Tänk ändå…
… så lite som gör mig lycklig…
Härligt.
Som när grannflickan rödrosig och lite snorig som alla vi andra ringer på dörren för att fråga om Hedvig vill följa med ut och åka pulka – OCH hon svarar ja!!! Fast hon precis svalt gulaschsoppan hon åt till frukost och snorig ännu strosar omkring i pyjamas, så svarade hon ja.
Den fina grannflickan kom in, krängde av sig alla kalla vinterkläder och gick med Hedvig upp i badrummet så att hon skulle göra sig i ordning. Jag log när dem båda i mun på varandra frågade om jag kunde göra en likadan fläta på dem, helst också med likadant hårspänne. Jag minns hur det var när man var liten, den där känslan av samhörighet man upplevde tillsammans med sin ”bästis”. Hedvig är inte särskilt bortskämd med den känslan, tyvärr, men är det någon hon upplever den tillsammans med förutom syskon och sin stora fina kompis så är det med denna fantastiska, förstående och pedagogiska grannflicka.
Lycklig känner jag mig också då jag släpper iväg Hedvig till pulkabacken utanför vårt hus, själv. Eller, pulkabacke och pulkabacke förresten, det är bara nerfarten till vårt hus, men ändå. För oss är varje litet steg där Hedvig kan själv och då vi törs släppa henne själv stort. Förra året kände vi ännu att vi behövde vara med henne vid pulkaåkning. Men idag kändes det helt okej att hon gick själv med finfina kompis T.
Stort.
Kanske inte alla förstår lyckan och storheten i detta för många självklara.
Men för oss är det stort. Riktigt stort.
Kalla, rödrosiga och snoriga kom de sedan in och nu klinkar de gitarr på Hedvigs rum…
♥
Stort, som sagt…
Vilken glädje det skänker 🙂
Verkligen <3
Åh men vilken stor grej för henne att hon kunde gå ut själv! Jag hoppas den dagen kommer för Wilma med. Än så länge är hon ju bara 3 år och man behöver ögon i nacken och helst 8 armar för att hålla koll på henne. 🙂
Den dagen kommer! Minns tiden som du beskriver, men dagen kommer – jag lovar 😉
Hej "Anonym"!
Jo, vi har alltid försökt att sätta ribban högt med lilla H, just för att hon ska utvecklas i sin självständighet och för att vi vet att hon klarar så mycket. Vissa saker kräver dock fler förmågor för att t ex aktiviteten ska kännas "trygg". Som det här med pulkaåkningen där vi först i år känner att hon har koll på faktorer som att inte åka in i ett träd, plank, stillastående bil, annan pulkaåkare etc. Då känns det stort att hon nu (efter mycket träning) klarar det 😊
Jag tycker det är ni föräldrar som är fantastiska.
För ofta kan de med funktionshinder så mycket.
Medans föräldrarna inte tillåter
Jag har jobbat på gruppboenden och där har vi fått öva upp självförtroendet att åka till stan utan hjälp jag,åka till dagligverksamhet själv.
Många gånger har de vuxna sagt vad skönt att bo här.vad skönt att slippa mina övervakande föräldrar
Sen har vi på det boendet jag jobbade på inte utgåt från diagnoser utan pratar med daglig verksamhet och skola och fritids,kortids och utgått från att känna in utvecklingsnivån
Vi har även pratar med föräldrar för att få oss en uppfattning om hur föräldrarna är och om hur de upplever sina barn.
Vi har även pratat med de boende
Och gjort en samlad bedömning och ofta har de vuxna klarar så mycket mer än föräldrar har påståt.
Känner igen känslan. Min lilla pojke är bara 3 men lyckan är enorm när han gör något alldeles själv eller tecknar. Kram till er
❤❤❤