Det är din dag idag och alla andra dagar i livet. Jag vill att du minns det både när livet leker och när det är mindre roligt. Lova mig, men framför allt dig, själv att ta vara på dina dagar och var rädd om dem.
Klockan 20:51 kom du till världen. För 22 år sedan. Jag minns det som om det vore igår.
Med ögon djupa som brunnar plirade du på mig och min enorma villkorslösa kärlek till dig fullständigt knockade mig. På samma villkorslösa vis kommer jag alltid att älska dig.
Du som alltid gått dina egna vägar, som alltid gjort dina egna val. Jag beundrar dig för det. Det är starkt av dig och jag tycker du är modig. Ibland har det kostat på, det vet jag. Att ”folk” inte alltid förstår ens val och beslut kan göra ont. Men jag tror starkt på att vara sig själv trogen. Du är det och det är en stor investering i dig själv som jag är glad att du gör.
Varenda sekund i livet tror jag på dig som människa. God, empatisk, lojal, rättvis. Du som alltid har stått upp för dem som behöver det. Utan tvekan. Som mamma kan jag ösa ur mig superlativ utan att vara ett dugg blyg. Som mamma får man det. Du är i mina ögon den finaste, vackraste, snällaste, godaste unga mannen på denna jord. Det skulle finnas fler som du!
Idag lever du i annat land med din stora kärlek. Jag saknar dig så det värker, men ännu mer än saknad känner jag glädje över att du gör det du vill göra. Att du är en bit på väg mot din dröm. Jag beundrar dig för det också.
Jag hoppas din födelsedag är precis så som du vill ha den. Jag tror att den är det.
Kom ihåg lilla Ludde Lurv, att jag älskar dig i alla mina dagar, att jag alltid står bakom de beslut du fattar och att jag finns för dig när du behöver mig – och även när du inte alls tycker att du behöver mig.
Det är inte av fantasilöshet jag ”ger” dig samma låt jag nyligen gav din syster. Det är för att ”Darling” så väl symboliserar allt gott jag önskar dig i livet.
I två dygn har han bott hos oss. Han är verkligen så otroligt liten. Och så otroligt rolig och charmig. Det går liksom inte att se sig mätt på honom.
Vilken lyx att få låna.
Mamman som letar valpar på Blocket fast hon vet att hon inte borde. Som vill ha en hund. Men ändå inte. Vill vissa dagar. Vill inte alls andra dagar.
Det är lite för mycket om och men i den här familjen för att det ska passa på riktigt. Lite allergier hos några som inte går att bortse igen, hundrädsla hos någon annan som heller inte går att bortse ifrån. För att inte tala om
hur låst man ändå blir. Vi som tycker om att resa. Vi som framförallt inte vill vara låsta vid en aldrig så gullig hund de extremt få gånger vi har barnvakt, förlåt, ungdomsvakt.
Vilken lyx då att den här lille killen flyttat in i grannhuset. Vilken lyx att familjen då och då behöver hjälp. Så att vi kan få låna, vara extrahem. Så att Hedvig plötsligt har en kompis även hemma. En som tokälskar henne, blir lycklig då hon kommer
hem och som gärna vilar huvudet i hennes knä i soffan.
En som helt konkurrerat ut iPaden!
Det är det ingen som lyckats med tidigare.
Wow på den.
Så nu har mamman slutat googla omöjliga hundar. Ögondroppar och allergitabletter tar vi så gärna under lånedagarna, det är inga problem. Men man kan ju faktiskt inte droppa droppar och tugga tabletter varenda eviga dag – om man tänker efter
med huvudet och inte med hjärtat. Så hade det blivit med en egen goding.
Vi tänker om och tänker rätt.
Man måste inte ha en egen yttepyttehund när det är så lyxigt att få låna.
Fotbad, massage, nagellack och en hel del kittlande. Hon älskade det. Kände sig stor. Nästan vuxen.
När jag fick kaffe fick Hedvig mjölk.
Också det ett viktigt inslag i "grejen" i att känna sig vuxen. Att inte bli utan när vuxna dricker kaffe.
Nu sitter vi här. I solen på altanen. Mumsar på varsin glass och viftar med våra fina tår. Den ena av oss viftar i guld, den andra i somrigt hallonrött.
Långt mycket mer än vi hann uppleva på några dagar. Vi hade ett gemensamt mål med resan alla tre, och det var att pussa på och hänga med saknad storebror, son och hans flickvän. Därefter skiljde sig Hedvigs önskemål mycket ifrån våra.
På Hedvigs Att-göra-i-London-lista stod först och främst ett besök i en kyrka. Helst den kyrkan där Ludvig och Mikaela bor. Vi var där och hon njöt. Andaktsfullt gick hon omkring i den enorma kyrkan, strök med händerna över målningar, bläddrade
i den gigantiska bibeln längst fram vid altaret och promenerade länge, länge på kyrkogården. Hon läste på gravstenarna som alla var från 1800-talets första hälft och förfärades över att de stod huller om buller och snett och vint.
