… min flickas guldhår…

Inför natten.

Hon sover med fläta. Det trasslar så och är i vägen annars. Säger hon. Jag borstar länge. Vi tycker om den stunden.

Under tiden pratar vi.

Till exempel om ord och dess betydelser.

Betydelsen som i själva betydelsen, men också betydelsen i form av den underförstådda meningen med vissa ord. Den som är så svår att förstå och som vi andra ibland glömmer av att förklara.

Som när hon går upp för trappan för att ta sig an kvällsduschen. Hennes steg saktar in halvvägs i trappan – som alltid – och hon frågar:

– Är det både schampo och balsam som gäller ida’?

– Det räcker att du sköljer håret och använder balsam idag. Och duschkräm så klart…

– Duschkräm har jag alltid.

– Förlåt, det vet jag ju att du kommer ihåg.

Hon tar två steg till i trappan, stannar sedan igen.

– Hur är det med kläderna ida’?

Vad ska i tvätten tror du?

– Du kan lägga rubbet i tvätten idag gumman.

Det blir tyst.

Inte ens steg hör jag.

Jag väntar. Tänker att hon funderar på något.

– Hur menar du med rubbet mamma…?

Vilka kläder är rubbet?

– Åh, förlåt!

Rubbet är samma sak som allt.

Du kan lägga allt i tvätten idag…

– Jaha! Okej!

Efter duschen kommer hon ner med borsten i handen och ber mig borsta rubbet.

– Du menar håret?

– Ja, men allt hår ska du borsta.

Rubbet! 

Lilla kloka Hedvig…

❤️

… dig ska jag vägleda så länge jag får…