Under måndagen och tisdagen har Hedvigs bästa kompis Emil inte varit på fritids och även om där finns andra att leka med så har faktiskt ingen av favoritkompisarna varit där. Vi ser att det är lite trist för Hedvig men vet inte riktigt vad vi skall göra åt det. Själva grejen med fritids är kul ändå men hade varit så mycket roligare om favvokompisarna varit där.
Men så idag kom han!
Efterlängtade Emil!
Emil har varit ett hett samtalsämne här hemma under eftermiddagen och kvällen vill jag lova.
♥
Efter kvällens godnattsaga låg jag kvar och småpratade med lilla H en stund.
– Har du haft en bra dag idag Hedvig?
– Mm, de hal ja´ mamma…
– Mamma! Emil o ja´, vi hal lekt hela da´n!
– Vad kul! Vad roligt att Emil kom till fritids idag!
– Mm… Emil… han… han kom kvart i nio ida´!
– Kom han kvart i nio?
– Mm… Mamma! Ja´… ja´… satt i den blå soffan vid fönstlet och väntade och väntade på Emil…
– Fick du vänta länge?
– Nej, toki´ du äl! Han kom kvart i nio saaaaa ja´…
– Just det ja, det sade du ju…
– Mamma! Jag satt i den blå soffan och väntade på Emil, så kom han och då ja´ splang o klama honom!!!
Jag har flera små älskade hjärtan men just nu tänker jag på lilla H…
Lilla H som yrvaket satte sig upp i sängen ungefär runt halv sju, gnuggade sig i ögonen och sade:
– Go´mollon mamma! Kan du lämna mej till flitis ida´? Snäääälla mammaaaaa…
Det knöt sig i magen på magen på mig då jag hörde hennes vädjan, samtidigt som jag blir varm i hela kroppen av att delges en sådan kärleksförklaring som det ändå är – så fort hon slår upp ögonen.
Det är inte jag som lämnar på morgonen, det gör pappa.
Det går ju bra, det vet jag ju, och var det så att jag lämnade på morgonen hade Hedvig förmodligen önskat att pappa lämnade istället.
Så säger huvudet – det lite mer rationella stället att tänka med.
Hjärtat säger något annat – hjärtat tänker med känslor och är sällan rationellt, inte hos mig i alla fall…
Jag svarade min yrvakna trollunge att det ju är pappa som lämnar, sedan skyndade jag mig att tillägga att det ju är mamma som hämtar. Jag hör också mig själv lite käckt (!!!) säga:
– Det blir väl bra?! Att mamma hämtar dig…
Åh, det är bara vuxna människor som kan säga något så dumt i den situationen!
Vuxna människor med dåligt samvete, typ mammor…
Vad hjälper det klockan halv sju på morgonen? Att mamma hämtar…
Det var ju inte det Hedvig önskade, eller hur?!
Hon önskade att mamma skulle lämna och vad hjälper det då att mamma skall hämta…?
Allt detta hinner jag tänka under en bråkdels sekund, allt medan jag ser hur Hedvig borrar ner sitt lilla huvud i den ännu ”sov-varma” kudden och börjar gråta.
Inte argt skrikande utan sorgset och stilla.
Vi gick sönder en liten bit i hjärtat båda två, där och då…
Varfär är livspusslet så svårt att få ihop?
Jag kröp upp i den mjuka sängen, tog mitt yngsta lilla hjärta i famnen och så satt vi…
Vi kramades, pussades och gosade utan att säga särskilt mycket.
Vi satt så en lång stund, lilla H och jag, medan vi lät våra hjärtan bli hela igen…
Idag bestod lyckan hos oss bland annat av att komma hem från arbete och fritids en solig eftermiddag och kunna plocka en hel skål full med solvarma smultron…
Det hade vi – om än blåsig, regnig och ganska kall.
Vi hade ungefär lika kallt på midsommarafton som vi hade på julafton.
Men, precis som de senaste årens kalla midsommaraftnar hade vi uppehåll och till och med lite solsken lagom som dansen började, lagom som vi skulle strosa omkring på ängen och köpa lotter, fika och fiska i fiskdammen!
En liten förändring dock; vi hade i år bytt firandet på Dyrön mot firande på Gullholmen.
Med sådant – förändringar – vet man aldrig hur det skall gå med lilla H men det gick bra!
