Det är…
(null)

… faktiskt tufft…
Emellanåt.
Att vara funkisförälder. Ett ord jag förresten ogillar mycket. Men det är tufft. Skittufft. Men, vill jag understryka, det är inte hon som tuff att deala med. Hon är bäst. Jag vill att hon ska vara precis som hon är. Precis så. Hon
 plockar ner mig på jorden och livet i de viktigaste beståndsdelarna. 
Stort. 
Hon är hundra procent ärlig. Kan inte intrigera, prata bakom ryggen, ljuga eller vara falsk. Hon lär mig så otroligt mycket. Om kärlek, godhet, ärlighet och om livets viktiga. 
Visst, det är tufft att liksom inte kunna lämna småbarnsåren helt. Hur mycket jag än älskade de åren så har ju var sak sin tid. Eller bör ha, brukar ha, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Småbarnsåren bör/brukar avösas av något annat. Hos oss
gör de inte det. Inte helt. Nytt kommer in så klart. Nya utvecklingsfaser, tonår och allt, men mer som en mix med småbarnsåldern som till viss del stannar kvar.
Hos oss är alla åldrar på en och samma gång.
Det gäller att hänga med.
Det är lite tufft att passa, ordna, fixa och dona. Det är tufft att ha svårt med barnvakt. Att inte kunna åka iväg en natt eller två utan att planera låååångt i förväg.
 Det är tufft och energikrävande att slåss mot försäkringskassa, kommun och till viss del landsting. Att ständigt behöva förklara och försvara. Som om vi hittade på.
Det kanske allra tuffaste är att möta fördomar, parera för konstiga blickar och kommentarer utan att helt gå sönder själv. Och det allra svåraste med att vara funkisförälder, tycker jag, är att bygga hennes självförtroende samtidigt som annat raserar
den ideligen.
Men man gör det. Man fixar det.
För att man älskar villkorslöst.
Så klart.
Inte något vill jag byta bort…

❤️


… jag önskar mig emellanåt bara lite mer styrka, kraft och ork…