Liten H...
Tänk…
(null)

… hon har gått ut åttan…
Idag.
Så omättligt stolt är jag över detta flickebarn. Hon med den vackra själen, med sin klokskap och med sitt stora hjärta och sina stora funderingar.
Åttan ändå.
Hon har tränat och övat. På sångerna. 
Den blomstertid nu kommer, Idas sommarvisa, Lalehs Tack förlåt och Du gamla du fria.
– Mina ben kommer darra…


Så sade hon. Nervöst.
Fast på ett roligt nervöst sätt, lade hon till.
Jag tänker sockerdrickskänsla i hela kroppen.
Anar jag. Känner igen känslan.
Så fint att jag rördes till tårar. Igen och så klart. Klumpen i halsen och allt som hör till. 
Så fint att Hedvig själv rördes till tårar och mitt i allt behövde springa och krama storasyster. Så klart.
Kärlek.
Sedan åt vi hamburgare. På favvorestaurangen. Tony’s.
Också det så klart.
Mormor var med.
Servitris och servitör hälsar med namn. Vet vad hon vill ha. Kommer med två apelsinfestis utan att vi beställt. Värdefullt.
Så kom självaste Tony till Tony’s. 
En kram och hela dagen blev till eufori.
Ett sommarlovsdopp i havet och fika hos goda grannar. Livet är på topp och det är precis vad jag önskar mitt lilla hjärta varje dag i hela hennes liv. 
Sommarlovet har börjat…

❤️


… känslan har smittat av sig och vi njuter…
När man brister…
(null)

… och blir för arg…
Orättvist.
Arg kan man bli.
Lite arg hade jag anledning att bli.
Men inte så arg.
Skäms.
Ens reaktion är oftast en spegling av en själv.
Av hur livet känns här och nu. Eller där och då menar jag egentligen. Lågt att brisera över någon annan. Särskilt över någon annan vars världsbild inte är som min. Även om jag önskar att min var mer som hennes. Hennes världsbild är så fin. Så äkta.
Så blev jag arg.
Jättearg. 
Fy.
Så arg att jag hade svårt att somna. Fast vi blivit vänner, gråtit lite tillsammans och höll varandra i handen då hon skulle sova.
Tätt intill.
Men så kom mitt enorma dåliga samvete. Det var samvetet som gjorde att jag inte kunde somna. Som gjorde att jag hade lust att gå upp, gå in i hennes rum och krypa ner och hålla om. Samvetet som gjorde att jag tvärtemot alla andra nätter hoppades
att hon skulle komma in till oss snart. Så att jag fick trängas emellan henne och pappan. Så att jag fick hålla om.
Hon kom på morgonkvisten. Sömndrucken. Jag lyfte mitt täcke som alltid, hon kröp intill och äntligen kunde jag viska förlåt…


– Förlåt lilla gumman, för att jag blev så arg. Jag blev för arg. Det var inte meningen. Jag älskar dig…


– Jag älskar dig mamma. Du är världens bästa…


– Jag vill inte att vi bråkar mer gumman…


– Inte ja’ heller mamma. Vi är bara vänner, visst?


– Vi ska bara vara vänner Hedvig. Alltid vänner. Du är bäst!

– Du me’ mamma…


Hon blundade och log. Vi somnade om.
Hon i min famn. Min kropp värker ännu av dåligt samvete.
Dagen har varit fin, vi är vänner…

❤️


… och vi älskar varandra…



(null)

Kärlek…
(null)

… av särskilt slag…
Särskilt är fint.
Jag har fått en visp. Igår.
Tanken var att den skulle vara klar till Mors dag. Det var den inte. Läkarbesök efter läkarbesök samt ett evigt gnidande för att få bort barken skapade försening. Det gör ingenting. Så klart.
Det ligger så mycket kärlek i den här vispen att jag inte vet hur jag ska kunna använda den. Jag är rädd att kärleken vispas bort. Fast den kanske liksom vispas in istället? Etsar sig fast. Typ. Jo, det bestämmer jag mig för. 
Oavsett vilket vet jag att jag kommer vara varm i hjärtat varje gång jag håller den i min hand. Eller ser den i lådan för den delen. 
– Ja’ har gjort en visp till dig mamma!
De’  var svinsvårt att få bort det där träet som var brunt. Runt du vet. Jag fick så ont i mina fingrar. Men den är till dig mamma. Som du kan ha när du lagar mat till pappa å’ dina barn.
Fin va’?!
Så galet fin.
Och visst älskar jag man och barn. Mat däremot, eller matlagning, tycker jag inte alla gånger är så himla kul. Är liksom inte så fantastiskt bra på det. Men man måste ju äta. Och man måste äta gott. Och bra. Det tycker jag. Så jag lagar ändå. 
Med en visp full av kärlek…

