Liten H...
feb 20 2022
Stopp min kropp …
… så klart …

I skolan pratar de om rätten till sin egen kropp. Om att man har rätt att tänka och säga ”Stopp min kropp”. Fantastiskt. Suveränt. Bra. Och behövligt – tyvärr.

De pratar också om vikten av att berätta för någon vuxen om något känns fel. Känns det fel är det fel. Punkt.

Hedvig har ritat en hand. En stopp-hand. En hand där hon skrivit namnen på alla hon känner att hon kan prata med om något känns fel.

– Det finns knäppa människor som vill ta på ens kropp.

Säger hon. Jag håller med. Säger att tyvärr är det så. Det finns knäppa människor. Som vill ta på ens kropp.

Jag är rörd. Berörd. Och illa berörd.

– Om någon gör så mot mig då berättar jag för dig eller pappa eller Ebba eller Ludvig eller Mikaela eller Gustav.

– Gör det, säger jag. Vi lovar att lyssna på dig. Vi lovar att hjälpa dig om någon är dum.

Att jag ens ska behöva lova. Att vi ens ska behöva ha denna diskussion,

Det är en galen värld …

♥️

Jessica Roos Rahmquist 2 Kommentarer
feb 3 2022
2022 verkar gå i …

… tecken av väntan …

Hon väntar på våren. På att få gå ut tvåan. Inte för att ha sommarlov som man kan lockas att tro. Mer för att just gå ut tvåan och vara ytterligare ett steg närmare studenten.

Hon väntar också på att hon ska fylla arton år. A.R.T.O.N. Hur gick det ens till? Eller, det är ett antal månader kvar. I fredags var det sju.

– Sju månader går fort. Det gör det.

Så säger hon. Sedan smäller det, säger hon också. Då blir det party och bästa Tobbe Taxi är bjuden. Hon funderar över om hon kanske ska bjuda gästerna på kebabrulle. Tobbe Taxi älskar kebabrulle.

Sin mamma och pappa ska hon bjuda på Pinchos då hon fyller år. Jag bjuder, säger hon frikostigt. Kanske får vi höja månadspengen till dess?

Mest av allt väntar hon dock på att bli faster. Alldeles nu. I dagarna. Hon väntar och längtar. Jag väntar och längtar med henne. Farmor. Tänk ändå. Stort. Fint.

Vi ska få en ny liten människa.

Kärlek …

♥️

… som vi redan älskar vår nya lilla människa…

Jessica Roos Rahmquist 2 Kommentarer
jul 16 2021
Nu var det …

… länge sedan …

Jag vet.

Av tusen anledningar och ingen alls. Men nu är vi här och jag skriver igen. Skriver för att jag är så glad över något somliga förstår och somliga inte alls förstår.

Jag pratar om det stora i det lilla. När det som inte alls är för givet eller självklart ändå inträffar.

Som idag. När vi bor på hotell i stora staden och hon efter duschen och innan restaurangbesöket inte alls tycker att rummet erbjuder en enda bra sminkspegel. Fast det finns flera.

Jag börjar – av ohejdad vana – att ordna, fixa, förklara och så vidare men hon bara tittar på mig, suckar och säger:

– Mamma … ja’ tar min telefon bara. Ja’ tar kameran. Det blir värsta bästa sminkspegeln!

För mig är det så stort. För andra inte. Vissa förstår. Andra inte. Men hela grejen med att hon tänker ut, och bara ordnar det för sig på det sätt hon vill – det är stort för mig. Det lugnar mig inför framtiden och det tröstar min oro. Det blir bra. Visst blir det bra. Hennes kommande vuxna liv.

Om man kan ordna sin egen sminkspegel så … eller hur?!

För att slippa bli uppläxad av någon vill jag tillägga att jag självklart inte tror att livet hänger på en sminkspegel. Självklart inte. Men storheten i att tänka ut. Den är enorm. För mig. För oss.

Älskade bästa Hedvig …

♥️

… du är bäst …

Jessica Roos Rahmquist 4 Kommentarer
jun 13 2021
Hon har…

… gått ut ettan …

Ofattbart.

Rörd till tårar då hon kom hem. Hedvig alltså. Ja, jag också. Så klart. Men vi fick inte vara med i skolan av förklarliga skäl. Jag rörd över att hon är hon, över att just hon kom till oss, över hur bra hon är – klok – över hur bra hennes liv är.

Hon. Rörd över helt andra saker. Lycklig och med tårarna rinnandes klev hon in i hallen. Strök tårarna med avigsidan av sin lilla hand, och sade:

– Det är glädjetårar mamma. Ja’ är rörd bara. Tänk att ja’ ha legat i din mage och nu går ja’ ut ettan!

Vi kramas en lång stund. Hon ler mellan tårarna. Jag ler tillbaka. Sedan säger hon:

– Det är inte så långt kvar till augusti mamma. DÅ börjar äntligen skolan igen!