Det märks att hon blivit äldre. Lättare och utan lika mycket förberedelser accepterar hon numer de flesta förändringar – även om hon egentligen är en sann vän av rutiner (precis som sin mor tänker jag, som själv inte är särskilt spontan alls och som ganska mycket ogillar överraskningar).
Dansen gick bra även på Gullholmen, fikat, lotterna och fiskdammen likaså.
Vid fiskdammen frågade grabben som skötte ruljansen hur gammal Hedvig är.
– Snart åtta ål…
svarade hon.
Det är bra!
Det är jättebra!
Att hon på eget initiativ går från att säga att hon är ”hu å ett halvt” (som hon ju faktiskt är) till att säga att hon är snart åtta – för mig är det stort och betydelsefullt. Hon skapar sina sammanhang efter förmåga lilla H, och hon överraskar mig ständigt! Jag höjer ribban vissa gånger och hon höjer den själv andra gånger.
Anledningen till att han frågade efter Hedvigs ålder såg jag innan det blev hennes tur.
Han upprepade vad barnet svarat i stil med:
– Å´ här har vi en flicka på snart åtta år…
Naturlgtvis för att så ”rätt” sak som möjligt skulle nappa på metspöt.
Bra tänkt eller inte?
Jag vet inte och jag lämnar till var och en att bli upprörd eller inte över att fiskdammen inte var könsneutral.
Jag tänker att tanken och andemeningen var god och jag såg lyckliga barn som tog emot ”rätt” leksak.
Mina två äldsta barn hade kvalat in direkt; Ebba toklycklig över något typiskt ”flickigt” och Ludvig lika toklycklig över något typiskt ”pojkigt”. Med lilla H fungerar det inte så och jag fick vid fiskdammen (liksom på Mc Donald´s, Burger King etc) tillägga att hon nog helst tar något mer ”pojkigt”. För det gör hon! Hello Kitty och prinsessor i all ära men de kan i Hedvigs ögon inte konkurrera med Spiderman, Star Wars etc.
Även på Hedvigs metspö nappade det naturligtvis och lycklig, lycklig tog hon emot sin otroligt coola silver-bil!
Något monster-truck-aktigt och hur cool som helst i lilla H:s ögon!
Ni ser den i gräset nedan…
En enda sak saknade lilla H från tidigare år; lilla nyfunna kompisen Selma-Lo som bor på Dyrön.
Flera gånger frågade Hedvig mig om vi inte kunde gå till lekplatsen och träffa Selma-Lo som ju hör midsommar till men som nu fattades. Jag försökte förklara att vi år var på en annan ö men att vi åker till Dyrön och Selma-Lo en annan gång i sommar.
Lilla Selma-Lo som Hedvig förra året kallade för ”Sommarlov”…
… som gör att hon fullkomligt älskar att åka till Ikea…
… eller om det helt enkelt kan vara så att den kvinnliga Ikea-genen är orsaken…?
Jag tror nog på det sistnämnda! Jag tycker också om att åka till Ikea och nej, jag tror inte att jag känner en enda människa av det kvinnliga slaget, liten som stor, som inte tycker om att åka till Ikea.
Att åka till Ikea med lilla H är oftast en fröjd! Hon är så glad och nöjd och vi behöver inte ens fundera på om det skulle fungera att lämna lilla H i det bemannade lekrummet. Det ä nämligen inte alls så säkert att det fungerar med olika företags policy att ta emot barn som är lite ”olika” i sådana lekrum. Vad gäller Ikea har jag inte ens undersökt saken men har svårt att tro att de skulle ha något att invända, inte Ikea väl…?
Anledningen till att jag inte undersökt närmare är att lilla H inte ens noterat att Ikea har ett lekrum. För henne är hela Ikea som ett enda gigantiskt lekrum så varför hänga upp sig på ett futtigt rum vid entrén?
På Ikea kan man laga låtsasmat i riktiga kök, man kan låtsas gå på toaletter i badrum som ser riktiga ut men som inte har vatten, man kan provsitta soffor, spela tv-spel i olika vardargsrum, låtsasspela WOW vid något lämligt skrivbord med en dator och man kan provligga varenda säng som finns i hela varuhuset.
Även pyttesmå sängar kan man bädda ner sig i.