❤️


… kanske matlagning blir min grej ändå…
Var inte rädd…
(null)

… för att vara du…
Säger jag.
Var glad att du inte är som alla andra.
Att du är speciell och särskild.
Njut av det.
Säger jag.
Du är det. Säger du. Men.
Du ogillar när människor, stora och små, tittar på dig. Mest är det små och halvstora.
Ge dem ett av dina oemotståndliga leenden, säg hej. Säger jag.
De kanske tittar snällt.
Du tittar också. Ibland.
Om någon är rullstolsburen.
Eller kanske bara har en arm.
Då tittar du.
Säger jag.
Men ja’ har ingen rullstol å’ ja’ har två armar. Säger du. Men ja’ har bara Downs. 
Lägger du till. 
Men du tittar ju också om någon har Downs. Försöker jag. Ja, men ja’ blir ju så glad när någon annan har Downs. Säger du. Kärleken känns då. Lägger du till. På ditt speciella vis lägger du till en tanke till. 
Kanske är det precis så andra känner när de tittar på dig. Säger jag. Det tror du inte. Varför tror du inte det frågar jag. Du är ju det finaste som finns. Lägger jag till så som du lägger till. Du ler och säger att ja, kanske är det så ändå. 
Sedan pratar vi om annat.
Och jag önskar att du inte blev tittad på.
Jag önskar att du enbart blev sedd…

❤️


… sedd för den ljuvliga själ du är…
Vi pratar om…
(null)

… livet…
Om hundar, Jesus och framtiden.
Om vår lilla "lånehund" som blivit Hedvigs bästa vän och stora kärlek. Om Jesus som faktiskt dog både i mars och april beroende på när långfredagen inträffar. Kan man dö hur som helst och när som helst, undrar hon. Och ja, jo, svarar jag,
det kan man ju. Men inte kan dödsdagen ändras ändå resonerar vi. Dog man, Jesus till exempel, i mars så dog man/han väl i mars ändå, och inte plötsligt i april. Långfredag eller ej.
Så pratar vi om framtiden.
Den framtid där Hedvig ser sig själv som stor men alla oss andra så som vi är nu. Det är knepigt att få rätsida på det där med dåtid och framtid ändå. Ganska mycket vet hon hur hennes framtid kommer att bli och hon vilar i det. Jag avundas henne i
det (också).
– När ja’ blir stor mamma.
Då ska jag först bli kock och jobba på Tonys restaurang. Kommer du och äter hos mig då?

– Självklart gör jag det!

– Se’n, se’n ska jag bli kyrkogårdsvaktmästare. Ja’ ska ta hand om gravar och sån’t.

– Det tror jag blir bra.
Jag tycker också om att vara på kyrkogårdar.

– Men se’n, när ja’ är färdi’ med de’…
Då ska ja’ forska om Jesus!
Då ska ja’ utforska hur han dog och om han lever eller inte.

– Oj!
Det låter svårt men spännande.

– Ja.
Men vet du att Gud skapade Jesus? 

– Jo, man säger ju det.

– Det tycker ja’ är jättekonsti’t.
Hans mamma hette ju Maria och hans pappa hette Josef. Gud är nog någon annan släkt till Jesus. Kanske en kusin eller en moster?




Lilla kloka, underbara…

❤️



… älskar ditt sätt att skapa din världsbild… 
Hon är vetgirig…
(null)

… familjens yngsta…
Nyfiken.
Det är bra.
Nyfikenhet kommer man långt med.
Hon googlar och söker. Efter fakta och efter bilder. Inte alltid är det enkelt. Inte alltid blir det bra. Men oftast finner hon det hon söker. Att allt man hittar på internet inte är sanning är desto svårare att förstå. 
Det står ju där, menar hon. 
Det ser du väl, läs själv, lägger hon till.
Och visst står det där.
Det kan hända att vi blir aningen oense om sanningshalten i viss information. Inte ofta, men det händer. Ofta undrar jag vad hon googlar. Får jag inte svar googlar hon något hon inte bör – så mycket vet jag. Andra gånger berättar hon.
– Vad googlar du Hedvig?