Älskade ungdom…

♥️

… vi ska försöka göra ditt tio veckor långa sommarlov så roligt som möjligt …

Jessica Roos Rahmquist 3 Kommentarer
mar 4 2021
Boken…
… har kommit…
Till oss.
I måndags kom en kartong med ett antal böcker hem till oss. Vilken tur att Hedvig hade studiedag just den dagen och kunde vara med och ta emot dem. Glädjen då hon öppnade kartongen fick inte att ta miste på – film finns på instagram om du vill se och höra.
Lite senare samma dag torkade hon tårar.
– Ja’ är inte ledsen mamma. Bara rörd. 
Tänk att du behöver mig och älskar mig så mycket att du har skrivit en bok… 
Ytterligare lite senare signerade hon böcker till våra nära och kära.  Snart finns den i bokhandeln. Hisnande.
 
Lilla gumman…
 
♥️
 
… som jag älskar dig…
LitenH 0 Kommentarer
jan 22 2021
Fredagslycklig …
(null)

… ett nytt ord i min vokabulär …
Vackert.
Fredag och hon som älskar skolan messar frenetiskt med mig i taxin på väg hem. Berättar om hela sin härliga dag, om den fantastiska lunchen, om de fina kompisarna och om de bästa lärarna. 
Hon deklarerar att hennes dag varit fin och undrar om min dag också varit det. Hon ber om en smoothie till mellis och säger att jag är världens bästa när jag utlovar en hallonsmothie.
Dörren rycks upp och flickan med det soligaste ansikte jag vet dyker upp med orden:
– Är du fredagslycklig mamma?!
Det är ja’!!!
Var jag inte fredagslycklig innan blev jag det där och då. Älskade barn. Förlåt, ungdom.
 Fredagslycklig …
♥️


… fint ord ändå …
LitenH 8 Kommentarer
nov 23 2020
Ingen ger mig …
(null)

… komplimanger som hon …
Ingen. 
Som när hon virvlar förbi mig här i huset, stannar upp vid min sida och ger mig en puss på ryggen.
– Åh! Tack. 
En puss, så mysigt …

– Du är underbar mamma …

– Åh! (Igen)
Tack gumman. Det är du också.

– Det är jag.

Under dialogen har hon virvlat vidare.
Kvar står jag. Lycklig. Ögonblicket sparar jag varsamt för att ta fram en annan dag när dialogen är av annan sort.
Den som spar hon har…

❤️


… tänk att jag får vara hennes mamma … 
LitenH 0 Kommentarer
nov 17 2020
Ärlighet …
(null)

… är hennes signum …
På riktigt.
Oftast bra.
Eller, egentligen är väl ärlighet alltid bra. Sätter inte ens frågetecken på det. Ibland är ärligheten bara så brutal, så oväntad och ibland nästan lite onödig. Ändå.
– Hedvig…

– Ja. Vad e’ de’?

– Kan inte du, snälla, bara pilla lite i mitt hår?

– Nej.

– Nej?

– The end.

– Men …?

– Punkt på den.
Brutalt ändå.
Håll med om det.
Älskar dig för din ärlighet Hedvig …

❤️


… låt ingen ta den ifrån dig …
LitenH 2 Kommentarer
nov 12 2020
Att tycka att ens mamma …
(null)

… är pinsam …
Är en tonårings rättighet.
Eventuellt.
För det mesta höjer hon mig till skyarna. Tycker att jag är snäll, fin och bra på en himla massa saker. Som att baka, laga mat, fixa mysiga och roliga grejer, för att inte tala om hur bra jag är på att ta hand om henne.
Så säger hon.
Men så kan det bli för mycket av det goda. Tydligen. Jag fattar det. Det är hennes rätt och allt sådant. Men snopet är det.
Som när vi är i badrummet.
Fixar oss. Borstar tänder. Borstar hår.
Då trallar vi tillsammans. Eller, trallar och trallar, vi sjunger, dansar och får skrattanfall. 
Hur ska en tonåringsmamma veta när reglerna har ändrats? Undrar jag. Inte ens en mamma är tankeläsare. Hör och häpna.
Därför gick jag loss häromkvällen. Som vanligt. Inledde med några sköna dansmoves, egenpåhittade ni vet, öppnade munnen för att ta ton – och då. BAM!
– Börjar du sjunga nu skrattar jag ihjäl mig.
Du är SÅÅÅ pinsam …
Jag stelnade. Frös fast.
Krånglade mig generad ur min konstiga kroppshållning, ställde mig rakt upp och ner och borstade tänderna. Tyst var jag också.
Hepp.
Dagen efter ändrades reglerna igen.
Tillbaka liksom. Ordningen är återställd.
Glad ändå för hennes "attityd". Väljer att se den som utvecklande för oss båda.
Fortfarande är jag dock bakgrundsbild på hennes telefon. 

❤️


Älskar henne för det. Också. 
LitenH 4 Kommentarer