Jag känner igen mig…
… men jag saknar så mycket…
Saknar glädjen, lyckan, allt det positiva — för mig, för familjen, för omgivningen – det innebär att få ett älskat litet knyte med Downs syndrom…
Jag pratar om filmen jag sett fram emot och som jag bett alla jag känner att titta på, Det Rätta Barnet. Den sändes igår och jag… ja vet inte riktigt, jag kände mig tom och lite nedstämd efteråt…
Jag hade dagen innan hört en radiointervju med Mia och Kristina och visste att meningen med filmen inte alls var att visa deras små fina barn i något slags rosenrött skimmer. Men ändå…
Jag upplevde filmen som dyster och tung, jag blev ledsen. Ledsen därför att jag känner igen mig i allt det tunga det innebär när ens barn är ”olik”, när ens barn inte alltid får vara med ”bara för att”, oron – precis allt det känner jag igen mig i då ds-deppen slår till…
Men jag saknade allt som finns där emellan! Lyckan, glädjen, stoltheten, den besvarade enorma kärleken, jag saknade en liten blänkare till allmänheten om hur otroligt mycket man som människa lär sig om livet bara genom att få förmånen att känna en människa med Downs…
Missförstå mig inte, jag tyckte filmen var bra. Den speglar en del av verkligheten, men lååångt ifrån hela verkligheten. Jag tänker att det är viktigt för världen att det finns alla slags människor, jag tänker att människor måste förstå att olika berikar! Jag hade hoppats på att filmen skulle hjälpa människor att förstå att vi även behöver ha människor med Downs syndrom hos oss för att bli ett komplett samhälle, kompletta som individer… Jag tyckte inte att filmen förmedlade just det, det gör mig ledsen…
En vän till mig blev förvånad imorse då jag uttryckte detta. Hon hade en tvärtemot uppfattning och hon har ingen i sin närhet med en extra liten kromosom (hon har ännu inte träffat Hedvig)… Då var det kanske bra ändå?
Om min vän hade en positiv uppfattning om programmet, om livet med ett ljuvligt litet barn med en extra kromosom menar jag…
Jag blev verkligen besviken på programmet. Det var urusel PR för våra fina barn. Kunde inte nån med en lite positivare inställning göra ett nytt program?!
Tack för en underbar blogg och kram till sötaste lilla H
Jag såg programmet. Jag har väldigt lite erfarenhet av DS så jag kan inte uttala mig +/- …
Jag tyckte programmet var bra på så vis att de tog upp vad som är ett problem med att ha ett funktionshindrat barn, egentligen oavsett om det är DS eller något annat.
Det är mer problem i detta samhället, mer att tänka på osv.. Men det är väl lite vad man gör åt det också. Vad man får för hjälp..
Samhället kan vi tyvärr! Inte göra så mycket åt även om vi vill, så handlar det allt om ofta om pengar. Vet inte hur ofta jag bara velat skrika åt alla avslag vi fått…men vi har firat stort för de få glada besked vi får också.
Hur samhället än gör så är det ju ändå vår verklighet och den får man ju leva i efter sin bästa förmåga.
Jag tycker ni tar hand om lilla H efter era bästa förutsättningar och hon verkar ha det väldigt bra.
Tyvärr har nog läkaren rätt…Men vi har alltid sagt nej till fostervattensprov för vi vill inte veta.
Kram, Nina
Hej,
Ramlade in här när jag googlade på programmet som jag nyss såg. Saknade också det du nämner, som jag sett på annat håll, i en blogg som jag inte vet om du känner till men som jag älskar och följer sen jag först ramlade på den. Kan inte låta bli att göra reklam för den:
http://www.kellehampton.com/
Själv har jag också barn med funktionsnedsättning, och jag blev rejält illa berörd av det den danska läkaren sa, som om det var helt självklart.
Trevlig fortsättning på helgen tillönskas.