Hon fångar mig…
(null)

… när jag faller…
Alltid.
Jag faller inte ofta.
Eller jo, det gör jag ju.
Men jag faller inte avgrundsdjupt.
Jag mer småsnubblar hela tiden och genom hela livet tycks det. Ibland faller jag hårt så klart, men jag reser mig.
Man gör ju det.
Jag har nära och kära som fångar upp mig. Ibland ser de att jag snubblar eller till och med faller, men kanske oftast inte ändå. Även om de inte alltid ser – eftersom jag biter ihop – så finns dem där för mig och det räcker för att jag ska känna
mig omfamnad och uppfångad. Det räcker för att jag ska hitta fotfästet igen.
Hon däremot. Hon ser alltid.
Och som en klippa står hon där och omfamnar hela mig med kärlek. Hon ser och hon gör bot på sitt alldeles särkilda vis. Ett leende i rätt tid. En klapp på kinden när jag som bäst behöver det. En hand i min och ett löfte från ingenstans om att
jag är hennes "bästa mamma i hela världen".
Kärlek.
Hon gör gott för alla som korsar hennes väg…

❤️



… och jag tror inte ens hon vet om det…