Jag känner igen mig…

… men jag saknar så mycket…

Saknar glädjen, lyckan, allt det positiva — för mig, för familjen, för omgivningen – det innebär att få ett älskat litet knyte med Downs syndrom…

Jag pratar om filmen jag sett fram emot och som jag bett alla jag känner att titta på, Det Rätta Barnet. Den sändes igår och jag… ja vet inte riktigt, jag kände mig tom och lite nedstämd efteråt…

Jag hade dagen innan hört en radiointervju med Mia och Kristina och visste att meningen med filmen inte alls var att visa deras små fina barn i något slags rosenrött skimmer. Men ändå…

Jag upplevde filmen som dyster och tung, jag blev ledsen. Ledsen därför att jag känner igen mig i allt det tunga det innebär när ens barn är ”olik”, när ens barn inte alltid får vara med ”bara för att”, oron – precis allt det känner jag igen mig i då ds-deppen slår till…

Men jag saknade allt som finns där emellan! Lyckan, glädjen, stoltheten, den besvarade enorma kärleken, jag saknade en liten blänkare till allmänheten om hur otroligt mycket man som människa lär sig om livet bara genom att få förmånen att känna en människa med Downs…

Missförstå mig inte, jag tyckte filmen var bra. Den speglar en del av verkligheten, men lååångt ifrån hela verkligheten. Jag tänker att det är viktigt för världen att det finns alla slags människor, jag tänker att människor måste förstå att olika berikar! Jag hade hoppats på att filmen skulle hjälpa människor att förstå att vi även behöver ha människor med Downs syndrom hos oss för att bli ett komplett samhälle, kompletta som individer… Jag tyckte inte att filmen förmedlade just det, det gör mig ledsen…

En vän till mig blev förvånad imorse då jag uttryckte detta. Hon hade en tvärtemot uppfattning och hon har ingen i sin närhet med en extra liten kromosom (hon har ännu inte träffat Hedvig)… Då var det kanske bra ändå?

Om min vän hade en positiv uppfattning om programmet, om livet med ett ljuvligt litet barn med en extra kromosom menar jag…