när något inte passar lilla H, den räcks alltså inte bara ut då hon tycker jag är stygg. Jag tror fullt fast på att hon gör det för att provocera mig – det är någon sorts maktutövning tänker jag.
Återigen samma kloka specialpedagog bad mig att prova att ignorera reptiltungan.
Det är lättare sagt en gjort kan jag berätta!
Om ett litet hjärta helt utan anledning ilsket räcker ut tungan åt dig flera gånger i timmen under flera års tid – exakt hur lätt är det att ignorera???
Jag lyckas inte!
Jo, jag lyckas många gånger men sedan brister det och det är ju vare sig lyckat eller pedagogiskt.
Men nu, nu har den här söta, tokiga, underbara, älskade, roliga, argsinta och kloka lilla ”ungen” helt sonika lagt till ytterligare en provokation;
Hon svär!!!
Hon säger FAN och JÄVLAR i ett kör!!!
Detta har pågått under någon månads tid och vi får inte bukt med det!
Jag har snällt försökt förklara att det inte är trevligt, att människor runt omkring kan bli arga/ta illa upp, jag har sagt att man inte får och jag har till och med bönat och bett att hon skall sluta säga svordomar.
Men icke…
Då har vi provat att ignorera svordomarna men nej, hon fortsätter!
Jag är medveten om att det kan låta lite crazy och lite kul, men det är inte roligt…
Så igår, då vi spelade fotboll på altanen så kom jag på det:
Vi skall prova med rött kort!!!
Hos denna fullständigt fotbollstokiga älskade lilla flicka kanske det kan gå hem…?
Jag har förklarat för henne att man av en fotbollsdomare – eller ”fotbollsdummare” som Hedvig säger – kan få rött kort om man inte uppför sig. Vidare har jag förklarat att man från och med nu även kan få rött kort om man säger svordomar – i alla fall i den här familjen.
Hedvig har tänkt lite på det här ikväll och jag förklarade att det som händer är att leken/tv:n/filmen eller vad vi nu håller på med stannar upp och den fortsätter inte förrän den som fått rött kort har bett om ursäkt.
Hedvig har tänkt ännu lite till och frågade senare under kvällen:
– Äl lött kort fölbjudet?
Jag svarade att rött kort inte är förbjudet men vi kan tänka att svärord är förbjudna.
– Händel då?
– Då får man skämmas lite över vad man sagt och så får man be om ursäkt.
– Ja vill inte hämmas…
– Nej, ingen vill ju skämmas men ibland gör man det.
– Inte ja!
– Jo, om du säger svärord tycker jag nog att du skall skämmas…
– Nä, då sägel ja fölåt stället.
Känner jag henne rätt kommer hon att ilsket väsa ”förlåt” samtidigt som den stygga reptiltungan räcks ut men, undrens tid är inte förbi, mitt hopp står till hennes stora kärlek till fotbollen; kanske, kanske att hon kan anamma rött kort och sluta svära. Ytterligare en hjälp på traven kan kanske vara att hon själv givetvis frikostigt får dela ut rött kort till alla in hennes närhet som slänger ur sig svordomar…?
Jag känner att ett rött kort som jag handgripligen kan ta till kanske passar mig bättre, efter år av provokationer, än ignorans?!
För säkerhets skull har jag ikväll tillverkat och laminerat åtta stycken röda kort – för att vara helt säker på att alltid ha ett till hands…
♥
