Henne…
… henne kommer jag aldrig sluta pussa på…
Punkt.
Lycklig är jag som ännu får pussa på alla mina barn. Har alltid fått. Även under deras tonår. Lyx, jag vet.
En dag pussade jag henne. Häromdagen.
I pannan pussade jag henne.
– Tack!
– Gumman, du behöver inte tacka när du får en puss av mig.
– Jo.
– Nej.
– Jo, man måste tacka.
Det säger du.
– Sant.
Men ändå. Det var bara en puss.
– ”Bara” säger du…
Jag pussar henne en gång till.
För att hon är så underbar. Hon suckar.
Djupt och högt.
– Oj, suckar du nu…?
Blev det för många pussar?
– Äh, ja’ sucka’ inte på rikti’t!
Det va’ bara teater mamma…
Nog av mammans pussar.
Men okej ändå.
Annars hade orden ”Stopp! Min kropp!” ekat genom huset. Den repliken applåderar vi. Varje människa, varje barn, äger sin kropp.
Jag pussar så länge jag får…
❤️
… och svämmar över av kärlek varje gång…
Jobbade i 6 år med en helt UNDERBAR tjej som hade downs syndrome, min lärorikaste tid i livet och den som även gjorde mig ödmjukare mot andra elever ❤️ Så tacksam för dessa år… Måste bara berätta om en händelse 😁 Flickan var sen, gick i klass 8 i vanliga grundskolan.. När hon gick på skolgården ringde det in, hon insåg att hon skulle bli försenad om hon tog trapporna, så valet var enkelt för henne, det blev brandstegen, hon knackade på fönstret och läraren öppnade och sa -gå vanliga vägen till klassrummet… Icke, hon sköt upp fönstret och läraren med sina sedvanligt högklackade skor gled med fönstret…. In klev flickan, icke försenad, slog sig ned vid sin bänk….
❤️
Ja, det är lyx❤️
❤️
Säger bara ordet Kärlek
❤️