Därefter hade hon som önskemål att gå till den lokala mataffären där Ludvig och Mikaela handlar. Där finns nämligen leksaker med Pyjamashjältarna. Det avslöjade Ludvig redan i höstas. Så det gjorde vi och hon köpte sig en ny god-natt-lampa i
form av Gecko.
Nöjd.
Ett besök i den gigantiska leksaksaffären Hamley’s kändes också intressant. Sju (!!!) våningar sprängfyllda av leksaker och med personal som går omkring och leker. Osäker på hur många timmar vi var där inne, men det var många. Inte en pryl köpte
hon.
– Nej tack, de’ är bra…
Sedan var hon nöjd.
Tyckte att hon sett det mesta och att det räckte. Ville inte alls gå de tiotusen steg vi trots allt gick per dag. Men livet är ge och ta och hon gav oss alla stegen och mycket av det vi ville göra, bara hon fick fylla på med energi.
När vi andra njöt av Afternoon Tea med te i silverkannor och kakfat i flera våningar med scones och diverse andra godsaker, då valde hon pizza. Ett säkert kort. Afternoon pizza helt enkelt.
Förutom att få krama om de båda Londonborna var det fantastiskt att få ta del av deras vardag, se deras hem, röra sig i deras kvarter som vi hört så mycket om och att få äta på deras favvorestauranger med mera.
Och det där med att få hänga med alla sina barn på en och samma gång. I flera dagar.
Hon slänger ryggan på golvet i hallen, kastar sig själv ner bredvid och ber mig göra detsamma. Något mer kontrollerat slår jag mig ner bredvid slängd rygga och kastat barn.
– Nu ska du få se vad jag har gjort!
Hon är lycklig.
Jag är förväntansfull.
– En tupp!
Den har Downs syndrom!
Ja’ tänkte att vi ska ha lite olika här i världen…
Slängd rygga, kastat barn och nedsatt mamma sitter en lång stund och betraktar och beundrar den olika tuppen som nu fått flytta in hos oss. Vi enas om att vi gillar honom mycket, mycket.
En dag fick hon för sig att just denna rosa keps från H&M är något hon behöver i sitt liv. Kepsen visade sig vara från en annan säsong och finns inte att uppbringa. Verkligen inte.
Som vi har googlat. Som jag har föreslagit andra M&M kepsar. Men nej. Bara just denna har känts nödvändig i just hennes liv.
Vi gjorde en efterlysning. Eller två egentligen. På Facebook och på instagram. Det finns så många vänliga själar som engagerar sig, delar och sprider. Det finns kärlek i världen ändå.
Så hör hon av sig. Meyas mamma.
Meya har kepsen – och hon vill skänka den till Hedvig. Detta trots att hon också gillar killarna från Norge mycket, mycket.
Så idag sågs vi.
Så lyckliga tjejer.
En för att ge, en för att få.
Vackert ända in i själen.
Tack Meya för din generositet och för att du gjort Hedvig så lycklig att hon inte riktigt vet var hon ska göra av all lycka.
Jag vet inte hur du gjort med dina barn men för mig har det varit viktigt att uppfostra dem till vänliga, trevliga individer. Något som ingår i att vara vänlig och trevlig är att säga Hej. Addera ett leende och det kan hända att du gör någons
dag. Det känns fint. Jag lovar.
Det blir väldigt knepigt då ens barn tar till sig den trevliga egenskapen att säga Hej, men möts av motsatt. Hur, på riktigt hur, kan vuxna människor inte le och inte ens svara när ett barn, en ungdom eller en vuxen glatt ler
och säger Hej när blickar möts? Jag förstår verkligen inte. I min värld är det rentav av elakt. Tidigare försökte jag hitta ursäkter till folks ovilja att hälsa för att göra Hedvigs besvikelse mindre. Det gör jag inte längre. Herre Gud, om
någon uppför sig otrevligt får de väl stå för det tänker jag. Så när Hedvig förvånat och besviket konstaterar att hen inte svarar deklarerar jag högt och tydligt Jag såg det Hedvig och jag tycker det var så otrevligt gjort. Verkligen otrevligt.
Jag har svårt att tro att någon aktivt tänker att hen ska vara otrevlig. Det vill jag inte tro. Jag vill heller inte tro att bristen på leenden och hälsningar har med Hedvigs eller någon annans funktionsvariation att göra. För då är det illa.
Riktigt, riktigt illa.
Ett Hej är att bekräfta.
Ett Hej är att göra någon sedd.
Ett Hej är att göra någon glad.
Att vara snäll, att vara den bästa versionen av sig själv är ju så enkelt.
