Tänk ändå…
 
… så lite som gör mig lycklig…
Härligt.
 
Som när grannflickan rödrosig och lite snorig som alla vi andra ringer på dörren för att fråga om Hedvig vill följa med ut och åka pulka – OCH hon svarar ja!!! Fast hon precis svalt gulaschsoppan hon åt till frukost och snorig ännu strosar omkring i pyjamas, så svarade hon ja.
 
Den fina grannflickan kom in, krängde av sig alla kalla vinterkläder och gick med Hedvig upp i badrummet så att hon skulle göra sig i ordning. Jag log när dem båda i mun på varandra frågade om jag kunde göra en likadan fläta på dem, helst också med likadant hårspänne. Jag minns hur det var när man var liten, den där känslan av samhörighet man upplevde tillsammans med sin ”bästis”. Hedvig är inte särskilt bortskämd med den känslan, tyvärr, men är det någon hon upplever den tillsammans med förutom syskon och sin stora fina kompis så är det med denna fantastiska, förstående och pedagogiska grannflicka.
 
Lycklig känner jag mig också då jag släpper iväg Hedvig till pulkabacken utanför vårt hus, själv. Eller, pulkabacke och pulkabacke förresten, det är bara nerfarten till vårt hus, men ändå. För oss är varje litet steg där Hedvig kan själv och då vi törs släppa henne själv stort. Förra året kände vi ännu att vi behövde vara med henne vid pulkaåkning. Men idag kändes det helt okej att hon gick själv med finfina kompis T.
Stort.
 
Kanske inte alla förstår lyckan och storheten i detta för många självklara.
Men för oss är det stort. Riktigt stort.
 
 
 
Kalla, rödrosiga och snoriga kom de sedan in och nu klinkar de gitarr på Hedvigs rum…
 
 
 
Stort, som sagt…