Ibland finner jag inga ord…
… då händer det att jag går i däck…
Då stryker jag mitt yngsta lilla hjärta över hennes mjuka kind och undrar hur det skall gå för henne i stora vida världen…
Ibland känns det så hopplöst. Som om förändring inte är möjlig.
Jag vill inte tro att förändring inte är möjlig. Jag vill inte tro att människor strävar åt fel håll. Jag vill heller inte tro att människor är inskränkta, cyniska och rädda. Rädda framförallt kanske? Rädda för det okända…
Hur kan man vara rädd för det okända undrar jag? Hur kan man inte vara nyfiken och vilja lära sig mer om det okända? Det okända kan vara så vackert…
Idag läste jag en artikel som gjorde mig illamående. En artikel skriven i juli i år förvisso, men jag tvivlar på att människan ifråga har ändrat sin syn på värdet av livet. Jag tvivlar på att hon ens vill försöka inse det vackra i det okända. Spontant tänkte jag då jag läset att hon skulle komma hit. Hon skulle minsann komma hit och spendera en dag eller två tillsammans med vackra, fina, snälla, goda och genomkloka lilla H. När jag tänkte lite till undrar jag om hon skulle förstå ens då?
”Handikappade bör inte få födas” skriver hon… Det vrider sig i hela mig. Som en kramp inuti mig, en kramp som inte vill släppa taget och den gör så ont.
Som om det inte var nog trillade jag idag över ännu en fruktansvärd artikel. Lägg särkilt märke till orden:
– Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotmotionella färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle. Individen får mer handlingsutrymme och kommer att styras av sina positiva önskningar istället för av fysiska begränsningar.
Jag tycker att människor är fria att tänka och tycka vad det vill, men när det kommer till elitistisk utsortering då tycker jag banne mig att man får skärpa till sig och inse att vi alla är människor som lever på denna jord. Människor som alla har lika stor rätt att leva här på jorden.
En god vän skrev till mig idag:
Aftonbladet 1 jan 2045. ”Den allmänna abortlagstiftningen ålägger i år följande att abortera för att optimera såväl balans i samhället som effektivitet. Följande: Foster med diagnos om IQ under 120, diagnostiserad längd under 175 för män 170 för kvinnor, Brunögda. Misstänkta syn eller hörselfel är direktkvalificerad abort”. Vem vet var vi hamnar om vi inte reagerar…
♥
Jag undrar också vart vi hamnar om vi inte reagerar…
Låter ju som 30 talets Tyskland!! Fy f*n man blir ju både ledsen och livrädd på samma gång.
Men hur är det möjligt…?!?!
Människor slutar aldrig förvåna mig..och varje gång man läser just såna artiklar känner man hur hjärtat sjunker i en, och hoppet om förändring får sig ännu ett slag…
Vad vore samhället utan olikheter?
"normalstörda" och "utvecklingsstörda" hand i hand…Tänk vilken rikedom!!
Precis! Olika beriker tänker jag….
Lilla H verkar vara en av jordens mest underbara människor och jag älskar att läsa om alla härliga och tokiga saker som hon både gör och säger. Hon förgyller verkligen min vardag! Hade jag bott närmare er så hade jag lätt velat ha en sån cool kompis som lilla H!
Jag håller alla tummar och tår för att Lilla H ska få all den lycka och glädje som hon så självklart förtjänar. Kämpa på! Stor kram till er
jag finner inte heller några ord… jag blir så f….d de som inte har varit i vår situation har inte rätt att tycka o bestämma, de vet inte vad de pratar om, de har ingen erfarenhet av det de säger. den erfarenheten sitter vi på, och jag är helt säker på att a l l a vi känner o tycker helt annorlunda. deras uttalande är en diskriminering. susanne och världens bästa hannah
Nej men precis! Hur kan man uttala sig så starkt utan att ha varit "där" liksom! Walk a mile in my shoes tänker jag – och hon skulle bli förvånad över hur lyckligt lottad man känner sig.Kram
Det är så vidrigt vedervärdigt att jag inte kan uttrycka i ord vad jag känner. Har man förlorat respekten för något människoliv har man snart förlorat respekten för allt!
Du har fantastiska barn, alla tre, med sina unika egenskaper och förmågor! Jag önskar jag kunde bidra till författarna till dessa texter och deras medlöpare skulle våga vidga sina vyer. Jag önskar åtminstone jag kunde vara till någon hjälp för dig i sådana här fruktansvärda stunder.
Stor kram till dig Jessica! Och en stor kram till lilla H!