… paketkalender…

 

 

Trist, men sant!

Det är inte så att jag legat på latsidan, inte alls, det handlar om att lilla H förtrollats av den kommersiella varianten av paketkalender och som jag egentligen är en stor motståndare till.

Jag älskar att klura ut innehållet till 24 paket, jag älskar att slå in dessa 24 paket, att knyta fast dem i den hembroderade vackra adventskalendern likaså. I år blev jag snuvad på det…

 

Efter att Hedvig i den himla leksakskatalogen hade fått syn på dessa varianter av paketkalendern har hon varit helt såld! Hon har pratat om en sådan adventskalender oavbrutet sedan dess. Inte Star Wars som man kanske skulle kunnat tro utan helst ville hon ha Polly Pocket. Nu blev det inte Polly Pocket och det är mitt fel! I min iver att försöka övertyga henne om att den traditionella paketkalendern är att föredra har jag in i det längsta skjutit på inköpet av en Polly Pocket kalender. När jag så i onsdags fick inse mig besegrad begav jag mig till den största av största leksaksaffärer som i sin katalog visat just Polly Pocket adventskalender så visade det sig att den var slut!

 

Med lite lätt ångest köpte jag istället Playmobils lika rosa och lika förtrollande adventskalender och hoppades innerligt att även denna skulle falla Hedvig i smaken.

 

 

Lika lycklig är hon över Spidermankalendern med choklad i som Ebba köpt till henne, och för kalendern som följde med Bamsetidningen sist, och för TV:s julkalender…

 

När de tre stora barnen var små hade jag 24 x 3 julklappar att klura ut, att slå in och att knyta fast i de hembroderade adventskalendrarna och jag njöt av varje sekund. Fast de tycker att jag är lite löjlig kan jag inte låta bli att slå in varsitt litet paket till dem till första, andra, tredje och fjärde advent…

 

Det ligger en stor glädje i att pyssla om och i att ge…

 

 

Lyckliga barn = lycklig mamma som bekant.

 

 

 

 

 

 

 

 

… lilla H:s längtan efter jul smittar av sig…

 

 

Jag har annars ett lite kluvet förhållande till jul, eller… egentligen är det inför jul jag ofta känner mig kluven.

Känslan har kommit som vuxen och jag vet precis när den inträffade och den hänger liksom kvar. Dumt, så dumt, eftersom jag njuter av alla förberedelser och jag njuter verkligen av själva julafton. Men ändå brukar jag så här några veckor innan dopparedagen känna av någon slags kluvenhet inför det hela.

 

 

Lilla H säger ungefär trettiofyra gånger varje dag att hon längtar efter snö och jul och jag känner ända inifrån och ut att jag är benägen att hålla med henne; jag längtar också efter snö och jul. På något vis blev det väldigt tydligt ikväll och det är en skön och lugnande känsla.

 

Efter att jag lagt lilla H tände jag ljus, värmde lite glögg, satte på musik, inte julmusik – det känns lite för tidigt – men annan mysig musik och sedan rostade jag nötter med kanel och ingefära. Jag bakade också en banankaka, även den med kanel och ingefära i och de ljuvliga juliga dofterna spred sig i hela huset, jag värmdes av glöggen samtidigt som jag kom på mig själv med att, utan kluvenhet, se fram emot luciatåg, julfester, julmarknader, bak, matlagning och annat som hör julen till.

 

 

Jag tänker trotsa kluvenheten i år och bara njuta av tiden som är…

 

 

♥

 

 

jul

 

 

 

 

… att se det positiva i saker och ting…

 

Jag hyser stor respekt för den förmågan och jag prövar just idag då jag tror att jag efter en halv dag på spa har stor chans att lyckas med att behålla mitt lugn och se det positiva i det som lätt kan uppfattas som aningen negativt.

 

 

Läsläxan som Hedvig fullständigt tramsade bort förra veckan då hon klart och tydligt markerade att läxor inte längre är roligt. Då, i min frustration och i min vilja att göra något nytt, något roligt av just läsläxan plockade jag fram vårt språkpussel. Jag skrev nya ord som jag laminerade och klippte, jag slet mitt hår för att hitta rätt ordklass och därmed rätt färg till miljoner småord som jag blev påmind om att jag faktiskt glömt vilka ordklasser de tillhör. Jag fick dock lön för mödan, Hedvig tyckte det var roligt att läsa en mening och sedan pussla den för att till sist läsa den igen. En hel liten läxbok gjorde vi på det viset, en gång varje dag.