– Efter inspiration!

– Jaha?!
Spännande!

– Japp!
Ja’ googlar på Jump.se efter lite inspiration minsann…




Inspiration finner man lite varstans och överallt…

❤️



… det beror ju på vad man söker…
Hon hänger med mig…
(null)

… i köket…
Ofta.
Lika ofta har vi fantastiska, mysiga och lärorika samtal. Ibland mest lärorika för henne, oftast mest lärorika för mig.
Hon har ett sätt att se på världen som fascinerar mig. Hon har en världsbild jag ofta är avundsjuk på. Den är okomplicerad och naken. Hon krånglar liksom inte till allt som jag gör i ett kör. Det som är det är.  Det hon är glad för är hon väldigt
glad för. Det hon är ledsen över, det är hon väldigt ledsen över. Det hon inte förstår det frågar hon om. Förstår hon inte då heller ber hon om en annan förklaring. Så att hon förstår. Hon är en stor förebild för mig och jag önskar
ofta att andra har en förebild likt Hedvig. Så mycket bättre många saker skulle bli då.
När vi hänger vid köksön brukar jag fråga vad hon tänker på. Hedvig ser ofta fundersam ut. Svaren kan handla om allt möjligt. Verkligen allt möjligt. Inte särskilt ofta om det jag tror att hon funderar på. Igår hade vi ett av de här för
mig lärorika samtalen.
– Vad tänker du på gumman…?

– Inget pecellt.
Jesus, Gud å’ döden å’ så.

– Det är ju ganska speciellt ändå…

– Tycker du?
Vet du ja’ tycker?
Ja’ tycker det är vikti’t att tänka på Jesus, Gud å’ döden!

– Ja, jo… det kan jag hålla med om.
Blir du inte ledsen när du tänker på döden…?

– Jo, det blir jag.
Det är många ja’ tycker om som har dött. Ja’ saknar dom. I skolan, när vi har musik, då tränar vi för skolavslutningen. Då sjunger vi Den blomstertid nu kommer och Du gamla du fria och Tack förlåt. Då tänker ja’ på alla döda. Då sjunger ja’ för dem. Sedan tänker ja’ på livet å’ då blir ja’ glad igen.  Hur tycker du om det? 

– Jag tycker du tänker på ett fint sätt Hedvig. Du är klok.

– Mm… tack mamma!
Ja’ älskar dig!

– Och jag älskar dig Hedvig!

– Tack mamma…




Lilla kloka fina…

❤️


… dig älskar jag så innerligt …
Att ha en kompis…
(null)

… är så himla viktigt…
En bästa liksom.
Hedvig har turen att ha flera kompisar. I skolan. Fritiden är ofta ganska ensam. Vi kan bjuda hem, tillrättalägga och fixa, visst. Men inte alltid passar det, och när det passar är det inte alltid Hedvig har lust. Just då. Ibland glömmer vi att
ligga steget före och planera kompishäng. Då blir det ensamt.
Ledsamt.
Men så har Hedvig fått en ny kompis!
En liten fyrbent bästa kompis. Han är inte vår, men vi får låna honom ofta, ofta. Och han bor inte många meter härifrån så det är bara att knalla dit och tanka lite fyrbent kärlek närhelst hon vill. 
– Ja’ älskar honom!
Så säger hon och hela hon strålar. Hon menar varje ord, jag ser det. Han är där hon är när vi lånar honom. Hon kallar honom saker som lilla gubben, hjärtat och älsklingen. Varenda stavelse andas kärlek.  
Imorse då hon vaknade berättade jag för henne att den lilla kompisen skulle vara här då hon kom från fritids. Just då, när jag berättade, satt hon yrvaken i sin säng och drack "kall varm mjölk" som hon gör varje morgon. När mina ord
sjönk in log hon så att mjölken rann ur munnen och ner på nattlinnet.
– Ååååh, va’ glad jag är mamma!
Redan innan hon gick till skolan längtade hon tills hon skulle vara hemma igen. Spänd öppnade hon dörren för att sedan stänga den snabbt så att lilla kompisen inte skulle hinna smita ut. Hon hann precis ställa ner ryggan innan han kom
sladdandes runt hörnet, hoppade upp i famnen och överöste henne med pussar. Lyckan? Den ser ni på bilden.
Så tacksam att vi får låna…

❤️


… så lycklig att Hedvig fått en kompis…
Du, mitt lilla barn…
 
… med en av jordens vackraste själar…
Du är så fin.
 
