… so far…

Av nya livet.

Inte så att alla bitar fallit på plats. Långt därifrån. Men några. Och lugnet. Det där lugnet jag annars bara har hört talas om, det börjar jag ana. Jag vill tro att det kommer helt och fullt. Det är min strävan. Vår strävan.

Min lilla läromästare i konsten livet påminner mig genom sin blotta existens om hur man gör. Jag tränar och tränar. Himmel, ingen kan väl vara fullärd på en gång. Utom hon då. I just konsten livet. Hon är född med det. På något vis. Ibland
– ofta – stressar det mig så mycket tid jag lagt på oviktiga ting i livet. För mig oviktiga ting. Men det är aldrig försent för förändring ändå. Och, polletten måste trilla ner och ärligheten måste träffa dig och modet måste komma till dig. Och
allt sån’t. 

Jag är där nu. Vi.

Vi är där.

Ibland handlar det om en latte och en chokladpralin. Ibland om asfaltslöpning någon mil eller två. Eller om ett extra roligt jobbrelaterat uppdrag. En intervju man liksom inte vill avsluta eller en text man inte vill ska ta slut. Ibland
handlar det om ett aldrig så litet beslut, men som gör gott. Men mest av allt handlar det om tid. Om att kunna disponera tiden som man vill, med vad man vill och med vilka man vill.

Hon älskar att vi har mer tid.

Han och jag älskar att vi har mer tid.

Tid att stanna upp. Reflektera. Göra det vi vill.

Hon berättar för mig att jag är hennes bästa mamma i världen. Att jag lagar bästa maten (fast jag alls inte är särskilt duktig på att laga mat och helst skulle leva på fil). 

Hon säger att jag är vacker. Att jag är den bästa hon vet. Att min mage är så härlig för den är så mjuk (!!!), och hon säger att jag är gullig när jag skrattar för jag får så roliga streck runt ögonen då. 

Bäst av allt är när hon säger att hon älskar mig. Att hon älskar hela vår brokiga familj och att vi alla älskar varandra. Och det gör vi ju. Till vanvett. Och familjen är utspridd på olika orter och länder och vi saknar och längtar alla efter
varandra. Och en flickvän har kommit till och henne älskar vi också. För mig är det rikedom. Som vi skapat. Som vi alla är rädda om. Som inte kan köpas för pengar.

Tänker att livet väl är som ett pussel…

❤️

… med bitar som en efter en faller på plats…

… jag ska försöka vara sann mot mig själv…

… även till vårt hus…

Liksom tomten.

För någon i familjen är dagen en evighetslång väntan på den rödklädde mannen, för andra av oss en dag som skapar extra mycket eftertanke om hur vi lever och vad vi tillsammans kan göra för att alla i världen ska få leva bättre.

Känslan som lever starkast i mig kan vara känslan av rikedom. Och tacksamhet.

Jag är rik på kärlek från min familj, från släkt och från vänner. Inte alla har det så. Även i vårt avlånga välfärdsland finns många ofrivilligt ensamma. I stora delar av övriga världen är det katastrof. 

Orättvist. Ledsamt.

Julen kom och gick….

❤️

…  med kärlek, eftertanke och hopp  om en finare, bättre värld…

… av veckan som gått…

Musikhjälpen.

Som alltid så fantastiskt. Men i år på ett för mig alldeles särskilt vis. Alla har rätt att funka olika. Så klart och naturligtvis och eller hur. Hur kan det då vara så att det inte är så det fungerar? 2018. Hur kan det vara så att människor
med funktionsvariationer är en världens mest diskriminerade grupp?  Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. 

Vad har "folk" för problem som gör att de inte kan öppna hjärta, famn och sinne och se var och en för den de är, se att olika är fint och också inse att vi skulle leva i en fattig värld om vi alla vore stöpta i samma form.
Herre Gud, vi lär ju alla av varandra. Just för att vi funkar olika.  Jag vågar  påstå att ingen har lärt – och lär – mig så mycket i livet som vår lilla Hedvig.  Just för att hon och jag är olika.

Hon var så efterlängtad, Hedvig. Av oss alla.

Och hon är så otroligt älskad, och har varit från första stund. Hon är  tillsammans med sina syskon det absolut bästa som hänt mig.  De är också det mest värdefulla jag har. Så klart. Så himla orättvist då att hon har så mycket
sämre förutsättningar än resten av familjen. Vår lilla har blivit en ungdom och har i mångt och mycket insett att det är  så verkligheten ser ut. Hon är ledsen för det. Så klart. Vi kan inte mörka sanningen, även om vi vill. Hon
är alldeles för klok för det. Istället pratar vi om att världen är orättvis och att det är fel. Vi säger att vi alltid backar varandra och att vi ska förändra attityden som råder. Tillsammans.

Syskonen.

De bästa ambassadörerna jag vet.

Som också tokälskat från första stund.

Och som alltid, alltid, stått upp för sin lillasyster och för alla andra som behöver.

Som vill vara med och förändra.

Som alla står upp för Hedvig på olika vis.

Aktuellt just nu är den bössa för Musikhjälpen som storasyster tillsammans med två vänner startat. Nu, när Musikhjälpen snart är slut, har den inbringart 13 000 kronor.

Trettontusen.

Wow.

Det finns så mycket godhet i världen.

Tänk om godheten och snällheten fick vara de egenskaper som lyser klarast på vår jord.

Så fint vi alla hade haft det. 

Varje familj borde ha en extra kromosom…

❤️

… då skulle världen vara lite snällare…