 

Igår kom Hedvig hem med denna veckans läxa. En räkneläxa, en skrivläxa och en läsläxa. Lite knorrade hon allt igår då vi satte oss men gjorde ändå räkneläxan med stor optimism, ville spara skrivläxan tills idag och hon läste sin läsläxa utan pusselbitar. Det tar nämligen lite tid att förbereda dessa pusselbitar och den tiden tog jag mig igår kväll. Jag slet mitt hår ytterligare en gång, konsulterade en god vän som studerar till handledare i Karlstadmodellen, skrev ut, laminerade, klippte och till slut var det klart.

 

På något dumt sätt förväntade jag mig att lilla H skulle vara lika positiv till att läsa och pussla sin läxa idag som hon var förra veckan.

Jag vet inte hur jag kunde tänka så dumt?!

Jag vet ju hur hon funkar den lilla damen, jag vet ju att hon ratar det mesta jag försöker locka in henne på, men ändå…

 

Hedvig valde i eftermiddag att först göra sin skrivläxa och därefter tog hon sig an sin läsläxa, lite motvilligt men hon gjorde det utan några stora protester. Efter tre sidor i boken började hon tramsa och sura. Vanligtvis hade jag försökt lirka lite lugnt och sansat, allt medan jag hade känt hur irritationen tog fäste i mig.

Men inte idag!

Nej då, jag behöll mitt lugn, jag resonerade klokt och begåvat och då Hedvig sade:

 

 

 

 

då strök jag mitt lilla hjärta över huvudet, log och sade ömt:

 

 

 

 

Som en sol sken hon, lilla H, och läste högt och tydligt de resterande sidorna av boken!

 

Den lilla irritation som försökte ta fäste i mig motade jag bort. Den handlade mest om att jag nog tyckte att det kändes lite otacksamt då jag lagt ett par timmar på pusslet igår och det kan jag ställa mig över. Jag väljer att se det positiva i det hela istället, jag väljer att se det som en win-win-situation; Hedvig fick både pussla och inte pussla sin läsläxa – hon fick som hon ville. Jag å min sida nådde mitt mål som var att få Hedvig att läsa hela boken på ett bra sätt!

 

Jag kan inte låta bli att tänka att mer spa åt mammor kanske per automatik ger mer lugn och harmoni åt barnen…

 

 

♥

 

 

 

… kan jag känna mig lite avis på Hedvigs totala optimism…

 

 

Att vakna och känna att varje dag är som en oöppnad present som man ser fram emot att uppleva – så borde vi alla känna, varje dag! De flesta av oss känner säkert så relativt ofta men varje dag… nja, jag undrar om kraft och ork finns att uppbåda den känslan varje dag?

 

 

Hon är glad och förväntansfull inför dagen oavsett vilken veckodag det är. Istället för att idag bli besviken över att träslöjden var igår och syslöjden inträffar först i morgon så väljer hon helt enkelt att vara glad för att hon hade träslöjd och idrott igår. Lika glad är hon då hon med stor iver berättar att imorgon då har hon minsann syslöjd och på torsdag har hon engelska. Ögonen strålar då hon berättar om allt hon hittills gjort och vad som komma skall. Det är underbart att bara betrakta henne och lyssna på henne.

 

Som så många gånger förr tänker jag att ingen lär mig så mycket om själva livet som lilla H gör!

 

 

Fler kromosomer och mer optimism till folket – så känner jag….

 

 

♥

 

 

 

dag

 

… att ha små fina kompisar i sitt liv…

 

 

Det är det så klart för alla, för stora och för små. Jag vet själv inte vad jag skulle göra utan de finaste fina vänner jag har. För många är vänner en självklarhet, för andra är det som en bonus, som något extra i livet som inte är riktigt självklart. För lilla H är det inte självklart…

 

Jo, tidigare på dagis var det en självklarhet och nu i skolan är det också en självklarhet. Hon är omtyckt lilla H och det är jag innerligt glad för. På fritiden är dock vänner ingen självklarhet för henne och det i sin tur svider i hjärtat. Hedvig vill ju inget hellre än att leka och helst inte med mig utan allra helst med sina små kompisar.