När man sedan, efter sedvanlig köttbullar-med-potaitsmos-och-lingon-och-sås-lunch tar sig ner en våning, då kan humöret på lilla H börja tryta. Det är inte världskul bland serviser, glas och tyger om man är en liten tjej.
Men, det är då det händer! Utan att man förstod hur det gick till så står man plötsligt på avdelningen för leksaker och där kan – och får -man leka ännu mer. Vi pratar verkligen leka nu!
Efter en stund när man som vuxen börja ledsna på just den här avdelningen kan man behöva lirka lite för att inte paja stämningen samtidigt som man föreslår att det är dags att gå vidare. Jag brukar locka med en mjukglass, dvs om liten H snällt följer med, orkar stå i kö och sedan står ut med att varorna även måste betalas, ja, då kan hon få köpa en mjukglass! Det är oftast en bra deal i lilla H:s ögon.
Jag vet inte längre om jag tycker så mycket om Ikea för att jag besitter den kvinnliga Ikea-genen, eller om det är för att det är ett av de inte jättemånga ställen där man kan vara i flera timmar utan en enda strid med lilla H….?
När vi går på Ikea lämnar vi helt enkelt monstret utanför…
… bjöd på favvoglassen ”Pibbelin”, den bjöd på nogranna tittar på daggmaskar och sniglar som letat sig fram efter regnet, den bjöd på en fantastisk lekplats, den bjöd på extremt lågt (tyvärr) flygande svalor…
… men framför allt bjöd den oss andra på en Sean-Banan-Wanna-be genom lilla H:s egen variant av ”Skaka rumpa”:
Efter att ha lagt till på fantastiska Gullholmen förbyttes solen mot ett sanslöst regn- och åskväder! Att då berätta för lilla H att vi faktiskt fått ett Wii att ha i båten av snälla, snälla farbror Paul gjorde hennes lycka!!!
Höjden av lyx för lilla H en regnig eftermiddag som denna, och det är hon så väl värd!
Jag har försökt förstå, jag har försökt hitta en förklaring…
… och jag tror jag har en… …en förklaring menar jag…
En förklaring på hur något så efterlängtat kan bli så fel!
Jag pratar om lilla H:s extremt ilskna humör, det som jag snart inte hanterar längre. Fast det gör jag ju, jag har ju inget val. Av min mamma och av mina systrar får jag höra att det är pay-back-time nu. Jag var hemsk som liten, hade ett gräsligt, fruktansvärt och elakt humör – men också rolig, söt och ljuvlig så klart, sådär som lilla H är, lillasyster…
På mig vände det visst då jag var fem, från en dag till en annan.
På Hedvig har det inte vänt – än…
Första dagen på sommarlovet idag, kort dag på fritids och bästa, bästa kompis Emil följde med oss hem! Kan det bli bättre? Nja, det är svårslaget vill jag lova!
Varje dag då jag åker från jobbet till fritids infinner sig den där härliga känslan i mig, nästan som när man är nyförälskad och det pirrar i hela kroppen. Jo, det är sant! Jag längtar så otroligt mycket efter lilla H då vi inte är tillsammans och ser varje dag fram emot att få hämta henne. (Med Ebba och Ludde också naturligtvis men de är så stora nu att de definítivt inte blir hämtade längre om det inte är klockan två på natten plus att jag får passa mig lite för att visa hela känsloregistret…)
Även idag längtade jag ”tättemycket” efter lilla H!
Jag kom till fritids med pirr i magen, jag möttes av två helt tokglada barn som dansade till Loreen – de lekte Idol och två tokglada barn tjoade snabbt ”Hejdå” och sprang ut för att ta på sig skorna!
Jag pratar om lilla H och Emil! Bästisarnas bästisar!
Bilfärden hem med dem blir alltid rolig. Det är underbart att lyssna på deras dialog och deras bubblande skratt. Varje gång stänger jag av radion och bara lyssnar och ler åt dem – så härliga!
Väl hemma inträffar det! Fina, glada, soliga lilla H blir som ett monster; sur, tvär, gnällig, dum och ja, faktiskt ganska elak… Främst mot mig men idag även mot Emil! Jag är inte så säker på att han uppfattade elakheterna som tur är, men han uppfattade definitivt det sura humöret! Emil är två år äldre och det märks så väl i de här situationerna. Istället för att bli ett monster blir han än mer solig och försöker skoja med Hedvig, försöker få henne att skratta etc.