 
Så fin. Så vacker. Så älskvärd.
Ömtålig. Skör. Men också stark och beslutsam.
Som vi alla är. Vi sitter i samma känslobåt alla vi människor.
 
Jag ogillar mycket när folk säger att jag är stark.
När folk säger det till mig är det ofta i förhållande till min roll som mamma till dig. Nej, förresten. När folk säger så menar de att jag är stark som klarar av att vara mamma till ett barn med en funktionsvariation. Det gör mig ännu argare.
För sitt barn går man i döden. Det är inte att vara stark.
Det kallas kärlek.
 
Jag behöver inte vara stark för att vara mamma till dig. Jag älskar ju dig.
Jag behöver vara stark för att hantera runtomkringsituationer.
 
Jag är inte starkare än någon annan.
Tvärtom känner jag mig ofta både sårbar och skör.
Man får sina törnar i livet. Vissa hanterar man bättre, andra sämre.
Att få lov att vara mamma kan aldrig likställas med att få sig en törn.
 
Törnar kommer utifrån. De är skoningslösa och svåra att värja sig emot.
De kommer av fördomar och i form av elaka blickar och kommentarer, de kommer av en uråldrig, ickefungerande och försämrad lagstiftning som gör att föräldrar ligger sömnlösa av oro inför sina barns framtid. Egentligen är det dina törnar, men jag tar dem. Jag vill ta dem. Jag vill skydda dig. Anstränger mig å´ det yttersta för att hinna se, parera och mota bort dem innan du ens anar dem. Ibland lyckas jag, ibland inte alls. Då är vi ledsna och sköra tillsammans. Att vara på sin vakt år ut och år in kostar energi och dränerar även en mamma. Jag vet ju det. Ändå undrar jag varför jag går omkring och känner mig så… slut. Som om hela kroppen består av sockerdricka. Vissa dagar. Inte alla.
 
Men jag orkar. Det är ingen konst.
Jag orkar för att du är mitt lilla barn, för att jag älskar dig villkorslöst.
För det är just du, mitt fantastiska lilla barn, som hjälper mig att förstå meningen med livet.
Det är du som leder mig rätt när jag är vilse. Du som ger mig energi. Du som fyller mig med kärlek. Din närvaro, klokhet och existens gör mig helt enkelt till en bättre människa.
 
 
 
Du är mitt barn och för dig skulle jag gå i döden…
 
 
❤️
 
 
… det kallas kärlek…
 
 
 
Första maj och…
(null)

… vi latar oss…
Med olika framgång.
Hedvig kan minsann. 
Besitter skills i ämnet lathet (i positiv bemärkelse) vi andra verkligen borde lära oss. Jag försöker och jag gör det. Latar mig. Men med Luther gapandes och skrikandes på min axel. "Du borde…" och "Du måste…" ekar i hela
huvudet. Jag vägrar. Till följd av min vägran blir min lathet i sig stressande. Pappan jobbar en del. Kanske för att hålla Luther en aning på avstånd. Sådana är vi. Även om vi ideligen lovar och bedyrar för varandra att vi borde bli
bättre på att lata oss. På att göra ingenting. Vi är ändå värda det väl? Som om man måste vara värd att återhämta sig. Galet.
Vi spelar spel och storfuskar’n kommer fram. Inte i mig, men i mitt vackra yngsta flickebarn.  Inte på fullt allvar, men ideligen och med glimten i ögat. Jag tänker på min mormor. Rut. Himmel vad hon fuskade. Med flit och allvar och utan
glimten i ögat.  I loppa och i skitgubbe fuskade hon. Särskilt i loppa. Ogenerat medan vi barnbarn satt med gapande munnar och försökte få henne att åtminstone erkänna sitt fusk. Icke. Rut bara skrattade, sade "Ånej, tokflicka! Jag fuskar inte…".
– Hedvig!
Du är som gammelmormor!

– Nä, det är ja’ väl inte!

– Jo!
Lill-Rut, det är du det!

– Kan ja’ väl vara!
Gammelmormor är död men henne älskar ja’!

– Ja!
Det gör jag också!

– Men nu har du Lill-Rut alla fall…
Sant.
Jag har en Lill-Rut här hos mig.
Ogenerat fuskar hon i spel. 
Det är okej.
Denna första maj saknar jag min mormor…

❤️



… tänk om vi hade kunnat spela loppa en gång till ändå…