 

Ända sedan i torsdags kväll har Hedvig haft en av sina bästa vänner här och jag har haft en av mina allra, allra bästa vänner här – hur mycket bättre kan det bli undrar jag?!

 

Vi har lekt, myst, varit i skogen, klättrat, grillat korv, ätit gott och ja, you name it.

 

En helg som proppat både mig och lilla H full med energi…

 

 

♥

 

 

kompis

 

 

    

 

 

 

       

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… en liten Max alldels ”hälv” så här en fredagsförmiddag är så mysigt…

 

Max träffade jag första gången då han var nästan 8 månader. Vi möttes på Ronald Mc Donald Hus i Göteborg då både Max och Hedvig var inlagda för operation. Att hitta Max mamma var som att hitta ytterligare en syster!

Max och hela hans fina familj bor lååååångt ifrån oss, sisådär 40 mil ifrån oss, men vi försöker ses så ofta vi kan och idag har jag alltså förmånen att få ha finaste Max alldeles för mig själv en dag!

 

Jag känner Max väl och han känner mig väl och vi har så himla trevligt idag!

Vi har handlat lite, vi har bakat två sorters chokladbollar; en vanlig variant och en toknyttig variant. Vi har tittat på film och vi har ätit pannkakor med sylt till lunch. Hedvig och Max är lika gamla och babblar på ungefär lika mycket. Dock har de helt olika sätt att uttrycka sig på och mer än en gång har jag blivit full i skratt av Max alldeles genomkloka svar men med ord som lilla H aldrig använder. Hennes ordval är inget jag funderar särskilt mycket på eftersom jag är så van vid att höra henne. Så lika men så olika och framför allt så bra!

 

I affären idag ville Max köpa cocosbollar och jag förklarade att det behöver vi ju inte göra eftersom vi ska baka chokladbollar. Då säger Max:

 

 

 

 

”Naturligtvis” har jag nog aldrig hört lilla H säga! Vidare sade jag till honom att jag tror att vi skall åka och köpa lite vin innan vi hämtar Hedvig efter skolan.

 

 

– Jahaaa, till mamma?

 

 

 

 

 

 

Allra mest förundrad är jag nog ändå över att jag inte hört en enda svordom komma över hans läppar!

Det är jag inte så van vid, lilla H svär som en liten borstbindare tyvärr. Men, vi skall alldeles strax hämta lilla hjärtat och då blir nog ordningen återställd här hemma vad gäller svordomar i alla fall.

 

 

 

♥

 

 

 

 

 

… blev en mysmorgon…

 

Trött liten H släntrade upp ur den varma sängen och gick som om hon vore radiostyrd till soffan i vardagsrummet, landade i sitt hörn och mumlade:

 

 

– Valm mölk tack…

 

 

Då den varma mjölken var urdrucken vaknade hon till lite, satte sig upp och tittade på Barnkanalen. Då kom plötsligt lilla kompisen Max uppsläntrande, även han som om han vore radiostyrd. De sade förtjust god morgon till varandra – möjligt är att lilla H glömt av att Max kom till oss strax innan läggdags igår kväll – sedan satte sig Max tillrätta bredvid Hedvig. De satt där och tittade på Barnkanalen samtidigt som de småpratade om huruvida de sovit gott etc.

 

En härlig mjukstart på fredagsmorgonen tillsammans med liten fin kompis i pyjamas…

 

 

 

♥

 

 

Första försöket med läsläxa kombinerad med språkpussel gick bra!

 

Hur det blir nästa gång har jag ingen aning om men väljer att njuta av dagens lyckade sejour.

 

 Hedvig tyckte det var roligt och jag tyckte också det var roligt egentligen, jag var nog bara lite nervös att det än en gång skulle bli bakslag. Det blev det inte och hela jag känner mig glad ikväll!