Om han lyckas? Icke! Ingen lyckas med detta – hon är envis som en gammal get. lilla H!
Jag vet att envishet skall ses som en styrka, och jag ser det också så – men inte just när hon blir sådan här. Jag är inte fullt så mogen som Emil i de lägena, jag får istället ett bryt; står inte ut med att min lilla flicka faktiskt är ganska elak mot både mig och sin fina lilla bästis, jag står inte ut med att igen försöka medla, locka, lirka…
JAG BLIR GALEN HELT ENKELT!!!
När skall det sluta? När skall hon bli go´ nästan jämt?
Jag ser ingen ände på det och det är det som gör att jag känner att jag inte hanterar en sekund till…
Det är då jag känner mig som jordens sämsta mamma…
Även idag fick jag ett utbrott! Så pass att lilla H blev ledsen och det skall mycket till vill jag lova, i de lägena är hon hård som flinta. Jag känner att jag också blir lite lätt stressad av att hon kanske pajjar hela grejen med att ha kompisar hemma!!! Hon som så väl behöver ha kompisar hemma, skall det kanske förstöras genom ett galet ilsket beteende? Det vore ledsamt…
Efter mitt bryt lämnades Hedvig i sitt rum, på sin säng, gråtandes och jag bad (jo, faktiskt och ganska snällt dessutom) henne att inte komma ut till mig och Emil förrän hon faktiskt var snäll och trevlig på riktigt igen, sade att jag inte vill ha sällskap av en surpuppa och jag sade att det kanske inte var just hennes ”grej” att gråta eftersom det var hon som varit dum…
Pedagogiskt?
Nej, inte ett dugg och jag känner att kanske var det bra att just jag aldrig blev lärare som jag så hett önskade i många år…
Så plötsligt kommer liten rödgråten H ut ur sitt rum, stegar rakt ut till mig i köket, slår sina runda små armar kring min hals och viskar:
Men åh! Lilla hjärtat! Jag som tokälskar henne så mycket!
Mitt bryt är som bortblåst, vi torkar varandras tårar, bedyrar vår ömessidiga kärlek, pussas och sedan vänder hon sig till bästis Emil och säger.
– Emil, ja´ ÄLSKAL dig! Kom så lekel vi!
Och sedan lekte de! Oj, vad de lekte, pratade, skrattade, bubblade, skojade, tyckte olika utan att bli osams, spelade spel etc.
Den lite ny-glada mamman fixade mellis, fikade i solen med bästa Hedvig och bästa Emil, hoppade studsmatta, spelade basket och ja, bara njöt av flera timmars skratt och bus som avslutades med popcorn, saft och Bolibompa.
Efter att ändå varit lite beklämd resten av kvällen har jag tänkt och tänkt och tänkt… Jag har funderat över varför i himmelens namn det ofta blir så fel med lilla H:s humör…
Jag tror jag har kommit på det! Finally, efter Hedvigs snart åtta år på jorden tror jag mig ha kommit på det…
… jag tror att Hedvig inte riktigt hanterar de enorma förväntningar som t ex en eftermiddag med bästis Emil innebär…
Kan det vara så?
Hedvigs pappa påminde mig om flera sådana situationer när jag grubblade högt ikväll. T ex för några veckor sedan då vi var på Astrid Lindgrens Värld. Första halvtimmen var hemsk, fruktanskvärd med svärord som haglade över mig, reptil-tungan som vasst pekade på mig ungefär 20 gånger/minut etc. Det var ju också en anspänning, en förväntan som funnits flera dagar och som nu äntligen skulle infrias.
Jo, det kan nog vara så? Hon är så galet glad, lycklig och förväntansfull inför det roliga som skall ske att när det väl sker hanterar hon inte det på en gång utan blir sur, tvär, gnällig, pipig och – tyvärr – dum och när ”står-nästan-inte-ut-mamman” till slut får nog och blir helt crazy så sker urladdningen och sedan är det klart liksom. Sedan kommer solen in i lilla H igen och långsamt, långsamt även i mamman…
Det måste dock finnas ett annat sätt att nå solen i sig själv än att gå igenom ovan procedur, ett sätt att skippa urladdningen – hur har jag dock inte kommit på ännu…
Jag känner mig i alla fall som jordens absolut mest usla mamma i de lägena…
