… går itu…

Helt.

 

Då sitter det onda i länge. Väldigt länge. Hela dagen.

Det är som att det är svårt att bli fungerande när mammahjärtat gått lite sönder.

 

När mamman väcker sitt yngsta lilla hjärta som inte vill vakna.

Som inte vill gå upp, som inte vill gå till skolan och absolut inte till fritids.
Som bara vill vara hemma.

 

Som vill att mamman ska sluta jobba.

Eller jobba mindre. Eller jobba närmare.

Som vill åka taxi hem efter skolan för att bara vara.

 

Yngsta hjärtat som är 12 år tycker att hon är ”klar” med fritids.

Så klart. De flesta andra är ”klara” med fritids redan då de är tio år.

Mina stora små hjärtan vara klara med fritids efter tredje klass.

Hedvig går i sjätte klass. Och vill åka hem efter skolan.

Så klart.

 

Mamman förbannar litegrann samhället och dess uppbyggnad.

Men har ingen lösning. Jo, att arbeta deltid är en lösning.

Fast på riktigt, var finns ens de tjänsterna?

 

Dialogen imorse krossade mammahjärtat.
Så pass att hon känner sig lite trasig där hon sitter vid sitt skrivbord.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det lilla vackra ansiktet har under dialogen skrynklat ihop sig alldeles väldigt och tårar rinner längs kinderna. Det känns inte som en bra start på morgonen. Mamman stålsätter sig för att inte skrynkla ihop sitt trötta ansikte och hon blinkar bort tårarna som bränner bakom ögonlocken. Mamman känner sig maktlös. Lite som att befinna sig i en rävsax.

 

Är det så här det ska vara i flera år?

Att den lilla måste vara på fritids fast hon tycker att hon är för stor.

Fast hon tycker att hon liksom är klar med hela fritidsgrejen.

Det känns inte riktigt rättvist mot den vackraste av själar.

 

 

 

♥